dess vidlyftighet, på sätt jag nu skall hafva äran för
välofl. kämnersrätten ådagalägga.
Hr advokatfiskalens svaromål börjar med att lägga
mina principaler till last, att de icke velat låta sig
itnöja med den summa af något mer än 83,000 Rdr,
som fru Aspelin till dem utbetalt. Genom den ifrå-
gavarande stämningen (som har till föremål att för-
skaffa dem fullständig kännedom om sina rätrighe-
ler, samt om bocts verkliga tillstånd och redovis-
ning för tillgångarne deri) skola mine principaler
nemligen, enligt herr advokatfiskalens förmenande,
bafva ådagalagt, att de tänkesätt och det begär efter
mera,, hvarföre de förut tillvitat sine vederparter,
icke äro främmande för dem sjelfve.
Ehuru denna beskyllning, äfven om den vore grun-
dad, cj kunde i ringaste mån inverka på målets ut-
gång, synes dock framställningen deraf vara beräknad
på alltför mycken effekt föt att kunra af mig med
tystnad förbigås,
Om t. ex. en person, som under flere år varit bort-
rest från sin sinnessyvage fader, vid hemkomsten, efter
fadrens död, erfor, att af den betydliga förmögenhet,
som fadren vid sonens bortresa egt, endast en fjerde-
del funnes qvar, men att de öfriga tre fjerdedelarne
deremot innehades af fadrens sidoarfvingar, som till
stöd härföre åberopade åtskillige med den sinnessvage
fadren upprättade ahandlingar, månne sonen borde
åtnöja sig med den återstående fjerdedelen, äfven om
den vore tillräcklig för hans utkomst? månne man
med något skäl kunde tillvita honom ett klandervärdt
begär efter mera, derföre att han begärde undersök-
ning rörande lagligheten af de om den sinnessvage
fadrens förmögenhet upprättade afhandlingar, och re-
dovisning för hans qvarlåtenskap? visserligen icke.
Nå väl! förhållandet är här alldeles enahanda, en-
dast med den skillnad, att det ej är sonen, utan den
sinnessvage fadren, som varit bortrest, eller rättare,
bortförd, helst han, i saknad af sitt förstånds fria
bruk, icke var mäktig att fatta något sjelfvilligt be-
slut, hvarken att resa, eller att stadna qvar.
Då min principal, kanslisten Dybeck, som med full-
komlig visshet kände, att dess sinnessvage fader, in-
nan han här ifrån staden affördes, egde en högst be-
tydlig förmögenhet, sedermera, af den efter honom
upprättade bouppteckning inbemtade, att af denna
förmögenhet knappt en fjerdedel funnes qvar, och att
fadrens sidoarfvingar satt sig i besittning af allt det
öfriga, så är det väl ganska naturligt, att sonen begär
undersökning om lagligheten af de under fadrens sin-
nessvaghetstillstånd upprättade afhandlingar, hvilka si-
doarfvingarne åberopa såsom stöd för sin åtgärd, att
hafva bemäktigat sig största delen af förmögenheten?
Han påstår ju endast, alt utbekomma sin lagliga
rätt, och ett så beskaffadt påstående kan väl ej be-
nämnas såsom elt ebehörigt begär efter merar?
För den händelse man härvid skulle anmärka, att
derest kanslisten Dybeck varit född under ett genom
vigsel befästadt äktenskap, ingenting varit att erinra
emot befogenheten af den nu ifrågavarande stämnin-
gen, men att han deremot syntes böra åtnöja sig med
hvad han redan bekommit, enär han först efter fa-
drens död blifvit såsom son legitimerad, så får jag på
förhand härå svara, att kanslisten Dybecks rättigheter,
i juridiskt hänseende, numera äro fullkomligem lika
med dem honom skolat tillkomma, om han varit född
af äkta säng, sedan Kongl. Maj:t på sätt orden i den
nådiga domen lyda, förklarat kanslisten Dybeck böra
få äkta barns rätt och såsom äkta son och arfta-
gare anses.
Att kanslisten Dybecks ifrågavarande stämning, äf-
ven ur moralisk synpunkt betraktad, måste anses be-
fogad, är ej svårt att visa. Ty först och främst har
han alldeles icke, såsom herr advokatfiskalen Staaff
uppgifver, kommit i besittning af någon opåräknad,
förmögenhet. Han är nemligen född och uppfödd i
fadrens hus, har der under föräldrarnes ögon åtnjutit
en emot fadrens stånd och vilkor svarande upofostran,
samt så väl af honom, som af hans slägtingar städse
blifvit förespeglad den stora förmögenhet, som han i
arf efter fadren hade att vänta. Men det finnes dess
utom ett dokument, som ensamt är tillräckligt att un-
danrödja alla tvifvelsmål, huruvida, på sättt herr ad-
yvokatfiskalen Staaff söker insinuera, mina principalers
Hu väckte anspråk äro ojuridiska och omoraliskan,
eller om icke detta just är förhållandet med de an-
språk, som herr advokatfiskalen sjelf för sina princi-
paler förfäktar.
Detta dokument innefattas uti Stockholms norra
förstads Vestra Kämnersrätts protokoll för den 26 Juni
1828, hvaraf en styrkt afskrift härjemte bifogas.
På sätt detta protokoll innehåller, har sockerbruks-
idkaren Erie Dybeck nämnde dag, och således flere
månader efter det den begärda lysningen genom bro-
drens försorg blifvit återkallad, inställt sig personli-
gen hos Kämnersrätten, samt vid sundt och fullt
förstånd och af fri vilja förklarat, att bans yttersta
vilja i afseende på arftägt efter honom innefattades
uti ett af honom redan den 27 Februar? 1849 upp-
rättadt och nu hos Kämnersrätten företedt Testamen-
te, hvarigenom han förordnat, att all hans så väl
lösa som festa qvarlåtenskap skulle tillfalla kanslisten
Dybeck, samt hans då lefvande broder och moder, äf-
vensom att de deraf skulle blifva ensamme egare
utan minsla irtrång, eller klander af bans släg-
tingar.
Då sockerbruksidkaren Dybeck genom denna sin
åtgärd tydligen ådagalagt, på sätt orden uti Kongl.
Maj:ts nådiga dom af d. 9 Augusti nästlidet år lyda:
satt Dybeck fortfarande velat förekomma egendo-
mens öfverlemnande till andre personer, än dem,
Mill hvilka han stårt i sådane förhållanden, som ut-
märkte den trolofvade mannen och fadren; och
då Dybeck för att än ytterligare försäkra S!g, det hans
sålunda inför domstol offentligen tillkännagifna ytter-
sta vilja skulle gå i fullbordan, sedan testaments-
vittnena blifvit på ed hörda, inlemna!l lestamentet
till förvar hos justitiekollegium uti ell försegladi
konvolut mcd påskrift, att det ej fick öÖPPnus förr
än efter hans död, då det borde ske inför justitie-
kollegium i närvaro af testaments-exelkulorn, så kan
man med skäl fråga, ej allenast om brodren Chri-