tillämpning vore främmande för hans egen landt-
; I hushållning. — Lorden anförde nu bland annat,
att under loppet af de två eller tre sistförflutna
åren hade han jemte hans fader och deras arren-
datorer nedlagt i jorden, för att bereda täckta
diken, närmare tre än två och en half millioner
legel, och sålunda antydt sitt förtroende för ett
stort experiment och sina förhoppningar på dess
utgång. — Han ingick derefter i en mängd vid-
lyftiga beräkningar, för att visa nyttan af dessa
anläggningar, hvilka framförallt måste vara af vä-
sendtlig vigt i ett så fuktigt luftsteck som Eng-
land. Hans upplysningar häröfver mottogos med
mycket bifall. Sedermera vidrörde han stängsel-
Janstalterna, på ett sätt, som visar att mani Stor-
TI brittanien, der häck och dike utgör vanliga häg-
nadsmedlet, snarare bar för mycken stängsel, än
för liten. Lord Stanley anmärkte att särskilda
Thägnader kring 3 eller 2 acres (4 acre—28 kapp-
land) ej vore någonting ovanligt, och att man
äfven ej så sällan finge se fullständig hägnad
omkring en enda acres jord, ja, omkring 34 acres.
Att utbryta dessa hägnade tegar och lägga dem
tillsammans i större fält, vore för engelska jord-
bruket en vigtig angelägenhet.
— Det händer Biet, Minerva och Statstidnin-
gen någon gång, att låta genom förtroliga medde-
landen eller vissa utländska tidningsfyllnader loc-
ka ut sig på naturforskningens och de exakta ve-
tenskapernas fält, och att derifrån bemföra högst
underbara upptäckter. Publiken står hos dessa
små utflygter af Minerva och Statstidningen redan
i skuld för konsten att förvandla hafra till råg.
Macferlans trilla, Weschniakofts perpeluum mobile,
m. m.; i dag kommer den i förbindelse hos Biet
för en naturhistorisk märkvärdighet från Nord-
amerikas urskogar, af efter allt utseende lika stor
vigt som de nyssnämnda. Det är det underbara
nKe-ko-ka-kin, ett djur, af samma egenskaper som
kanguru, hjorten och rofdjuren — i förening. Det
hoppar på bakbenen och svansen, som kangurun,
har horn, tänder och läckert kött som hjorten,
men klor och pels som rofdjuren. Det lärer vara
stort som en oxe, ty det uppgifves väga 6 cent-
ner. För öfrigt låter det tämja sig och begagnas
redan som husdjur af Indianerne, hvilka, som an-
nars är bekant, icke hålla några sådana. Med ett
ord, det är så många hittills oförenade känne-
märken från skilda slägten hos detta djur, i trots
af den naturforskande Andebons, namn, hvilket
åberopas som auktoritet för berättelsen, att den
bar alltför mycket af en hoax för att kunna an-
tagas utan reservation. Med detta förbehåll är
den i alla fall rätt rolig att läsa, hvarföre vi in-
föra den:
— — Jag hade icke hunnit fyrahundrade steg
från mina kamrater, hvilka sökt skydd emot regnet
och blixtarne, då jag till min förskräckelse hörde, ej
långt från mig, ett besynnerligt skri, liknande en men-
niskas nödrop, men vida starkare. I första ögonblic-
kä visste jag ej hvad jag borde företaga, då jag in-
genting annat hade på mig än småhagel; dock beslöt
jag att närma mig hållet, derifrån skriket kom, för
att efterforska dess anledning; ty jag visste, att dess
uthållighet och styrka snart skulle tillkalla mitt sä!l
skap. Nu märkte jag djur, som rörde sig mellan trä-
den. Varsamt nalkades jag och såg tvänne djur, som
antingen lekte eller stridde: de syntes oerhördt höga,
då de stodo på bakfötterne, hvilka, såsom jag sedan
erfarit, de alltid sitta på. Snart ankommo mina vän-
ner. Vi beslöto ett anfall, och emedan djuren nu
voro trötte, hoppades jag att fånga ett af dem lefvan-
de, ifall de icke befunnos alltför vildsinta. Då vi
gingo emot dem, reste de sig i sittande ställning på
bakdelen, höjde frambenen och hotade att anfalla oss.
En af sällskapet blef rädd, sköt derföre det ena, och
det andra djuret lopp i ögonblicket undaa med de
mest förvånande språng. Jag har aldrig sett något
dermed likt kreatur: Buffeln eller Bergeldsdjuret kun-
na ej jemföras dermed. Men för att ge något be-
grepp derom, måste jag likna det vid en Känguruh,
från hvilket det imedlertid vida skiljer sig. Det sit-
ter, såsom denne, på bakbenen. Svansen (Hale), om-
kring tio tum lång, liknar någorlunda fårets, och midt
om lifvet bär det en köttig ring, tolf tum bred och
åtta tum tjock uti midten. Denna ring frambringar (?)
en stor mängd olja. Frambenen eller armarne äro
korta, väpnade med skarpa klor. Djuret springer en-
dast på bakfötterna. Det har två horn på hufvudet,
liknande bjortens, men emdast af48 tums längd. Huf-
vud och tänder likna bjortens: skinnet är deremot
det skönaste mörkbruna pelsverk, jag någonsin sett.
Det exemplar vi skjutit vägde mer än 6 centner. Från
hufvud till yttersta svansen var längden nio fot och
fyra tum, hvilken storlek syntes vara den fullvuxnes.
Knappt hade vi skjutit, så ankommo Indianer, loc-
kade af knallen. Tolken talade med dem. De sade
att djuret heter Ki-ko-ka-ki eller Löperen: det föder
sig al gräs, örter och löf. Då vi flådde det, begärde
Indianerne en del af köttet; vi kokade deraf och fun-
no det förträffligt; det var mycket hvitt och mört,
liknade kalfkött till smaken, men ringen kring med-
jan bestod så att säga helt och hållet af olja. Vi
följde Indianerna till deras by och sågo der sex dy-
lika djur tämda. Tvenne unga, en hane och en hona,
köpte jag för glasperlor, och tänker vid första tillfälle
skicka dem till Fort Unionp.
— ÅTT GÖRA REGNBÅGAR. Denna vackra och
för teatrarne nyttiga uppfinning fordrar en liten appa-
rat, bestående af en jernbleckslåda, i hvars ena, upp-
stående sida, en s. k. prismatisk lins, bestående af en
väl polerad kägla af flintglas, blifvit inpassad. Midt
emot denna lins är i lådans andra sida anbragt ett
hål, genom hvilket ett stycke komposition för briljant-
eld kan införas. Utanför linsen befinnes en tralt-
formig skärm. Då nu briljantelden inuti lådan an-
tändes, bildar det genom prisman utströmmande ske-
net en cirkelformig regnbåge på den vägg i rummet,
mot hvilken prismat är vVändt. På teatern kan man
naturligtvis genom någon tillställning dölja nedra half-
cirkeln af bågen, för att låta endast den öfra Synas.
— Såsom bekant är, finnes ännu på Frankri-
kes kuster s. k. Naufrageurs, d. v. s. personer, som
lefva af det byte, hafvet uppkastar efter stormar och
mr dhuRneset a, ann a dat äfvan I Nanne finna Adyulilka