miISs!lyckade ITOrsok, alt alsta iran sitt arbete. AI all detta vill synas, som insekterna, och sannolikt de overtebrerade djuren i allmänhet, hvilka sakna ett eget centralorgan för medvetandet, väl känna, när de såras, liksom pär de beröras, men icke deraf erfara smärta. En på nål uppstucken iesckt dör genom safternas uttorkning. Elektricitet. Hr friherre Berzelius fästade akademiens uppmärksamhet på några nyligen bekantgjorda fenomener af elektriciteten, och främst dervid på den förut i korthet i A. B. omtalta upptäckten af Årmstrong, angående elektricitets producerande medelst utsläppning af vattenångor ur en panna af hög tryckning. För omkring ett år sedan upptäckte en engelsk fysikus Armstrong, att valtenångor, som utsläpptes ur en åpgkittel af hög tryckning, frigjorde så mycket elektricitet, att kittela gaf elektriska gnistor. Fenomenet väckte uppmärksamhet och blef flerestädes studeradt. Det visade sig dervid, att när vattnet i kitteln var fullkomligt rent, erhölls ingen elektricitet, utan endast då det håller en viss myckenhet koksalt upplöst. Teorien har ännu icke upplyst på hvad sätt saltet här kan deltaga i elektricitets-utvecklingen. Faraday har väl sökt ådagalägga att de med kondenseradt vatten blandade ångornas friktion emot tappen är orsaken till elektricitets-utveckiingen, men referenten trodde att orsaken dertill ännu icke vore klart insedd och att den visserligen vore alldeles densamma, som gifver upphof åt den elektriska laddningen i moln, af hvilken uppkommer hvad vi kalla åska. Armstrong hade utfört en series af försök öfver de sålunda uppväckta elektriska fenomenen och hade lyckats att för Polytechnic Institution i London göra en ångpanna, som tillika är en elektrisk machin, hvaraf referenten beskref åtskilliga detaljer. Den utsläpper vattenångorna samtidigt genom 46 pipor. Elektricitets-utvecklingen tilltager i samma förhållande som antalet af dessa. Såsom ett bevis på styrkan af elektricitets-utvecklipgen i detta nya slag af elektrisk machin, anfördes att institutet har en ovanligt stor och kraftig friktionsmachin och att en större laddflaska, som, då den laddas emot friktionsmachins konduktör, urladdas af sig sjelf 50 gånger i minuten, urladdade sig 140 gånger i minuten, då den elektriserades af ångpannan. Den sistnämndas konduktör gaf ända till 20 engelska tums sprakgnistor ar negativ elektricitet. Då den starka elektriska strömmen leddes genom vatten och lösningar af salter i vatten, så sönderdelades vattnet af salterna och vätgas och syrgas erhöllos, ehuru storleken af den sålunda frambragta elektriska strömmens kemiska verkan på intet sätt svarade emot dess intensitet och styrka. Men de försök, hvarpå ref. ville företrädesvis fästa akademiens uppmärksamhet, voro följande: Då tvänne glasbägare, till hälften fyllda med vatten, ställdes på 4 till 4!V, tums afstånd ifrån hvarandra, samt en härfva af bomullsgarn genomdränkt af vatten lades med cen ända i hvardera glaset och genom en metall. tråd den negativa elektriciteten inleddes från ångpannans konduktör i det ena glaset, A, och ur det andra glaset, B, elektriciteten med en annan metalltråd från botten af glaset afleddes till jorden, så gick vattnet ur glaset B till glaset ÅA, ända till dess att det förra blef tomt och det sednare fullt. Detta faktum är icke nytt. Vi hafva flera exempel på att vattnet af den elektriska strömmen föres lrån den positiva sidan till den negativa. Men då, i stället för bomull, användes en tjock silkestråd, så inställde sig tillika ett annat fenomen. Vattnet gick såsom förut från glaset B till glaset Å och omgaf silkestråden såsom ett rör, midt igenom hvilket tråden synres dragen; men tråden flyttade sig samtidigt i motsatt met ning från glaset Å till glaset B, så att när vattnet gick från den positiva sidan till den negativa, gick silkestråden från den negativa till den positiva. Under det att sista ändan af silkestråden passerade mellan glasen, samt några sekunder sedan den infallit i glaset B, behöllo sig så väl vattnets flyttning som formen af yvyattenstrålen; men den sistnämnde brast snart och elektriciteten gick då i täta gnistor mellan glasen. — Då silkestrådens ända fästades i glaset A, så gick den till glaset B ända till dess den blef spänd, hvarvid den stannade; men vattnets vandring i motsatt riktning fortfor, det begynte derunder röka, kom i kokning och afdunstade fortare än det ersattes, så att silket begynte blifva torrt, hvarvid det smältes (?) af hettan och brast. Resultatet af detta försök instämmer väl med den åsigt, att den elektriska strömmen utgöres af tvänne i motsatt riktning gående strömmar, på sätt ett ganska vackert, men hittills föga beaktadt försök af L. C. Ekmarck i kongl. vetenskaps-akademiens handlingar 4800 p. 139 ädagalagt och för hvilken åsigt några ytterligare försök af Armstrong, af ref. anfördes. — Galvanisk eklärering af stor effekt. I sammanhang härmed anförde Frih. Berzelius ur en skrifvelse från Professor Bunsen i Marburg, hvilken vid Akademiens sammanträde i September 1841 förevisade en af honom uppfunnen föga kostbar, men ytterst kraftig och uthållande hydroelektrisk stapel (i hvilken den negativa elektromotorn är kol (coak) och som förvånade med den starka ljusutveckling, som frambröt när denna stapel fick urladda sig emellan tvenne kolspetsar), att Prof. Bunsen nu bade bragt detta instrument till en vida större fullkomlighet än det då hade, hvilket föranledt anställandet af flere ganska vigtiga rön. Prof. Bunsen hade bland annat kommit till den öfvertygelse, att urladdningen af en sådan hydroelektrisk stapel emellan tvenne kolspetsar torde framdeles blifva det minst kostsamma sätt till stora och starka ekläreringar, helst han funnit att, med åtgången af ett skålpund zink och den till dess upplösning nödiga saltpettersyran, kunde under 4 timmas tid ett ljus erhållas, som svarade emot 4171 lågor af vanliga stearinljus, och med hvilket på kort afstånd fullkomliga daguerreotyper kunna frambringas. Den obehagliga utvecklingen af qväfoxidgas, äfvensom kolspetsarnes förstöring, hade han lyckats förekomma. Frib. Berzelius företedde derefter åtskilliga ganska vackra kopparstick i flere olika manör, som blifvit, honom meddelade af Hr von Kobell i Munchen, hvilka voro frambragta medelst ett af Hr v. K. uppfunnet sätt att först utföra ritningen på en silfverplåt med en fernissa och derefter på denne, medelst en hydroelektrisk apparat, utfälla en ny kopparskifva, från hvilken sedan afdragen göras i vanlig kopparetickspress. De förevista kopparsticken, hvartill ritNinna una An2 företa nIitan wAara utförda af clipkliga