öfver dottrens skönhet. De prydde henne med
kostliga kläder och grannlåter. Herr rtosser ut-
valde, bland alla hennes friare, den rikaste i sta-
den, ty utur staden ville han icke släppa henne.
Jungfru Ernestine föriofvades med den unge
köpmannen Andrä, och då hennes bjerta var ail-
deles fritt, fogade hon sig efter sina föräldrars ön-
skan och blef en glad och treflig fästmö,
En söndag stod hon i sin skönaste klådning och
utsmyckad med perlor och ädelstenar, som en
helgonbild, på balkongen till sina föräldrars hus
och blickade ner på gatan. Då kom en ung man
i utländsk drägt gående gatan utföre, Och då han
kom att kasta ögonen uppåt balkongen och blef
varse Ernestine, utstötte han ett rop, liksom med
glad bestörtning, ilande, med stormsteg in i hu-
set, stötte undan allt som kom i vägen och stan-
nade icke förr, än han fann flickan, Hvilken i-
medlertid hade sprungit in i rummet näst intill
balkongen. Stum och i den häftigaste sinnesrö-
relse störtade han till hennes fötter.
Herr Grosser och hans fru, hvilka, tillika med
fästmannen, kommo in i rummet, just i nästa ö-
gonblick, blefvo icke litet förvånade öÖlver dette
stumma uppträde. De stannade först och kunde
af idel bestörtning icke få fram ett Ord. Ändt
ligen började Andrä tala och ville ställa främlin-
gen till ansvars för silt mer än besynnerliga upp-
förande. Denne syntes dock icke det ringaste
förlägen, utan sade: Då jag hyllar skönheten,
följer jag blott mitt bjertas inre drift. Finner n
det opassande och har ni några anspråk på denna
jungfru, så följ mig; jag är beredd att gifva er al
möjlig upprättelse.