är vordet till en del vederlagdt, hvaraf slutas kan huru mycket förtroende, som kunde fästas vid Lar Abrahamssons attest och det sedermera utstyrda til lägg. Dernäst klockaren Mellanders vittnesberättelse som likaledes af mig förnekas, såsom i allt fullkomli gen ogrundad, och slutligen Malmbergs uppgift, hvil ken missvisar om tiden, då jag af. Husberg mottog såsom hypothek kartor, äro de bevisningar, som ak tor åberopar, för att ursäkta mitt inblandande i saken såsom part, och den straffoestämmelse, som har ansett tillständig att påyrka. Min ena uppgift, fästad med ediegenskap af vitt. ne, att jag innehaft från Husberg kartor såsom hypotbek för utlånta penningar, omkring 400 Rdr Banko och hvaraf jag under tiden begagnade en del, som på Husbergs skuldbelopp afdrogs och till återstoden lemnades honom tillbaka vid slutliqviden, skulle jag icke vilja tro, att åklagaren, med ringaste rättskänsla, kunde begagna och använda såsom ett svepskäl för de påståenden, han lemnat till domstolen, äfven om efter så lång tid sedan händelsen ägde rum, mitt minne såsom gammal man med många vidlyftiga affårer, siffran och tiden, till någon del gått förlorad. Gitter man icke annorlunda inför en brottmålsdomstol eller inför lagen och demaren rättfärdiga ett anstäldt ätal, än att åklagaren måste bita sig fast vid den tilltalades uppenbara minnesslöhet, för att få anledningar att göra honom förebråelser om felaktiga uppgifter, eller begagna sig af från sitt rätta sammanhang slitne samtal och ordlekar, som på intet vis vittnar om handling, då är det beklagligt. Husberg har dock medgifvit det hufvudsakliga af händelsen; den af honom inlösta, i hans förvar lyckligtvis ännu behållna, skuldsedeln, som finnes i domstolens händer, i hvad den obetydligen, till summan och tiden, ändrar min uppgift, reder dock förhållandet, utan att såra den grannlagenhet, hvarmed jag önskat kunna biträda undersökningen vid denna domstol, och åklagaren, lika okunnig som jag om beskaffenheten af de hypothiserade, till en del använda, kartorna, har icke visat att dessa varit falska, eller att jag haft någon kännedom om flärd dermed. Jag borde kunna, tryggad vid mitt rena medvetande, räkna uppä, att domaren i ett åtal som detta, der den anklagades välfärd och medborgerliga anseende oskäligen och på konstlade omvägar blifvit satt på spel inför lagen, skulle finna Rättvisans Tempel oheigadt, och domarens egen värdighet kränkt; men jag måste likväl bekänna, att det ser mig tvetydigt ut — må derom oväldige män imedlertid döma; mig åter må det vara tillåtet och kunna ursäktas, om jag skulle misstänka åklagarens redlighet ech egentliga syftemål, när jag i minnet återkallar hvad som passerat i denna rättegång vis å vis missaktade rättsformer c. åc., dem han borde bevaka, och slutligen :hans hufvudsakliga påståenden, att jag skulle dömas till vanhederligt straff för utprångling af falska kartor m. m., fastän bevisning alldeles: saknas, att jag innehaft falska kartor, ellep ägt kännedom om sådana... Med denna min tillfälliga förklaring, öfverlemnar jag målet till hufvudsakligt afgörande, emedan jag nu och till följd af domstolens beslut, i saknad af handlingarne, icke har annat val öfrigt. Jag Yrkar befrielse från åtalet, ersättning och upprättelse för mitt lidande, under det jag innerligen beklagar alla dem, som användt eller utlemnat stämpladt papper, ifall dessa förklaras såsom falska, och vederbörande tilltalas för utprångling, utan att åtalet beledsagas af bevisning derom, att de haft kännedom om flärd. Jag nämner detta, icke derföre, att det skulle intressera mig om ransakningen antoge en slik vidlyftighet, men derföre, att åklagaren måtte besinna sina orimligheter med al!a deras följder. Ordet utprångling kan icke användas annorlunda, än i förening med bevisning derom, att den tilltalade afvetat att det utlemnade eller använda stämplade papperet varit falskt. Här att förtiga det högst beklagliga uti, att i riket finnes sådant stämpladt papper, som kan efterapas och sättas i omlopp, utan att den enskilde medborgaren eller vederbörande förmår dem skilja från sådana karfor, som böra gälla. Jonas Andersson, i Sunnansjö. 424:0 Häradshöfdingen Bergqvist: Till Kinnevalds härads lof. tingsrätt! Då jag nu går att afgifva svar på aktörs Stutpastående, ser jag mig föranlåten att i förbigående erinfå, hurusom det ingalunda den tid jag köpte stämpladt papper af Johannes Nilsson var kändt eller ens misstänkt, att falska kartor funnos eler voro i omlopp. Hade sig så förbållit att jag likväl af Honom köpt och användt kartor, och dessa befunnits fålska, medgifver jag att aktor kunde, ehuru det icke är förbjudet för hvem som helst att köpa och sälja stämpladt papper, hafva ägt anledning till sitt stränga påstående. t Ett af de vittnen, kanslisten Hammarstrand, hvars utsago aktor åberopat såsom mig besvärande, har deremot yttrat, hurusom han var säker derpå, att jag icke misstänkte kartorna. — Vidare vill aktor påbörda mig en tvetalan i afseende på uppgiften om det köpta kartebeloppet, bestående deruti, att jag icke skall omnämnt de 2:ne st. 100 Rdrs kartor, jag uppsändt till Stockholm att förvexlas. Om aktor, sin pligt likmätigt, deraf gjort en riktig slutsats, är det just denha omständighet, som visar att jag ingalunda misstänkt kartornas oriktiga beskaffenhet, ty jag hade väl icke då uppvisat dem och begärt förvexling ust hos det verk, hvars vårdnad det är att tillse, let karte-sigillate-anstalten i riket lagligen tillgår. Om jag förut haft någon misstanka om riktigheten af le kartor, Johannes Nilsson afyttrat, som likväl icke var fallet, skulle detta förhållande häft hvarje missanka; och om jag vid något tillfälle afspisat nyfika tingskamrater med underrättelse om erhållen raatt, så bör väl icke detta anses af den svåra beskafenhet, hvartill det af aktör velat hänföras. Men nog härom och närmare till sjelfva qvintessencen. Aktor har nemligen antagit såsom fullkomligen säkert och styrkt, att de kartor, jag köptafJohannes Nilsson, varit falska — hvarifrån ban letat