— Är ni nöjd? sade hon till honom.
— Ack, min fru! svarade han sakta.
Hela det öfriga af aftonen sysselsatte hon sig
blott med honom. Han dansade ej och hon dan-
sade ej heller. Hon slösade på honom det Jljuf-
vaste leende, de kokettaste miner, de mest pas-
sionerade blickar, till de andras stora afund. Han
kände sig berusad af kärlek och egenkärlek; alla
märkte det, och att man talade derom, det för-
stås af sig sjelf. Allas tankar voro sysselsatt:
med Eugenie; man beklagade henne för att fi
det nöjet att tadla henne. Sådan är verlden
Den hyser sällan medlidande, om ej för att dölja
en elak afsigt.
Victor var den siste, som lemnade balen. De
begge gamle hade redan längesedan återvändt till
klostret. Från denna stund föregick en hel re-
volution hos honom; till sitt yttre var han all-
deles oförändrad; men Eugenies hjerta sade henne
att allt nu var olika emot förr. Han gick bort
och kom tillbaka på samma timma som förr
han var god mot sin hustru och bjertlig mot sin:
barn; en ointresserad person skulle i hans lugn:
ansigte ej kunnat upptäcka minsta spår af der
passion, som rasade i hans bröst. Sedan den dag
då han bivistat balen, hade han utan tvifvel er-
hållit en skarp tillrättavisning; ty han visste på
ett förundransvärdt sätt att dölja sina känslor och
sin inbillnings drömmar. Fru de Vilmorin skulle
ännu tillbringa några veckor på orten; man ta-
Jade fortfarande om deras hemliga förbindelse:
imedlertid kunde ingen erhålla bevis derom.
Då de träffades i sällskaper, syntes de, om icke
just likgiltiga för hvarandra, åtminstone såsom