———Z ögonblick derefter var hafsvidundret öfver vattnet, uppspärrade elt afskyvärdt gap, liksom en helvetesport, och ur den mörka gomen skallade, liksom ur ett underjordiskt hvalf, dessa ord ganska förnimbart fram: Djerfve fiskare, hvad har du bär att beställa? Mördar du mina undersåtare? Den ogerningen skall du böta för med ditt lif. Grefven hade nu redan vunnit så mycken rutin iäfventyr, att han visste, huru han vid slika omständigheter skulle ställa sig. Han hemtade sig snart från sin första bestörtning, då han märkte, att dock fisken lät tala ett förnuftigt ord med sig, och svarade ganska dristigt: Herr Benemot, såra icke gästfrihetens lagar, unna mig ett mål fisk ur er dam; tager ni in hos mig, så stå er kök och källare likaledes öppna. Så goda vänner äro vi ej, svarade odjuret, känner du icke ännu den starkares rätt, att äta upp den svagare? Du stjäl ifrån mig mina undersåter, för att sluka dem, och jag slukar dig. Dermed spärrade den gräsliga fisken upp gapet ännu värre, som ville han sluka skepp med manskap och möss. Ack, skona, skopa mitt lif, skrek grefven, ni ser, att jag är en mager frukost för er hvalfiskbukl Den stora fisken tycktes något betänka sig. Välan, sade han, jag vet alt du har en skön dotter, 1ofva mig henne till hustru, och tag ditt lif i belöning. Då grefven hörde, att fisken började sjunga ur den tonen, försvann ock all hans fruktan. Hon står till er befallning, sade han, ni är en galant måg, som ingen hederlig fader skall neka sitt barn. Dock, hvarmed löser ni bruden efter landets bruk? Jag har, svarade fisken, hvarken guld eller silfver, men på botien af denna sjö ligger en stor skatt perlmusslor, du behötver blott begära. Nå, sade