dess vidlyftighet, på sätt jag nu skall hafva äran för välofl. kämnersrätten ådagalägga. Hr advokatfiskalens svaromål börjar med att lägga mina principaler till last, att de icke velat låta sig itnöja med den summa af något mer än 83,000 Rdr, som fru Aspelin till dem utbetalt. Genom den ifrågavarande stämningen (som har till föremål att förskaffa dem fullständig kännedom om sina rätrigheler, samt om bocts verkliga tillstånd och redovisning för tillgångarne deri) skola mine principaler nemligen, enligt herr advokatfiskalens förmenande, bafva ådagalagt, att de tänkesätt och det begär efter mera,, hvarföre de förut tillvitat sine vederparter, icke äro främmande för dem sjelfve. Ehuru denna beskyllning, äfven om den vore grundad, cj kunde i ringaste mån inverka på målets utgång, synes dock framställningen deraf vara beräknad på alltför mycken effekt föt att kunra af mig med tystnad förbigås, Om t. ex. en person, som under flere år varit bortrest från sin sinnessyvage fader, vid hemkomsten, efter fadrens död, erfor, att af den betydliga förmögenhet, som fadren vid sonens bortresa egt, endast en fjerdedel funnes qvar, men att de öfriga tre fjerdedelarne deremot innehades af fadrens sidoarfvingar, som till stöd härföre åberopade åtskillige med den sinnessvage fadren upprättade ahandlingar, månne sonen borde åtnöja sig med den återstående fjerdedelen, äfven om den vore tillräcklig för hans utkomst? månne man med något skäl kunde tillvita honom ett klandervärdt begär efter mera, derföre att han begärde undersökning rörande lagligheten af de om den sinnessvage fadrens förmögenhet upprättade afhandlingar, och redovisning för hans qvarlåtenskap? visserligen icke. Nå väl! förhållandet är här alldeles enahanda, endast med den skillnad, att det ej är sonen, utan den sinnessvage fadren, som varit bortrest, eller rättare, bortförd, helst han, i saknad af sitt förstånds fria bruk, icke var mäktig att fatta något sjelfvilligt beslut, hvarken att resa, eller att stadna qvar. Då min principal, kanslisten Dybeck, som med fullkomlig visshet kände, att dess sinnessvage fader, innan han här ifrån staden affördes, egde en högst betydlig förmögenhet, sedermera, af den efter honom upprättade bouppteckning inbemtade, att af denna förmögenhet knappt en fjerdedel funnes qvar, och att fadrens sidoarfvingar satt sig i besittning af allt det öfriga, så är det väl ganska naturligt, att sonen begär undersökning om lagligheten af de under fadrens sinnessvaghetstillstånd upprättade afhandlingar, hvilka sidoarfvingarne åberopa såsom stöd för sin åtgärd, att hafva bemäktigat sig största delen af förmögenheten? Han påstår ju endast, alt utbekomma sin lagliga rätt, och ett så beskaffadt påstående kan väl ej benämnas såsom elt ebehörigt begär efter merar? För den händelse man härvid skulle anmärka, att derest kanslisten Dybeck varit född under ett genom vigsel befästadt äktenskap, ingenting varit att erinra emot befogenheten af den nu ifrågavarande stämningen, men att han deremot syntes böra åtnöja sig med hvad han redan bekommit, enär han först efter fadrens död blifvit såsom son legitimerad, så får jag på förhand härå svara, att kanslisten Dybecks rättigheter, i juridiskt hänseende, numera äro fullkomligem lika med dem honom skolat tillkomma, om han varit född af äkta säng, sedan Kongl. Maj:t på sätt orden i den nådiga domen lyda, förklarat kanslisten Dybeck böra få äkta barns rätt och såsom äkta son och arftagare anses. Att kanslisten Dybecks ifrågavarande stämning, äfven ur moralisk synpunkt betraktad, måste anses befogad, är ej svårt att visa. Ty först och främst har han alldeles icke, såsom herr advokatfiskalen Staaff uppgifver, kommit i besittning af någon opåräknad, förmögenhet. Han är nemligen född och uppfödd i fadrens hus, har der under föräldrarnes ögon åtnjutit en emot fadrens stånd och vilkor svarande upofostran, samt så väl af honom, som af hans slägtingar städse blifvit förespeglad den stora förmögenhet, som han i arf efter fadren hade att vänta. Men det finnes dess utom ett dokument, som ensamt är tillräckligt att undanrödja alla tvifvelsmål, huruvida, på sättt herr adyvokatfiskalen Staaff söker insinuera, mina principalers Hu väckte anspråk äro ojuridiska och omoraliskan, eller om icke detta just är förhållandet med de anspråk, som herr advokatfiskalen sjelf för sina principaler förfäktar. Detta dokument innefattas uti Stockholms norra förstads Vestra Kämnersrätts protokoll för den 26 Juni 1828, hvaraf en styrkt afskrift härjemte bifogas. På sätt detta protokoll innehåller, har sockerbruksidkaren Erie Dybeck nämnde dag, och således flere månader efter det den begärda lysningen genom brodrens försorg blifvit återkallad, inställt sig personligen hos Kämnersrätten, samt vid sundt och fullt förstånd och af fri vilja förklarat, att bans yttersta vilja i afseende på arftägt efter honom innefattades uti ett af honom redan den 27 Februar? 1849 upprättadt och nu hos Kämnersrätten företedt Testamente, hvarigenom han förordnat, att all hans så väl lösa som festa qvarlåtenskap skulle tillfalla kanslisten Dybeck, samt hans då lefvande broder och moder, äfvensom att de deraf skulle blifva ensamme egare utan minsla irtrång, eller klander af bans slägtingar. Då sockerbruksidkaren Dybeck genom denna sin åtgärd tydligen ådagalagt, på sätt orden uti Kongl. Maj:ts nådiga dom af d. 9 Augusti nästlidet år lyda: satt Dybeck fortfarande velat förekomma egendomens öfverlemnande till andre personer, än dem, Mill hvilka han stårt i sådane förhållanden, som utmärkte den trolofvade mannen och fadren; och då Dybeck för att än ytterligare försäkra S!g, det hans sålunda inför domstol offentligen tillkännagifna yttersta vilja skulle gå i fullbordan, sedan testamentsvittnena blifvit på ed hörda, inlemna!l lestamentet till förvar hos justitiekollegium uti ell försegladi konvolut mcd påskrift, att det ej fick öÖPPnus förr än efter hans död, då det borde ske inför justitiekollegium i närvaro af testaments-exelkulorn, så kan man med skäl fråga, ej allenast om brodren Chri