al hvad det tillkämpat sig, i stället förkastar, förint: revolutionens ande. Så uppställer sig frågan i hel :gin enkelhet och storhet: så stå regering och Ooppos tion midt emot hvarann: så är landet skiftadt i tvei ne läger: på ena sidan det Moraliska motståndet jemt alla oppositioner, som i det sammangå till en end: på andra sidan Kontrarevolutionen med alla sin stympade institutioner, all sin list, hela sitt bestic kelsesystem, all sin sjelfkärlek, alt sin fruktan, all sina affail — och striden begynner så utefter rege ringens hela linie emellan Tillbakagåendets ande oc Tidens vilja. Så låter planen, så drabbningen; oc hvem kan draga i betänkande att tillägga: så s gern! . . . Om Nationalförsamlingen i dag uppstod ur sin graf och finge skåda sitt vanställda verk, hvi ken af hennes statsmän skulle väl igenkänna revolu tionen i edra händer? VWVacklande, skridande ifrån re aktion till reaktion, ifrån mutor till mutor, ifrån hall handlingar till fjerdedelsgerningar, ifrån förevändnin gar af ett slag till pretexter af ett annat — hvilken grund satts hafven j väl slutligen lemnat oantastad och hel I stället för en demokrati, hafven j en oligarki; stället för jemnlikhet, val-adel; i stället för en konung som är landets högste embetsman, hafven j chefen fö en dynasti; i stället för tryckfrihet, septemberlagar; stället för associationsrätten, förbud att gå tillsamman i föreningar; i stället för en frigifven och lefvande re ligion, kyrkliga stridigheter och en kult, som blot gapar efter budgeten; i stället för jordlotternas del barhet i det oändliga, egendomsklumpar med nature: af main-morte, hvilka dagligen i allt större antal öf vergå i korporationernas händer och göra familje arflös; i stället för arbete och näringsfrihet, ett åt ka pitalisterna bortså!dt Frankrike; i stället för förnuftet lefvande och moraliska öfverherrskap, en supremati fotad på beloppet af grundskatt, privilegier och pa tenter! Så hafven j Revolutionen på den ena sidan och Regeringen på den andra. Dömen! Må vara, att retorik ligger i alla dessa uttryck att fransysk talegåfva skimrar derur.. Men herrskai icke sanning, likväl, i Lamartines ord? Kan mar vederlägga honom, månne, genom förespeglingai om hvad öde kan förestå hans person, eller om den högre ära ban tilläfventyrs skulle skörda, ef ter verldens sätt att se, om han höjle sina förut så omsorgsfullt skurna och ansade skaldelagrar rena ifrån hamnbusarnes — radikalernes — menniskornas — händer. En olympier bör endast trifvas ibland de höge gudar, och spernere plebem. Så var ordspråket förr. Men följden deraf bar blifvit, att också en gång Plebs i sin ordning lärt sig — märk: af de höge lärt sig — den stora konsten, att spernere — hvilka? — olympierne och deras tillgjorda, målade gudar, som sjelfve börjat med ett förakta folket. Detta insåg en tänkare med bjerta, Rousseau; och han återvände, han gick att älska med hänryckning just det lågas hydda, som är rätta utgångspunkten för menniskans ära och sällhet. Detta har också Lamartine-insett, och han har öfvergått till folket: så mycket ärofullare för honom, som han, mera. än Rousseau och mången annan, var hempnoastadd i palatserna, i dessa förmak, der ambra täflar med musque, och occidentens diademer: omsväfvas af orientens rökelse. 20 7 (Slutet följer.) ara a