al hvad det tillkämpat sig, i stället förkastar, förint:
revolutionens ande. Så uppställer sig frågan i hel
:gin enkelhet och storhet: så stå regering och Ooppos
tion midt emot hvarann: så är landet skiftadt i tvei
ne läger: på ena sidan det Moraliska motståndet jemt
alla oppositioner, som i det sammangå till en end:
på andra sidan Kontrarevolutionen med alla sin
stympade institutioner, all sin list, hela sitt bestic
kelsesystem, all sin sjelfkärlek, alt sin fruktan, all
sina affail — och striden begynner så utefter rege
ringens hela linie emellan Tillbakagåendets ande oc
Tidens vilja. Så låter planen, så drabbningen; oc
hvem kan draga i betänkande att tillägga: så s
gern! . . . Om Nationalförsamlingen i dag uppstod
ur sin graf och finge skåda sitt vanställda verk, hvi
ken af hennes statsmän skulle väl igenkänna revolu
tionen i edra händer? VWVacklande, skridande ifrån re
aktion till reaktion, ifrån mutor till mutor, ifrån hall
handlingar till fjerdedelsgerningar, ifrån förevändnin
gar af ett slag till pretexter af ett annat — hvilken grund
satts hafven j väl slutligen lemnat oantastad och hel
I stället för en demokrati, hafven j en oligarki;
stället för jemnlikhet, val-adel; i stället för en konung
som är landets högste embetsman, hafven j chefen fö
en dynasti; i stället för tryckfrihet, septemberlagar;
stället för associationsrätten, förbud att gå tillsamman
i föreningar; i stället för en frigifven och lefvande re
ligion, kyrkliga stridigheter och en kult, som blot
gapar efter budgeten; i stället för jordlotternas del
barhet i det oändliga, egendomsklumpar med nature:
af main-morte, hvilka dagligen i allt större antal öf
vergå i korporationernas händer och göra familje
arflös; i stället för arbete och näringsfrihet, ett åt ka
pitalisterna bortså!dt Frankrike; i stället för förnuftet
lefvande och moraliska öfverherrskap, en supremati
fotad på beloppet af grundskatt, privilegier och pa
tenter! Så hafven j Revolutionen på den ena sidan
och Regeringen på den andra. Dömen!
Må vara, att retorik ligger i alla dessa uttryck
att fransysk talegåfva skimrar derur.. Men herrskai
icke sanning, likväl, i Lamartines ord? Kan mar
vederlägga honom, månne, genom förespeglingai
om hvad öde kan förestå hans person, eller om
den högre ära ban tilläfventyrs skulle skörda, ef
ter verldens sätt att se, om han höjle sina förut
så omsorgsfullt skurna och ansade skaldelagrar re-
na ifrån hamnbusarnes — radikalernes — men-
niskornas — händer. En olympier bör endast trif-
vas ibland de höge gudar, och spernere plebem.
Så var ordspråket förr. Men följden deraf bar
blifvit, att också en gång Plebs i sin ordning lärt
sig — märk: af de höge lärt sig — den stora
konsten, att spernere — hvilka? — olympierne
och deras tillgjorda, målade gudar, som sjelfve börjat
med ett förakta folket. Detta insåg en tänkare
med bjerta, Rousseau; och han återvände, han
gick att älska med hänryckning just det lågas
hydda, som är rätta utgångspunkten för menni-
skans ära och sällhet. Detta har också Lamar-
tine-insett, och han har öfvergått till folket: så
mycket ärofullare för honom, som han, mera. än
Rousseau och mången annan, var hempnoastadd i
palatserna, i dessa förmak, der ambra täflar med
musque, och occidentens diademer: omsväfvas af
orientens rökelse. 20 7 (Slutet följer.)
ara a