att -inlöpa i Piräus och längre tid der blifva sta: tioneradt. Om invåharne i Athen i allmänhet häraf lofva sig goda frukter, så öfverlemna sig särskildt äfven köpmännen åt den förhoppningen, att sedan först den politiska misstämningen gått öfver och sakernes närvarande ställning blifvit fullkomligt betryggad, rörelsen, som nu är ganska nedtryckt, skall åter lifvas; hvartill äfven god anledning förefinnes.n f Till berättelsen om uppträdena i palatset, under revolutionen, förtjenar tilläggas ett yttrande, som konung Otto skall hafva haft till de främmande ministrarne, sedan han undertecknat de honom förelagda ordonnanserna. Han skall nem-: ligen då hafva tilltalat dem sålunda: Mine her-! rar! J voren vittnen till denna dagens uppträde. Mitt bemödande har hittills varit, att sörja för Greklands bästa; men innan jag kunde uppnå detta mål, blef mitt verk förstördt genom främmande inflytande. Jag vill icke för närvarande undersöka hvarifrån denna rörelse kommer, men förbehåller mig att framdeles göra det. Under dessa förhållanden kan jag icke längre regera, och skall aldrig hålla de vilkor, som blifvit mig aftvungna (Ill). Jag nedlägger derföre spira ochi krona i edra händer, och det tillhör eder nu att draga försorg om landets bästa, På enträgna böner och föreställningar af ryske ministern samtyckte konungen slutligen att stanna qvar vid styret så länge, tilldess de stora makterna fått tid att vidtaga nödiga åtgärder. Från Ancona skrifves, att konung Otto med motovilja skickar sig i sin när varandeställning, och skall hafva beslutit att nedlägga grekiska kronan, i fall han icke kommer alt spela någon annan roll än den af en skuggkonung, såsom han uttrycker sig. Såsom bevis på den ytterliga hätskhet, med hvilken det bäjerska anhanget betraktar händelserna i Athen, kan anföras, att ett yttrande, som Kalergis haft till konungen, revolutionsnatten, i ett bref från Minchen karakteriseras såsom pskamlöst. Och dock yttrade Kalergis ingenting annat än följande: Sire! Sedan 40 år försmäkta vi under tyngden af det bäjerska härraväldet, och kunna icke komma till frihet. Det förolämpade folket fordrar derföre genom mig omsider en grundlag, som garanterar dess frihet. Hvad finnes i dessa ord som icke är ren sanning, och dertill med uttryckt på ett ganska hofsamt språk? — Uti Deutsche Allzem. Zeitung läser man följande intressamta reflexioner i anledning af Grekiska händelserna: Äfven i anledning af statshvälfningen i Athen har man bört upprepas den bekanta frasen, att folket ej är moget för någon konstitutionell styrelse. Denna fras visar sig verkligen som ett lyckligt påhitt af absolutismens sakförare, då den efter så mycket bruk ännu ej blifvit uttnött. Men orsaken är förmodligen ej annan än den, att mängden af deras åhörare aldrig vårdat sig att undersöka, om satsen har någon grund eller icke vid något tillfälle. Man borde väl först fråga hvad som här menas med konstitution och med mognad. Hela folkmassan är sannolikt ingenstädes mogen till omedelbart deltagande i statsbestyren; icke en gång till den insigt deri, som förutsättes för deras rigtiga bedömande. Samma konstitution passar icke hvar som helst, och ett folk kan stundom vara ganska moget för en viss konstitution, utan att derföre vara det för en annan, som öfverensstämmer mindre med dess nationallynne. Hela föreställningen om mognad för friheten, likasom hela den dermed sammanhängande åsigten af ett slags trappa, uppför hvilken folken småningom skulle släppas i mån af sin större utbildning, eller ungefär som när skolgossar uppflyttas ur en klass i en annan, är för öfrigt i mångfaldiga hänseenden både ytlig och skef. Den konstilutionella statens id — eller ideen om medverkan af andra medborgare än endast embetsmän, vid vården öfver samhällets angelägenheter, äfven de högsta, — låter tillämpa sig öfverallt: det ges visst icke något folk som är så rått, att det icke inom sig hyser män som kunna användas för ett konstitutionellt system; allenast tillfälle gifves att upptäcka dem. För utbildandet af skickligheten dertill hos flera är, i detta fall som i så många andra, praktiken den bästa lärmästaren. Vi tvifla således icke att Grekiska folket är fullt ut så moget som det Franska för ett konstitutionellt system, i synnerhet som Grekerne i allmänhet äro ganska goda bufvuden och deras anlag för enthusiasm svarar mot deras utmärkta förstånd. Den svåraste betänkligheten i afseende på framgången. af Greklands politiska ombildning ligger således icke i folkets brist på mognad. Men väl kan man ha mycket att frukta för det konstitutionellaGreklands framtid, i fall det skulle be-; kräfta sis. att England och Ryssland haftsin hand: