———Z
ögonblick derefter var hafsvidundret öfver vatt-
net, uppspärrade elt afskyvärdt gap, liksom en
helvetesport, och ur den mörka gomen skallade,
liksom ur ett underjordiskt hvalf, dessa ord gan-
ska förnimbart fram: Djerfve fiskare, hvad har du
bär att beställa? Mördar du mina undersåtare?
Den ogerningen skall du böta för med ditt lif. Gref-
ven hade nu redan vunnit så mycken rutin iäf-
ventyr, att han visste, huru han vid slika om-
ständigheter skulle ställa sig. Han hemtade sig snart
från sin första bestörtning, då han märkte, att
dock fisken lät tala ett förnuftigt ord med sig,
och svarade ganska dristigt: Herr Benemot, såra
icke gästfrihetens lagar, unna mig ett mål fisk ur
er dam; tager ni in hos mig, så stå er kök och
källare likaledes öppna. Så goda vänner äro vi
ej, svarade odjuret, känner du icke ännu den star-
kares rätt, att äta upp den svagare? Du stjäl i-
från mig mina undersåter, för att sluka dem, och
jag slukar dig. Dermed spärrade den gräsliga fi-
sken upp gapet ännu värre, som ville han sluka
skepp med manskap och möss. Ack, skona, sko-
pa mitt lif, skrek grefven, ni ser, att jag är en
mager frukost för er hvalfiskbukl Den stora fi-
sken tycktes något betänka sig. Välan, sade han,
jag vet alt du har en skön dotter, 1ofva mig henne
till hustru, och tag ditt lif i belöning. Då gref-
ven hörde, att fisken började sjunga ur den to-
nen, försvann ock all hans fruktan. Hon står till
er befallning, sade han, ni är en galant måg, som
ingen hederlig fader skall neka sitt barn. Dock,
hvarmed löser ni bruden efter landets bruk? Jag
har, svarade fisken, hvarken guld eller silfver,
men på botien af denna sjö ligger en stor skatt
perlmusslor, du behötver blott begära. Nå, sade