Och, det oaktadt, när frågan blir om politisk förtroende, huru litet har man under århundra den gjort sig reda för rätta sättet att verkliggör detsamma till mensklighetens båtnad? Allt för troende måste hafva någon grund. Uti de abso luta och despotiska staterna samt under feodak inrättningar, der all makt och alla samhällsfördelar varit eller äro delade mellan regenten oct ett större eller mindre antal mäktiga familje eller embetsmän, -men bela det öfriga folket mec dess arbetskraft betrakats såsom omyndigt och såsom en saktillhörighet åt de förra, är förtroendet från folkets sida för dessa liktydigt med blind vördnad och lydnad, underbållten af okunnigheten och ett slags religiös vidskepelse, stundom ända derhän, att mängden betraktat regentmakten såsom en representant af sjelfva gudomen. Detta går längst i vissa länder afAsien, t. ex. under Dalai Lamas styrelse, der regenten sjelf dyrkas såsom en Gud: i Europa har man ej hunnit längre, än att betrakta den regerande såsom Christi ståthållare, nemligen i Rom. Likväl finnes samma lära, om än i något mindre grad, i flere andra länder. Ingenstädes hör man t. ex. oftare talas om, alt Regenten är folkets fader), än i Ryssland; men ve barnen, om de vilja sätta ifråga några rätligheter emot denne faders och hans embetsmäns vilja. Deras hud blir då icke mera värd än siberiska lamskinn. I de så kallade politiskt fria staterna-åter — till hvilka äfven Sverge räknas, d: v. s. der den styrande regentmakten är begränsad genom ett statsfördrag, en grund-lag, och kontrollerad af folkets representanter, som deltaga i lagarnes stiftande och bestämma skatterna, samt regenten egentligen endast är den högste embetsmannen och icke kan handla annat, än samfäldt med rådgifvare, som åtminstone hetas vara ansvarige, är förhållandet annorlunda. Offentlighetens och tryckfrihetens dager öfverstrålar der alla irrsken och gör regeringens handlingar och system bekanta för folket, och der måste förtroendet följaktligen hvila mera på rättsgrund och bestå deruti, att styrelsen och regeringssystemet gillas af ett öfvervägande allmänt tänketätt. Frågan, hvruvida förtroende existerar : mellan regeringen öch folket, blir derföre också i sådana stater af stor vigt att utröna; ja, den är faktisk! Wigtigare, än någon annan, emedan förtroendet bestämmer representationens dom öfver förvaltningen; och huru likgiltig en Regering i det yttre än kan visa sig för denna dom, huru ofta det händer, att den gömmer : sitt bulvud i oligarkiens sköte för att ej blifva varse folkets uppsyn, så är en sådan likgiltighet likväl aldrig helt och hållet upprigtig, hvilket sednare ock skönjes deraf, alt regeringarne ofta påstå sig verkligen vara i besittning af förtroendet och tillräkna sig det såsom en heder, medan. de sjelfve väl veta alt de sakna det. Beträffande nu serskildt den nyligen af Svenska Minerva framställda försäkran, att förtroendet mellan regering och folk här i Sverge icke varit stördt och således icke behöfver återställas (jemför ett par föregående artiklar i detta-blad, hvari det nämnes om anledningen till denna polemik), så kan man ej genast af ordalagen så säkert bedöma, huruvida Minerva menar Regeringens förtroende för folket eller folkets för regeringen; men det betyder-i sjelfva verket detsamma, emedan folket hyser :förtroend still. regeringen i samma mån, som denna visar sig hafva förtroende för folket och dess röst. För att öfvertyga sig huru det står till medl båda delarne, behöfver man endast gå till våra riksdagar och se efter hvad afseende eller bebandling, som folkets genom dess ombud vid riksdagarne framställda önskningar vunnit af Regeringen. Man erfar då, huru just sådana reformförslag, som legat majoriteten af folket närmast om bjertat, samt varit för dess behof angelägnast, blifvit safslagne eller åsidosatte: och huru den ena statsmakten ansett sig så långt öfver den andra, att t. ex. elt helt riksstånd vid sista riksdag icke ens fick den lyckan att erbålla företräde hos Regenten m. m. Vi älska i allmänhet icke att upprepa långa register -på gamla. gravamina, emedan äfven dernti ligger någonting tröttande, när det sker för ofta. Vi vilja blott i förbigående erinra om den allmänna stämningen vid denna tid och under den, som föregick riksdagen, samt huru den både i tal och skrift öfverallt uttalade sig. Bland annat kan i detta afseende och såsom tillämpligt till den nu förevarande frågan anföras något, som yttrades i en liten skrift, som utkom vid slutet af år 4838, kallad kritik öfver brochyren dagens händelser bedömde af en landtman, och vi välje detta exempel, emedan vi påminna: oss, att ifrågavarande skrift, oaktadt det uppseende den väckte, förbigicks med tystnad af Minerva, samt upptogs i Statstidningen med en undfallenhet, hvaraf man kunde se, att Vederbörande kände sig träffade. : Man erinrades der bland annat, ;huru Regeringen visar missaktning för oppositionens beslut ända derhän, att den söker illudera och göra kraftlösa beslut, phvilka den gemensamt med oppositionen fattal och sanktionerat, och att Rikets Ständer, nästan hvarje gång de nämnas, kollektift till och med, få hålla till godo uttryck af harm eller förakt från Regeringens sidax (alldeles som af Minerva i det uti vårt lördagsblad citerade stycket). Pag. 42 säges det, att det icke torde blifva svårt, alt genom en teckning af styrelseledamöternes karakteristik. visa nära nog omöjligheten utaf, att sammanbringa en styrelsepersonal, som är mindre än den nuvarande qvalificerad att vårda ett lands angelägenbeter, — När man ejn, heter det vi-ld dare pag. 43, har till sitt syfte annat än att be-la fordra de dynastiska och byråkratiska intressena; ie när med att ideligen, då stats-ri 9 ÅR