al alt man vel hvad man har, men icke hvad
man får. Förf. menar, att detta är ett utslag,
som innebär den svåraste kritik emot oppositio-
nen. Detta är dock kanske icke så riktigt, ty
tvärtom skulle utan tvifvel de flesta vara fallna
för alt önska förändring, just derföre att vi veta
hvad -vi hafva, under förutsättning af omöjlig-
heten att förlora på bytet.
Likväl måste man erkänna, att det ser mörkt
cut, huru en förändring, så radikal, som ögon-
blicket den kräfver, skulle kunna tillvägabringas
utan en fullkomlig omhvälfning. Dertill fordra-
des att en Thorgny eller en Siegvard Skald röj-
de sig väg fram till tbronen igenom den massa
af narrar, med hvilken den nu är omtöcknad,
och i de allvarligaste ordalag framsade huru sa-
kerna stå. Ej hjelpte det om de begge förena-
de konungarikena Sverge och Norge samlade siv
till en enda underdånig deputation. Den skulle
blott afspisas med de vanliga fraserne om fol-
kets fria val etc., genom hvilka man så ofta
söker uppfriska folkets minne af dess begångna
misstag.n
Det kan visserligen sägas, att de här ofvan ci-
terade perioderna (skriften kan ännu fås i bokhan-
deln för 8 skillingar, och lönar väl mödan att
Jomläsa), voro något starka; men det är ännu i
I friskt minne att opinionen verkligen öfverallt i
Ilandet näst före och vid början af sista riksdag
var sådan, som den der uttalades. Detta visade
Isig icke allenast i riksdagsmannavalens utgång och
det bekanta. programmet, utan äfven serskildt i
den -omständigbeten, att om det ej varit förhål-
landet, så hade författaren säkert icke undslup-
pit offentliga åklagarens uppmärksamhet.
Vid den tiden hade troligen också ingen tid-
ning gjort försöket att påstå, att förtroendet aldrig
varit stördt. De beställda försvararne hade då
den blygsåmheten att adressera sig till minori-
teten eller de tänkande, och ett ännu mer slå-
ende bevis på vederbörandesj egen öfvertygelse
om huru ytterst klent deras aktier stodo i all-
männa tänkesättet, och huru väl detta var för-
tjent, ligger i Svenska Biets taktik vid dess bör-
jan. Den tidningen uppsattes, som väl är kändt,
med bidrag från den kungliga byrån, och för
dess underhåll påfanns den temligen sluga idten
alt beskatta en mängd högre embetsmän såsom
aktiegare, och det: på ett sådant sätt, att man
lät dem förstå, att en sådan teckning utgjorde
ett prof på deras goda tänkesätt och tillgifven-
het för det system som Biet försvarade, det vill
säga Camarillans och motståndets mot de populära
reformerna.
Detta oaktadt fann biet vederbörandes ställning
så svag, att det flere gånger uttryckligen förkun-
nade, att det aldeles icke ville taga det -pamla
systemet i dess helhet i försvar, utan egentligen
ställde sig på en negatif ståndpunkt, det vill sä-
ga, att motverka Aftonbladet och bestrida dess
läror, och ännu långt efter det den gamla mini-
stren hade:- blifvit utbytt mot den närvarande;
af Minerva såkallade gråa, fortfor Biet att
förklara, att denna endast vore en öfvergångsmini-
stör: Det var först sedan sen afrdet gamla sy-
stemetsriksdagschefer och dess ordinarie försva-
rare i Preste-Ståndet, Hr HFeurlin blifvit inkal-)
lad i rådet, som Biet på en gång framstod med
ett loftal; och det är sedan denna ministere nu
varat ett par år samt blifvit kompletterad med
Hrr Lovisin och Munthe, som Minerva åter blif-
vit nog oförskräckt att stiga fram och påstå, att
förtroendet icke är stördt.
Sammanlägger man nu allt dettay så är det
klart, ehbvad de salarierade bladen vän må före-
spegla för att gifva saken envännan tydning, alt
icke mer än två anledningar kunna finnas till det
återlifvade modet. Antingen måste de nemligen
föreställa sig, att regeringen blifvit mera populär
än den varit förut, genom Hrr Heurlins, Lovisins I;
och Munthes inträde i rådet, och att, då visser-!n
ligen ingenting: af betydenhet finnes att framdraga s
sak, som - visar alt systemet förändrats, menjb
deremot flere både märkvärdiga och förvånande si
befordringsmål och afslag på Ständernas skrifyel-d
ser. (se t. ex. skjutsfrågan) visat, att, allt är sig
likt i hufvudsakeny folket likväl:i de nyssnärmnde
personernes stora förmåga. och: deras politiska
tänkesätt. skall se en garanti för! ens förbättring. d
Eiler ock litar man helt simpelt på folkets fallen-a
bet; att, under omsorgen om enskilda angelägen- ll:
heter och den långa tiden mellan riksdagarna,
slömma allt, som blott ligger ett par år bakom
det närvarande, samt på likgiltigheten för de all-
männa angelägenheterna. . Det är verkligen iro-
ligt, att man föreställer sig det sednare, memännu;
troligare, att man väldeligen bedrager sig i-em
förmodan, och det egentligen obesripliga är, huru
en sådan illusion kan existera, när ingen verklig!a
rund finnes attantaga en förändring i tänkesätten. e
Sannolikt härleder sig illusionen till största delen ti
från det stora misstaget om egentliga betydelsenrn
ff illuminationerna och borgerskapets bal på. bör-
sen till jubeldagens firande, samt från de granna
alen. och medaljerna; och detta är ej första gången b
som erfarenheten visar att inbillningskraften På lsh
samhällets höjder kan vara så stark, att när che- lm
ers nit eller fjesk genom ett slags tvång först å-!bi
tadkommit orationer och medaljer, eller den per-p1
onliga artigheten uppenbarat sig i en fest för Re- lä
enten sjelf, detta sedan accepteras såsom en hyll-
ning af folket åt regeringssystemet. Bevisen på
lylika fröjdebetygelsers opålitlighet och ringa be-jva
ydelse i sistnämnda afseende äro likväl så mång-lat
aldiga, och hafva så ofta blifvit framdragna, attltu
le äro allmänt insedda, och det ser nästan ut.
om om vederbörande sjelfve nu äfven börjadejsts
inna det, att döma af den förbittring, hvarmed ! 4
Minerva utfarit mot en al revisorerne, för ett i ön
anaa ÄnataAkall nadlaadt uttrenl anvn år JA
—- CK ke - kn — - (ÅA LL KK RA RK KL LR VR UR
23