föreningar. Hr 4. Retzius afgaf en berättelse öfver en af K. Vet. Aked. i Berlin belönt och utgifven prisskrift Entwickelungsgeschichte des Kaninchen Eies von T. I. W. Bischoff. Förf. hade riktat denna del af vetenskapen med en mängd högst vigtiga upptäckter rörande äggets första bildning och talrika metamorphoser. Han bar bland annat visat, att ifrågavarande del först består af en cell, innehållande en kärnkropp, och denna åter bestående af smärre kärndelar. Cellen är Purkinges blåsa och kärnkroppen den Vagnerska cier fröfläcken. Det är denna sednare som innehåller grundmaterialet för Embryots bildning, och Purkinges blåsa har för bestämmelse att konservera detta material för dess följande vigtiga ändamål. Det egentliga ägget är en ytterligare kapsel utomkring dessa, som innebåller gulan, hvilken äter är ämnad att ytterlisare lemna material för byggnaden. Vid utvecklingens fortgång försvinner Purkinges blåsa; fröfläcken delar sig och omgifves af 2:ne nya celler. Vid samma tid förses gulan med cilier och börjar ro-! tera. Deorefter deiar den sig i 2:ne ovala celler, som hvardera innehåller en del a? fröfläcken, dessa i 4, 8, 46, 52 0. s. Vv, efter samma proportion i jemn nummerföljd, men så att hvarje cell förses med en kärna, som hemtas från de små kärnkropparna i fröfläcken. De celler, som härvid uppstå, lägga sig utefter insidan af skalet och bildar der först en, sedan två och äfven en tredje hinna. Af dessa hinnor bildas, af den 4:sta nerfsystemet, skelettet, musklerne, huden; af det 2:dra magen och tarmkanalen d. v. s. matsmältningsredskapen: af det 3:dje, som ligger emellan de nyssnämnda, bildas blodet, med ådersystemet och hjertat. Ref. tillade ännu mycket, som här vore alltför vidlyftigt att anföra. Hr Wahlberg öfverlemnade de växtmålningar, som pyssförflutna sommar blifvit utförda af artisten C. O. Cardon under ledning af professor Fries. Hr Wahlberg redogjorde vidare för en afhandling af herrar Bravais och Martins: Recherches sur la croissance du Pin sylvestre dans le Nord de PEurope,. Observationer hade blifvit anställde vid Kaafjorden, Pello, Gefle, Halle och Hagenau nära Strasburg, cech hufvudresultatet af de genom mathbematisk kalkul bestämda förhållanderna var, att tallens tillväxt i höjd och i stammens tjocklek skedde betydligt Jångsammare i de nordligare än i de sydligare orterna, årsringarne voro i norden tunnare och veden hårdare men föga elastisk, i södern t. ex, vid Halle och Hagenau, tjocka med lös och föga varaktig ved, men i medtersta Sverge, såsom vid Gefle, der ringarnes tjocklek var medelreåttig, beranns veden mest elastisk och af tillräcklig hårdhet, samt således tjenligast til virke. Variationer i årsringarnes tjocklek visa sig störst i trädens ungdom, och den excentricitet, som då förmärkes, fortfar alltjomnt under trädens tillväxt. Härefter meddelade herr Wahlberg några Entomelogiska iakttagelser under förflutna sommar på en resa i Luleå Lappmark, i sällskap med professor Boheman samt herrar Löwenhjelm och Andersson, hufvyudsakligen rörande de insekter, som lefva inuti renarnes kropp. Redan vid ett föregående tillfälle hade herr Woahlberg meddelat akademien den observation, han haft tillfälle göra på en af honom för några år sedan i Sverge upptäckt Sydeuropeisk Trollsländeart Libellula Olympia, att nemligen bland ett stort antal normalt utbildade hanar och honor några få honor träffades, hvilka antagit hanens färgteckning, och att han förmodade denna omständighet stå i något sammanhang med någon missbildning af ovarierne, hvarigenom dessa honor voro sterila. En bekräftelse på denna åsigt hade han vunnit, då han nu haft t.lfälle se tvenne honor al Cordulia arctica, en annan trollslända, hvilka, jemte det de egde en kolorit, närmande sig hanens, äfven i det närmaste erhållit hans form af abdomen, som det syntes, till följe af ovariernes bristande utveckling. Ett likartadt förhållande tyckes således finnas hos insekterna med det man redan länge känt hos Orrfoglarne, bland hvilka honor stundom förekomma, hvilka, genom äggstockarnes borttvinande, blifvit sterila, och då antaga hanens drägt. Hr Wchlberg framställde bärefter några högst intressanta iakttagelser, beträffande de i Norden så talrika myggorna. Ingen resande har återvändt frän den högre Norden, utan att vid dessa djur bafva fästat någon uppmärksamhet. Att myggorna der äro ymnigare och genom sin mängd plågsammare, än i andra delar af Sverge, eger sin orsak i det öfverflöd af träsk och myror, som i Lappmarken finnes. Dessa djur undergå uemligen sin förvandling i stillastående vatten. Man är van att anse myggorna såsom uteslutande blodsugande djur, och det synes då nästan oförklarligt, hvarifrån de kunna hemta tillräcklig näring, oaktadt menniskorna, däggdjuren och till och med foglarne af dem öfverböljas. Mean måste dock taga i betraktande dels att af myggorna liksom af alla blodsugande eller stickande insekter, endast honorna såra och nära sig af blod, under det de oskadliga hanarne uppsupa blommornas sockersaft, dels att äfven honorna njuta detta sednare näringsämne, då blod fattas, och att sannolikt största antalet af dem deraf lefver. De till myggornas afdelning börande insekter, som i Lappmarken funnos serdeles besvärlige, tillhöra 53:e serskilda slägten, nemligen det egentliga så kallade myggslägtet Culex, Knotten Simulia och Svidknotten Ceralopogan. Myggornas stygn smärta mera för ögon blicket men Knotten förorsaka kulor, som längre oroa. Dessa sednare äro äfven talrikare. I några tag uppuppfylldes håfvens botten till den grad af dem, att! flera händer deraf kunde utösas. Knotten besvära ej i boningsrummen, och om de tillfälligtvis komma in, samla de sig på fönsterrutorna. — Deremot uppsöka flera af de egentliga myggorna med ovanlig skicklighet de minsta öppningar, för att intränga i husen, der de, serdeles under natten, utan skonsamhet anfalla. Framför allt tränga de genom spjellen, om dessa ej äro dess noggrannare tillslutna, och stå de öppna, ser man, huru stora Myggskaror nedsänka sig genom skorstenen. Af Culex träffades 3:e arter i betydligare mängd, nemligen C. Canlans, som sårar starkast, men endast oroar ute, Samt C. pipiens och NeMOrosus, hvilka voro de vanliga i rummen. Af Simulia syntes S. Teplans och nana allmännast, liksom af Ceratopogon, C. pulicaris. Slutligen fästade Hr Wahlberg uppmärksamheten på ett, redan sistlidne år inför akademien framstäldt Zmna NEMIIPNR då avartahrarada Aitlroene cardales iNn