TaHlIDiiNe FradltlCi la via IH HIUUlHlSVIcCHK JUBHY 5 fullkomligt belåtna, och det förmäles, att dess få tillfället valde ordförande motsvarade förtroend med nit, skicklighet, omtanka och fullkomlig fran gång. När fritinget åter upplöstes, efter väl fö rättade ärender, helsades dess ledamöter med t hurrarop för folkets lagskiparen. — Vi omtalade i gårdagsbladet en i Minery införd skrift, som ingafs till boktryckerisocietetc vid dess sista sammankomst, al en större del blan de i hufvudstaden befintliga konstförvandter i y: ket, och hvars innehåll Minerva begagnat ti kommentarier på sitt vis Efter löfte införe här denna skrift jemte societetens beslut deröfve: Cirkulär. Vid boktryckerisocietetens höstmesso-sammankom innevarande år, hade Stockholms konstförvandtska till densamma inkommit med en skrift af följand lydelse: Till Boktryckerisoctetetens Högädle Herrar Fedc möter! Sedan sista revisorernas berättelse öfver Guter bergska stiftelsen bland delegarne cirkulerat samt st dermera inom direktionen för stiftelsen serskilt fört visats, vid dess sammankomst d. 40 sistlidne Septemr ber; hafva undertecknade af konstförvandtskapet kom mit till reflektioner öfcer förhållanden inom det yrk de utöfva, föranledda deraf, att, enligt denna berät telse, många af delegarne ej inbetalt sina afgintel samt att resandes antal är oerhördt. Ehuru ett mångårigt ondt för arbetarne ino: tyckerierna egt rum, är det likväl först nu, med ar ledning af ofvanberörde berättelse, vi trott oss hafv fullgiltiga skäl att utbedja oss vällofliga societeten uppmärksamhet på förhållanden, hvilka, så länge d qvarstä, nedsätta det anseende, så väl boktrycker yrket, som dess idkare böra åtnjuta, samt underbåll och tillskapa ett elände, hvilket hvarje rättänkand man inom detsamma af hjoertat vill, men ej kan före komma celler motarbeta, utan vällofliga societetens be nägna åtgöranden. Vi vete väl, att boktryckeriyrket är ett fritt yrke och att det står hvarje boktryckeriegare fritt, att ec! ter behag och det begrepp han sjelf gör sig om yrke och sitt tryckeri, drifva detsamma med hvad slag personal han behagar — vinsten må i följd deraf fö honom blifva hurudan som helst, men de menlig följderna deraf för arbetarne äro nästan dagligen syn bara; — och man kan derföre här, utan tycke fö skrå-anda, våga påstå, att bestämda lagar äro välgö rande, då de äro ändamålsenliga. Men vi vädje till vällofliga societelens ynnest, fö att få åskådliggöra, hvari det onda består. Först torde vi få åberopa de tryckerier, der gos sarne erbålla veckopenning, men sakna anhöriga oci derföre nödgas taga sin mat på krogen; — derigenon vänja de sig vid kroglifvet, skuldsätta sig, samt lögga således frö till vanor, hvilka allt mer och mer ut veckla sina högst skadliga verkningar. Detta är mec lärlingar ett förhållande, som, vi våge påstå, aldri; borde ega rum; ty är principalen ej i tillfälle at! inomhus gifva dem sin mat samt någorlunda se til deras moralitet eller inre menniska, kunde de åtmin. stone på något ec inackorderas, då de, som nämnd är, sakna anhöriga, hvilka kunna efterse dem. At gossar sjelfva få hand om sina veckopenningar för anleder sällan till något godt. Egde derföre ett mer: faderligt allvar öfver gossarna, inom den del trycke rier, der det anförda nu existerar, rum, skulle följ derna deraf vara helsosamma i motsats af hvad dc nu äro. I sammanhang härmed kan nämnas, att yng lingar på en del ställen antagas och hvarken inelle utskrifvas, men hvilka, tilldanade på anförda sätt sedermera få afsked, hvarigenom cen serskilt kast bok. tryckeri-arbetare uppkommit. Inom tryckerier, hyvil. kas egare äro societetsledamöter, borde väl ej dett: förbållande cga rum. Dernäst torde åter få anföras tryckerier, der lär lingar oupphörligt inskrifvas, på kort tid utläras oct förafskedas samt nya antagas; — att lärlingar, son blifvit inskrifna på fyra år, fått ett år efterskänkt — ja! det är oss till och med ej obekant, att lärling som på denna tid blifvit inskrifven, fålt tillräkna sit ett år före den tid, han i yrket ingått. Då nu denna mängd ynglingar, hvilka lärt bok tryckerikonsten och trott sig derpå kunna ega sir framtida utkomst, ser sig derpå bedragen, hvart skol de taga vägen, isynnerhet då de uppnått den ålder att de ej kunna ingå i andra yrken? — Jo! de tvin gas att beträda landsvägarna och öka sålunda antalet af dem, som förut genom deras antagande vid tryckerierna blifvit öfverflödiga, samt blifva sedermera efter hand, genom nöd och försakelser, förstörda til lynne och helsa, så att, om de sedermera händelsevis erhålla kondition, de förlorat förmågan att den be strida. Vällofliga societeten torde häraf benåget finna, at! om botemedel för detta onda skall vinnas, är nödvändigt att inskränka lärlingarnes antal så mycket som möjligt. Om dessutom ingen lärling, som hunnit 146 års ålder, utläres på mindre tid än 6 år, skullc mycket ondt förekommas. Utan att vilja stöta för hufvudet senare tidens yrkande på näringsfribet oct afskaffande af näringstvång., hoppas vi ändock att väl lofliga societeten lärer bäst sjelf inse vådan af oord. ningar i detta, som i alla andra fall, samt benäge taga i öfvervägande, huru nödvändigt det vill blifva om yrket skall upphjelpas ur det förfall, hvarmed de nu botas, att tillse, det de, som egna sig deråt, måtte ega någon säkerhet om uttomst och bergning, hvar förutan fåfängt är att förvänta hos dess idkare kärlet för yrket och den moraliska lyftning i sinnet, utar bvi.ken idkaren aldrig blir en heder för yrket och yrket aldrig en heder för honom. Som tiden varit kort att utförligare behandla ämnet, är detta det väsendtliga, hvarå vi vågat fästa societetens högädle berrar ledamöters uppmärksamhet För yrkets ansocnde samt för vårt eget och våra blil. vande kamraters bästa våge vi hos societetens upp. Jysta ledamöter i ödmjukhet hoppas, att vårt anfö rande ej lemnas helt och hållet utan afseende. Vi anhålle ödmjukligen, att, genom protokollsut drag, få detta vårt anförande samtlige herrar boktryc keri-patroner kommuniceradt. Ut ÅlaAa san Afnaftane