ägt rum om lydelsen af 64 Sn regeringsformen, och i hvilken man äfven nu inom revisionen haft tillfälte att se biskop Agardh, kapten Stjerngranat prosten Billingdahl m. fl. försvara samma åsigt, som ligger. till grund för Minervas artikel. — Det lär väl icke kunna bestridas, att hvarje aftal emellan tvänne kontrahenter ytterst bör hvila på ära och tro, samt att advokatur, krångel och sofismer alltid blitva förkastliga och föraktliga utvägar alt söka undkomma uppfyllandet af ett ingånget aftal. Men om derna fordran gäller för den enklaste afbandling mellan enskilda, så måste den så mycket mera hafva sin tillämpning på förhållandet mellan statsmakterna, icke allenast derföre, att der är fråga om det allmännas, hela samhällets rätt, uten äfven derföre, att den föresyn de gifva uti moralitet och pligters uppfyllande måiste medföra eit stort inflytande på det moraliska förhållandet inom det enskilda lifvet. Erkännes detta, så följer deraf äfven, att der ett skrifteligt afltal fiones, kan den ena kontrahenten icke, utan att afvika från ära och tro, egenmäktigt förneka eller undandraga sig hvad detta aftal innehåller enligt tydligt, för hvarje klok menniska lättfottligt ordaförstånd och allmännt språkbiuk; ty någon annan regel än denna kan icke i något fall ytterst finnas att tyda hvad på papper är nedsirifvet. Granska vi efter denna regel grundlagen, som utgör aftalet mellan stalsmakterna, så finne vi uti 62 Sn reg.formen, ait asedan stalsverkets behof blifvit af statsutskottet cuppgifna och af rikets ständer pröfvade, ankomomer det på rikets ständer, att en deremot svaarande bevillning sig åtaga samt tillika faststä la, shuru serskilda summor deraf skola till serskiida cändamål användas; och dessa summor under abestämda hufvudtitlar uti riksstaten anslå; ut: 64 Sn, att aså väl rikets ordinarie statsmedel coch inkomster, som hvad, på sätt omförmäldt är, aunder namn af extraordinarie utisgor eller beavillmingar till statsverket af rikets ständer anslås a— vsre under konungens disposition alt till de kaf rikets ständer pröfvade behof och efter den aupprättede staten anordnas,, samt slutligen i 63 S:o: cdessa medel må icke annorlunda användas gän fastställdt blifvit. Sedan mean läst dessa grundlagsstadganden deras sammanhang, så kan det väl med nåro skäl frågas Hrr Agardb, Sjterngranat, Billingdakl Berlin och alla öfriga, som försvarat eller wvic riksdagarna voterat för samma sats, som denna om någon menniska med sundt förstånd, utan er fullkomlig blindhet eller uppsåtlig ensidighet, kar finna det ringaste tvetydigt i hvad grundlager förstår med orden wad på sätt omförmäldt är till statsverket af rikets Ständer anslåsn, då dett: i den föregående 862:a S:n står uttryckligen på pekadt: — och likväl drager man icke i betän: kande att envisas om denna tydning!! Om orda: lagen i 64:e S:n åsyftade något annat eller mera än bvad den 62:a omtalar, buru kunde väl di den nästpåföljande 65:e säga, att dessa medel e ;må annorlunda användas än faststäldt blifvit enär rikets Ständer icke fastställt något om an vändandet af andra medel, än de, efter pröfning anslagit till riksstaten under bestämda titiar Hela denna sats är lika klar, som det matema tiska axiomet att en rät linea är genaste väger emellan tvenne punkter. När det nu, såson Hr Berg redan i sitt anförande anmärkt, bero på rikets Ständer, att åtoga eller icke åtaga si bevillning, och när det, som de icke, enligt 62:; Sn, anslagit under bestämda bufvudtitlar ut riksstaten, icke heller af dem kan vara till stats verket anslaget, så måste, efter allt vanligt språk förstånd, och då dessutom grundiagen skall tyda efter ordalydelsen, icke mera, än hvad de sålund anslagit, vara till konungens disposition, utan de bero af Ständerna, allenast de uppfylla denna fö reskrift, att förordna, huru i öfrigt med alla be villninzsmedels förvarande skall tillgå. Ett ser skildt faktiskt bevis, att detta är deras i andr fall medgifna och oförtydbara rättighet, kan ocks hemtas deraf, att alla de medel, från hvilka d s. k. extra anslagen utgå, verkligen förvaras ho och utbetalas af riksgäldskontoret, och det återstår efter all rimlig slutförmåga, då icke någon anna anledning till den ihärdighet, hvarmed Vorkställand Makten vägrat att i detta fall uppfyla Ständerna önskan, hvars vigt blifvit ådagalagd många gån ger och sednast i Hr Bergs och frih. Hamilton yttranden, än att sla! pro ratione voluntas, eile på Svenska, ett rent maktspråk, grundadt på de hittills vunna erfarenbeten, att det betyder fög FR van rr ne TR a AD