TaHlIDiiNe FradltlCi la via IH HIUUlHlSVIcCHK JUBHY 5
fullkomligt belåtna, och det förmäles, att dess få
tillfället valde ordförande motsvarade förtroend
med nit, skicklighet, omtanka och fullkomlig fran
gång. När fritinget åter upplöstes, efter väl fö
rättade ärender, helsades dess ledamöter med t
hurrarop för folkets lagskiparen.
— Vi omtalade i gårdagsbladet en i Minery
införd skrift, som ingafs till boktryckerisocietetc
vid dess sista sammankomst, al en större del blan
de i hufvudstaden befintliga konstförvandter i y:
ket, och hvars innehåll Minerva begagnat ti
kommentarier på sitt vis Efter löfte införe
här denna skrift jemte societetens beslut deröfve:
Cirkulär.
Vid boktryckerisocietetens höstmesso-sammankom
innevarande år, hade Stockholms konstförvandtska
till densamma inkommit med en skrift af följand
lydelse:
Till Boktryckerisoctetetens Högädle Herrar Fedc
möter!
Sedan sista revisorernas berättelse öfver Guter
bergska stiftelsen bland delegarne cirkulerat samt st
dermera inom direktionen för stiftelsen serskilt fört
visats, vid dess sammankomst d. 40 sistlidne Septemr
ber; hafva undertecknade af konstförvandtskapet kom
mit till reflektioner öfcer förhållanden inom det yrk
de utöfva, föranledda deraf, att, enligt denna berät
telse, många af delegarne ej inbetalt sina afgintel
samt att resandes antal är oerhördt.
Ehuru ett mångårigt ondt för arbetarne ino:
tyckerierna egt rum, är det likväl först nu, med ar
ledning af ofvanberörde berättelse, vi trott oss hafv
fullgiltiga skäl att utbedja oss vällofliga societeten
uppmärksamhet på förhållanden, hvilka, så länge d
qvarstä, nedsätta det anseende, så väl boktrycker
yrket, som dess idkare böra åtnjuta, samt underbåll
och tillskapa ett elände, hvilket hvarje rättänkand
man inom detsamma af hjoertat vill, men ej kan före
komma celler motarbeta, utan vällofliga societetens be
nägna åtgöranden.
Vi vete väl, att boktryckeriyrket är ett fritt yrke
och att det står hvarje boktryckeriegare fritt, att ec!
ter behag och det begrepp han sjelf gör sig om yrke
och sitt tryckeri, drifva detsamma med hvad slag
personal han behagar — vinsten må i följd deraf fö
honom blifva hurudan som helst, men de menlig
följderna deraf för arbetarne äro nästan dagligen syn
bara; — och man kan derföre här, utan tycke fö
skrå-anda, våga påstå, att bestämda lagar äro välgö
rande, då de äro ändamålsenliga.
Men vi vädje till vällofliga societelens ynnest, fö
att få åskådliggöra, hvari det onda består.
Först torde vi få åberopa de tryckerier, der gos
sarne erbålla veckopenning, men sakna anhöriga oci
derföre nödgas taga sin mat på krogen; — derigenon
vänja de sig vid kroglifvet, skuldsätta sig, samt lögga
således frö till vanor, hvilka allt mer och mer ut
veckla sina högst skadliga verkningar. Detta är mec
lärlingar ett förhållande, som, vi våge påstå, aldri;
borde ega rum; ty är principalen ej i tillfälle at!
inomhus gifva dem sin mat samt någorlunda se til
deras moralitet eller inre menniska, kunde de åtmin.
stone på något ec inackorderas, då de, som nämnd
är, sakna anhöriga, hvilka kunna efterse dem. At
gossar sjelfva få hand om sina veckopenningar för
anleder sällan till något godt. Egde derföre ett mer:
faderligt allvar öfver gossarna, inom den del trycke
rier, der det anförda nu existerar, rum, skulle följ
derna deraf vara helsosamma i motsats af hvad dc
nu äro. I sammanhang härmed kan nämnas, att yng
lingar på en del ställen antagas och hvarken in- elle
utskrifvas, men hvilka, tilldanade på anförda sätt
sedermera få afsked, hvarigenom cen serskilt kast bok.
tryckeri-arbetare uppkommit. Inom tryckerier, hyvil.
kas egare äro societetsledamöter, borde väl ej dett:
förbållande cga rum.
Dernäst torde åter få anföras tryckerier, der lär
lingar oupphörligt inskrifvas, på kort tid utläras oct
förafskedas samt nya antagas; — att lärlingar, son
blifvit inskrifna på fyra år, fått ett år efterskänkt
— ja! det är oss till och med ej obekant, att lärling
som på denna tid blifvit inskrifven, fålt tillräkna sit
ett år före den tid, han i yrket ingått.
Då nu denna mängd ynglingar, hvilka lärt bok
tryckerikonsten och trott sig derpå kunna ega sir
framtida utkomst, ser sig derpå bedragen, hvart skol
de taga vägen, isynnerhet då de uppnått den ålder
att de ej kunna ingå i andra yrken? — Jo! de tvin
gas att beträda landsvägarna och öka sålunda antalet
af dem, som förut genom deras antagande vid tryc-
kerierna blifvit öfverflödiga, samt blifva sedermera
efter hand, genom nöd och försakelser, förstörda til
lynne och helsa, så att, om de sedermera händelsevis
erhålla kondition, de förlorat förmågan att den be
strida.
Vällofliga societeten torde häraf benåget finna, at!
om botemedel för detta onda skall vinnas, är nöd-
vändigt att inskränka lärlingarnes antal så mycket
som möjligt. Om dessutom ingen lärling, som hun-
nit 146 års ålder, utläres på mindre tid än 6 år, skullc
mycket ondt förekommas. Utan att vilja stöta för
hufvudet senare tidens yrkande på näringsfribet oct
afskaffande af näringstvång., hoppas vi ändock att väl
lofliga societeten lärer bäst sjelf inse vådan af oord.
ningar i detta, som i alla andra fall, samt benäge
taga i öfvervägande, huru nödvändigt det vill blifva
om yrket skall upphjelpas ur det förfall, hvarmed de
nu botas, att tillse, det de, som egna sig deråt, måtte
ega någon säkerhet om uttomst och bergning, hvar
förutan fåfängt är att förvänta hos dess idkare kärlet
för yrket och den moraliska lyftning i sinnet, utar
bvi.ken idkaren aldrig blir en heder för yrket och
yrket aldrig en heder för honom.
Som tiden varit kort att utförligare behandla äm-
net, är detta det väsendtliga, hvarå vi vågat fästa so-
cietetens högädle berrar ledamöters uppmärksamhet
För yrkets ansocnde samt för vårt eget och våra blil.
vande kamraters bästa våge vi hos societetens upp.
Jysta ledamöter i ödmjukhet hoppas, att vårt anfö
rande ej lemnas helt och hållet utan afseende.
Vi anhålle ödmjukligen, att, genom protokollsut
drag, få detta vårt anförande samtlige herrar boktryc
keri-patroner kommuniceradt.
Ut ÅlaAa san Afnaftane