öfver dottrens skönhet. De prydde henne med kostliga kläder och grannlåter. Herr rtosser utvalde, bland alla hennes friare, den rikaste i staden, ty utur staden ville han icke släppa henne. Jungfru Ernestine föriofvades med den unge köpmannen Andrä, och då hennes bjerta var aildeles fritt, fogade hon sig efter sina föräldrars önskan och blef en glad och treflig fästmö, En söndag stod hon i sin skönaste klådning och utsmyckad med perlor och ädelstenar, som en helgonbild, på balkongen till sina föräldrars hus och blickade ner på gatan. Då kom en ung man i utländsk drägt gående gatan utföre, Och då han kom att kasta ögonen uppåt balkongen och blef varse Ernestine, utstötte han ett rop, liksom med glad bestörtning, ilande, med stormsteg in i huset, stötte undan allt som kom i vägen och stannade icke förr, än han fann flickan, Hvilken imedlertid hade sprungit in i rummet näst intill balkongen. Stum och i den häftigaste sinnesrörelse störtade han till hennes fötter. Herr Grosser och hans fru, hvilka, tillika med fästmannen, kommo in i rummet, just i nästa ögonblick, blefvo icke litet förvånade öÖlver dette stumma uppträde. De stannade först och kunde af idel bestörtning icke få fram ett Ord. Ändt ligen började Andrä tala och ville ställa främlingen till ansvars för silt mer än besynnerliga uppförande. Denne syntes dock icke det ringaste förlägen, utan sade: Då jag hyllar skönheten, följer jag blott mitt bjertas inre drift. Finner n det opassande och har ni några anspråk på denna jungfru, så följ mig; jag är beredd att gifva er al möjlig upprättelse.