Och, det oaktadt, när frågan blir om politisk
förtroende, huru litet har man under århundra
den gjort sig reda för rätta sättet att verkliggör
detsamma till mensklighetens båtnad? Allt för
troende måste hafva någon grund. Uti de abso
luta och despotiska staterna samt under feodak
inrättningar, der all makt och alla samhällsför-
delar varit eller äro delade mellan regenten oct
ett större eller mindre antal mäktiga familje
eller embetsmän, -men bela det öfriga folket mec
dess arbetskraft betrakats såsom omyndigt och
såsom en saktillhörighet åt de förra, är förtroen-
det från folkets sida för dessa liktydigt med blind
vördnad och lydnad, underbållten af okunnigheten
och ett slags religiös vidskepelse, stundom ända
derhän, att mängden betraktat regentmakten såsom
en representant af sjelfva gudomen. Detta går längst
i vissa länder af- Asien, t. ex. under Dalai Lamas
styrelse, der regenten sjelf dyrkas såsom en Gud:
i Europa har man ej hunnit längre, än att be-
trakta den regerande såsom Christi ståthållare,
nemligen i Rom. Likväl finnes samma lära, om
än i något mindre grad, i flere andra länder.
Ingenstädes hör man t. ex. oftare talas om, alt
Regenten är folkets fader), än i Ryssland; men ve
barnen, om de vilja sätta ifråga några rätlig-
heter emot denne faders och hans embetsmäns
vilja. Deras hud blir då icke mera värd än sibe-
riska lamskinn. I de så kallade politiskt fria sta-
terna-åter — till hvilka äfven Sverge räknas, d:
v. s. der den styrande regentmakten är begrän-
sad genom ett statsfördrag, en grund-lag, och kon-
trollerad af folkets representanter, som deltaga i
lagarnes stiftande och bestämma skatterna, samt
regenten egentligen endast är den högste em-
betsmannen och icke kan handla annat, än sam-
fäldt med rådgifvare, som åtminstone hetas vara
ansvarige, är förhållandet annorlunda. Offentlig-
hetens och tryckfrihetens dager öfverstrålar der
alla irrsken och gör regeringens handlingar och
system bekanta för folket, och der måste förtro-
endet följaktligen hvila mera på rättsgrund och
bestå deruti, att styrelsen och regeringssystemet
gillas af ett öfvervägande allmänt tänketätt.
Frågan, hvruvida förtroende existerar : mellan
regeringen öch folket, blir derföre också i sådana
stater af stor vigt att utröna; ja, den är faktisk! Wig-
tigare, än någon annan, emedan förtroendet bestäm-
mer representationens dom öfver förvaltningen; och
huru likgiltig en Regering i det yttre än kan visa
sig för denna dom, huru ofta det händer, att den
gömmer : sitt bulvud i oligarkiens sköte för att
ej blifva varse folkets uppsyn, så är en sådan lik-
giltighet likväl aldrig helt och hållet upprigtig,
hvilket sednare ock skönjes deraf, alt regeringarne
ofta påstå sig verkligen vara i besittning af för-
troendet och tillräkna sig det såsom en heder,
medan. de sjelfve väl veta alt de sakna det.
Beträffande nu serskildt den nyligen af Svenska
Minerva framställda försäkran, att förtroendet mel-
lan regering och folk här i Sverge icke varit
stördt och således icke behöfver återställas (jemför
ett par föregående artiklar i detta-blad, hvari det
nämnes om anledningen till denna polemik), så
kan man ej genast af ordalagen så säkert bedöma,
huruvida Minerva menar Regeringens förtroende
för folket eller folkets för regeringen; men det
betyder-i sjelfva verket detsamma, emedan folket
hyser :förtroend still. regeringen i samma mån,
som denna visar sig hafva förtroende för folket
och dess röst.
För att öfvertyga sig huru det står till medl
båda delarne, behöfver man endast gå till våra
riksdagar och se efter hvad afseende eller beband-
ling, som folkets genom dess ombud vid riksda-
garne framställda önskningar vunnit af Regerin-
gen. Man erfar då, huru just sådana reform-
förslag, som legat majoriteten af folket närmast
om bjertat, samt varit för dess behof angelägnast,
blifvit safslagne eller åsidosatte: och huru den ena
statsmakten ansett sig så långt öfver den andra, att
t. ex. elt helt riksstånd vid sista riksdag icke ens fick
den lyckan att erbålla företräde hos Regenten m.
m. Vi älska i allmänhet icke att upprepa långa
register -på gamla. gravamina, emedan äfven dern-
ti ligger någonting tröttande, när det sker för of-
ta. Vi vilja blott i förbigående erinra om den
allmänna stämningen vid denna tid och under
den, som föregick riksdagen, samt huru den både
i tal och skrift öfverallt uttalade sig. -
Bland annat kan i detta afseende och såsom
tillämpligt till den nu förevarande frågan anföras
något, som yttrades i en liten skrift, som utkom
vid slutet af år 4838, kallad kritik öfver bro-
chyren dagens händelser bedömde af en landt-
man, och vi välje detta exempel, emedan vi
påminna: oss, att ifrågavarande skrift, oaktadt
det uppseende den väckte, förbigicks med tyst-
nad af Minerva, samt upptogs i Statstidningen
med en undfallenhet, hvaraf man kunde se, att
Vederbörande kände sig träffade. : Man erinrades
der bland annat, ;huru Regeringen visar miss-
aktning för oppositionens beslut ända derhän,
att den söker illudera och göra kraftlösa beslut,
phvilka den gemensamt med oppositionen fattal
och sanktionerat, och att Rikets Ständer, nästan
hvarje gång de nämnas, kollektift till och med,
få hålla till godo uttryck af harm eller förakt
från Regeringens sidax (alldeles som af Minerva
i det uti vårt lördagsblad citerade stycket). Pag.
42 säges det, att det icke torde blifva svårt, alt
genom en teckning af styrelseledamöternes ka-
rakteristik. visa nära nog omöjligheten utaf, att
sammanbringa en styrelsepersonal, som är mindre
än den nuvarande qvalificerad att vårda ett lands
angelägenbeter, — När man ejn, heter det vi-ld
dare pag. 43, har till sitt syfte annat än att be-la
fordra de dynastiska och byråkratiska intressena; ie
när med att ideligen, då stats-ri
9 ÅR