miISs!lyckade ITOrsok, alt alsta iran sitt arbete. AI all
detta vill synas, som insekterna, och sannolikt de over-
tebrerade djuren i allmänhet, hvilka sakna ett eget
centralorgan för medvetandet, väl känna, när de så-
ras, liksom pär de beröras, men icke deraf erfara
smärta. En på nål uppstucken iesckt dör genom saf-
ternas uttorkning.
Elektricitet. Hr friherre Berzelius fästade akade-
miens uppmärksamhet på några nyligen bekantgjorda
fenomener af elektriciteten, och främst dervid på den
förut i korthet i A. B. omtalta upptäckten af Årm-
strong, angående elektricitets producerande medelst
utsläppning af vattenångor ur en panna af hög tryck-
ning.
För omkring ett år sedan upptäckte en engelsk
fysikus Armstrong, att valtenångor, som utsläpptes ur
en åpgkittel af hög tryckning, frigjorde så mycket
elektricitet, att kittela gaf elektriska gnistor. Feno-
menet väckte uppmärksamhet och blef flerestädes stu-
deradt. Det visade sig dervid, att när vattnet i kit-
teln var fullkomligt rent, erhölls ingen elektricitet,
utan endast då det håller en viss myckenhet koksalt
upplöst. Teorien har ännu icke upplyst på hvad sätt
saltet här kan deltaga i elektricitets-utvecklingen.
Faraday har väl sökt ådagalägga att de med konden-
seradt vatten blandade ångornas friktion emot tappen
är orsaken till elektricitets-utveckiingen, men refe-
renten trodde att orsaken dertill ännu icke vore klart
insedd och att den visserligen vore alldeles densam-
ma, som gifver upphof åt den elektriska laddningen
i moln, af hvilken uppkommer hvad vi kalla åska.
Armstrong hade utfört en series af försök öfver de
sålunda uppväckta elektriska fenomenen och hade lyc-
kats att för Polytechnic Institution i London göra en
ångpanna, som tillika är en elektrisk machin, hvaraf
referenten beskref åtskilliga detaljer.
Den utsläpper vattenångorna samtidigt genom 46
pipor. Elektricitets-utvecklingen tilltager i samma
förhållande som antalet af dessa. Såsom ett bevis på
styrkan af elektricitets-utvecklipgen i detta nya slag
af elektrisk machin, anfördes att institutet har en
ovanligt stor och kraftig friktionsmachin och att en
större laddflaska, som, då den laddas emot friktions-
machins konduktör, urladdas af sig sjelf 50 gånger i
minuten, urladdade sig 140 gånger i minuten, då den
elektriserades af ångpannan. Den sistnämndas kon-
duktör gaf ända till 20 engelska tums sprakgnistor ar
negativ elektricitet. Då den starka elektriska ström-
men leddes genom vatten och lösningar af salter i
vatten, så sönderdelades vattnet af salterna och vätgas
och syrgas erhöllos, ehuru storleken af den sålunda
frambragta elektriska strömmens kemiska verkan på
intet sätt svarade emot dess intensitet och styrka.
Men de försök, hvarpå ref. ville företrädesvis fästa
akademiens uppmärksamhet, voro följande: Då tvänne
glasbägare, till hälften fyllda med vatten, ställdes på
4 till 4!V, tums afstånd ifrån hvarandra, samt en
härfva af bomullsgarn genomdränkt af vatten lades
med cen ända i hvardera glaset och genom en metall.
tråd den negativa elektriciteten inleddes från ång-
pannans konduktör i det ena glaset, A, och ur det
andra glaset, B, elektriciteten med en annan metall-
tråd från botten af glaset afleddes till jorden, så gick
vattnet ur glaset B till glaset ÅA, ända till dess att
det förra blef tomt och det sednare fullt. Detta fak-
tum är icke nytt. Vi hafva flera exempel på att vatt-
net af den elektriska strömmen föres lrån den positiva
sidan till den negativa. Men då, i stället för bom-
ull, användes en tjock silkestråd, så inställde sig til-
lika ett annat fenomen. Vattnet gick såsom förut
från glaset B till glaset Å och omgaf silkestråden
såsom ett rör, midt igenom hvilket tråden synres dra-
gen; men tråden flyttade sig samtidigt i motsatt met
ning från glaset Å till glaset B, så att när vattnet
gick från den positiva sidan till den negativa, gick
silkestråden från den negativa till den positiva. Un-
der det att sista ändan af silkestråden passerade mel-
lan glasen, samt några sekunder sedan den infallit i
glaset B, behöllo sig så väl vattnets flyttning som
formen af yvyattenstrålen; men den sistnämnde brast
snart och elektriciteten gick då i täta gnistor mellan
glasen. — Då silkestrådens ända fästades i glaset A,
så gick den till glaset B ända till dess den blef spänd,
hvarvid den stannade; men vattnets vandring i mot-
satt riktning fortfor, det begynte derunder röka, kom
i kokning och afdunstade fortare än det ersattes, så
att silket begynte blifva torrt, hvarvid det smältes (?)
af hettan och brast. Resultatet af detta försök in-
stämmer väl med den åsigt, att den elektriska ström-
men utgöres af tvänne i motsatt riktning gående
strömmar, på sätt ett ganska vackert, men hittills
föga beaktadt försök af L. C. Ekmarck i kongl. ve-
tenskaps-akademiens handlingar 4800 p. 139 ädaga-
lagt och för hvilken åsigt några ytterligare försök af
Armstrong, af ref. anfördes.
— Galvanisk eklärering af stor effekt. I sammanhang
härmed anförde Frih. Berzelius ur en skrifvelse från
Professor Bunsen i Marburg, hvilken vid Akademiens
sammanträde i September 1841 förevisade en af ho-
nom uppfunnen föga kostbar, men ytterst kraftig och
uthållande hydroelektrisk stapel (i hvilken den nega-
tiva elektromotorn är kol (coak) och som förvånade
med den starka ljusutveckling, som frambröt när den-
na stapel fick urladda sig emellan tvenne kolspetsar),
att Prof. Bunsen nu bade bragt detta instrument till
en vida större fullkomlighet än det då hade, hvilket
föranledt anställandet af flere ganska vigtiga rön.
Prof. Bunsen hade bland annat kommit till den öf-
vertygelse, att urladdningen af en sådan hydroelek-
trisk stapel emellan tvenne kolspetsar torde framde-
les blifva det minst kostsamma sätt till stora och
starka ekläreringar, helst han funnit att, med åtgån-
gen af ett skålpund zink och den till dess upplösning
nödiga saltpettersyran, kunde under 4 timmas tid ett
ljus erhållas, som svarade emot 4171 lågor af vanliga
stearinljus, och med hvilket på kort afstånd fullkom-
liga daguerreotyper kunna frambringas. Den obehag-
liga utvecklingen af qväfoxidgas, äfvensom kolspetsar-
nes förstöring, hade han lyckats förekomma.
Frib. Berzelius företedde derefter åtskilliga ganska
vackra kopparstick i flere olika manör, som blifvit,
honom meddelade af Hr von Kobell i Munchen, hvil-
ka voro frambragta medelst ett af Hr v. K. uppfun-
net sätt att först utföra ritningen på en silfverplåt
med en fernissa och derefter på denne, medelst en
hydroelektrisk apparat, utfälla en ny kopparskifva,
från hvilken sedan afdragen göras i vanlig koppar-
etickspress. De förevista kopparsticken, hvartill rit-
Ninna una An2 företa nIitan wAara utförda af clipkliga