ägt rum om lydelsen af 64 Sn regeringsformen,
och i hvilken man äfven nu inom revisionen haft
tillfälte att se biskop Agardh, kapten Stjerngranat
prosten Billingdahl m. fl. försvara samma åsigt, som
ligger. till grund för Minervas artikel. — Det lär
väl icke kunna bestridas, att hvarje aftal emellan
tvänne kontrahenter ytterst bör hvila på ära och
tro, samt att advokatur, krångel och sofismer all-
tid blitva förkastliga och föraktliga utvägar alt
söka undkomma uppfyllandet af ett ingånget af-
tal. Men om derna fordran gäller för den enk-
laste afbandling mellan enskilda, så måste den så
mycket mera hafva sin tillämpning på förhållan-
det mellan statsmakterna, icke allenast derföre,
att der är fråga om det allmännas, hela samhäl-
lets rätt, uten äfven derföre, att den föresyn de
gifva uti moralitet och pligters uppfyllande måi-
ste medföra eit stort inflytande på det moraliska
förhållandet inom det enskilda lifvet.
Erkännes detta, så följer deraf äfven, att der
ett skrifteligt afltal fiones, kan den ena kontra-
henten icke, utan att afvika från ära och tro, e-
genmäktigt förneka eller undandraga sig hvad detta
aftal innehåller enligt tydligt, för hvarje klok
menniska lättfottligt ordaförstånd och allmännt
språkbiuk; ty någon annan regel än denna kan
icke i något fall ytterst finnas att tyda hvad på
papper är nedsirifvet. Granska vi efter denna
regel grundlagen, som utgör aftalet mellan stals-
makterna, så finne vi uti 62 Sn reg.formen, ait
asedan stalsverkets behof blifvit af statsutskottet
cuppgifna och af rikets ständer pröfvade, ankom-
omer det på rikets ständer, att en deremot sva-
arande bevillning sig åtaga samt tillika faststä la,
shuru serskilda summor deraf skola till serskiida
cändamål användas; och dessa summor under
abestämda hufvudtitlar uti riksstaten anslå; ut:
64 Sn, att aså väl rikets ordinarie statsmedel
coch inkomster, som hvad, på sätt omförmäldt är,
aunder namn af extraordinarie utisgor eller be-
avillmingar till statsverket af rikets ständer anslås
a— vsre under konungens disposition alt till de
kaf rikets ständer pröfvade behof och efter den
aupprättede staten anordnas,, samt slutligen i 63
S:o: cdessa medel må icke annorlunda användas
gän fastställdt blifvit.
Sedan mean läst dessa grundlagsstadganden
deras sammanhang, så kan det väl med nåro
skäl frågas Hrr Agardb, Sjterngranat, Billingdakl
Berlin och alla öfriga, som försvarat eller wvic
riksdagarna voterat för samma sats, som denna
om någon menniska med sundt förstånd, utan er
fullkomlig blindhet eller uppsåtlig ensidighet, kar
finna det ringaste tvetydigt i hvad grundlager
förstår med orden wad på sätt omförmäldt är
till statsverket af rikets Ständer anslåsn, då dett:
i den föregående 862:a S:n står uttryckligen på
pekadt: — och likväl drager man icke i betän:
kande att envisas om denna tydning!! Om orda:
lagen i 64:e S:n åsyftade något annat eller mera
än bvad den 62:a omtalar, buru kunde väl di
den nästpåföljande 65:e säga, att dessa medel e
;må annorlunda användas än faststäldt blifvit
enär rikets Ständer icke fastställt något om an
vändandet af andra medel, än de, efter pröfning
anslagit till riksstaten under bestämda titiar
Hela denna sats är lika klar, som det matema
tiska axiomet att en rät linea är genaste väger
emellan tvenne punkter. När det nu, såson
Hr Berg redan i sitt anförande anmärkt, bero
på rikets Ständer, att åtoga eller icke åtaga si
bevillning, och när det, som de icke, enligt 62:;
Sn, anslagit under bestämda bufvudtitlar ut
riksstaten, icke heller af dem kan vara till stats
verket anslaget, så måste, efter allt vanligt språk
förstånd, och då dessutom grundiagen skall tyda
efter ordalydelsen, icke mera, än hvad de sålund
anslagit, vara till konungens disposition, utan de
bero af Ständerna, allenast de uppfylla denna fö
reskrift, att förordna, huru i öfrigt med alla be
villninzsmedels förvarande skall tillgå. Ett ser
skildt faktiskt bevis, att detta är deras i andr
fall medgifna och oförtydbara rättighet, kan ocks
hemtas deraf, att alla de medel, från hvilka d
s. k. extra anslagen utgå, verkligen förvaras ho
och utbetalas af riksgäldskontoret, och det återstår
efter all rimlig slutförmåga, då icke någon anna
anledning till den ihärdighet, hvarmed Vorkställand
Makten vägrat att i detta fall uppfyla Ständerna
önskan, hvars vigt blifvit ådagalagd många gån
ger och sednast i Hr Bergs och frih. Hamilton
yttranden, än att sla! pro ratione voluntas, eile
på Svenska, ett rent maktspråk, grundadt på de
hittills vunna erfarenbeten, att det betyder fög
FR van rr ne TR a AD