dast för att ha roligt, böra vi på förhand afråde från all fortsättning — men vi tro att det ge: ganska. många, och sannolikt de flesta, läsare, som vilja blifva underrättade om sanningen af hvad som sagts om vår administration, och då detta ingenstädes bättre kan inhemtas, än af hennes ezna bekännelser om sig sjelf, så bedja vi honom göra oss sällskap ännu en stund vid öfversigten af hvad ban säger om Guadeloupesmedlens användande och om den inre styrelsen. Det är en verklig grufva att hemta ur; men af hvars skatter rummet och läsarens tålamod endast tillåta oss att hemta en ringa del. För att göra värdet af den utländska skuldens betalning så mycket större, var det nödigt att framställa dess existens såsom oerhördt tryckande. Således försäkras (sid. 473), att Sverge förut ej kunde göra några anslag till försvarsverkets iståndsättande, till kanal-, hamnoch väg-byggnader m. m., xemedan nationalskulden uppslukade allt, eller åtminstone största delen af hvad man hade att dertill använda. Sanningen af denna uppgift bevisas aldra bäst deraf, att räntan på statsskulden, när den var hel och oafkortad, utgjorde. 720,000 Rdr. När härifrån afdragas de 200,000 Rdr landet nu, betalar till Konungen, enligt Ständernas revers, återstå 320,000. Detta var då den stora årliga summa som uppslukade alla tillgångar. Men när nu Ständerna på Orebro riksdag nedsatte statsskulden till en tredjedel, återstod naturligtvis också blott en tredjedel af räntan, eller således föga mer än hvad vi nu förbundit oss att i evärdeliga tider betala till regenterne efter den oftanämnda successionsordningen. Sjelfva nedsättningen finner han loflig och riktig och sammanställer den med räntekonversionerna. Man skulle häraf kunna ledas till den förmodan, att författaren ej kände huru dessa räntekonversioner tillgå, när ban säger (sid. 4145), att de äro en af de utvägar, som icke alltid kunna gillas af rättvisan,. Men han har verkligen kunskap derom, och resonnementet är så karakteristiskt, att vi tro oss böra citera det. Sålunda heter det om dessa konversioner, ,hvarigenom de, som lånat staten penningar eller innehafva dess obligationer, löpande med en viss deri bestämd ränta, på en gång förklaras förlustiga en del af denna ränta genom dess nedsättning från 3 procent till 4 a 3), åtgärder, som väl icke kunna anses för annat än en tvångsskatt af lika många procent på statens kreditorer, enär, äfven då rättishet medgifves dem att, i fall de ej samtycka dertill, återfå sist kapital, den lätt förutsedda svårigheten att, vid en sålunda i hast uppkommen större tillgång på kapitaler, kunna på andra händer placera dem, måste tvinga långifvarne att underkasta sig nedsättningen, som också är ändamålet med operationen., Det är bekant, att statslån vanligtvis kontraheras på de vilkor, att de äro uppsägbara å statans, men icke å långifvarens sida. När nu en större kapitaltillgång sätter statskassan i stånd att erhålla lån för bättre pris än det, hvartill de ursprungligen kontraherats, och sålunda dermed minska de skattdragandes bördor, och kapitalet till följe deraf uppsäges till återbetalning, då staten härigenom begagnar sin kontraktsenliga rätt, eller gör detsammal som hvarje enskild, hvilken inbetalar ett lån mot hög ränta, för att på annat håll få det mot en billigare, då anser Återblickaren staten och förmodligen privatmannen hafva gjort detsamma, som om den fråntagit sin borgenär två tredjedelar af kapitalet. Att betala sin skuld är följaktligen för honom detsamma, som att egenmäktigt afskrifva den. Svenska kronans kreditorer i Brabant, Holland och Genua skulle likväl säkert hal l: va varit bättre belåtna med räntekonversionsutvägen, än med afskrifningsåtgärden — Att för-!q troendet för staten försvunnit hos utlänningen — hvilket Bidragen icke påstått, men citerat ur en 1 utländsk bok, författad och utgifven just på den l? ort, som varit föremålet för en af liqvid-operatio-, nerna — anser Författaren icke sant; utan tvert-t om alldeles falskt (sid. 147), emedan afskrifnin-1 gen var ett slags ackord, och ,kredit förloras ej f oenom att betala hvad man förmår betala, och s after ömsesidig öfverenskommelse med kreditornp. Ir d s e t t h Åter ett nytt sätt att uppehålla sin kredit, hvilket vi likväl icke råda någon att försöka, hvilken önskar hibehålla den, tillika med aktningen hos andra och aktningen för sig sjelf. Vi nämnde, att Återblickaren vill på allt sätt förstora tyngden af den fordna riksskulden. Vi kunna ej släppa detta kapitel, utan att göra läsaren bekant med det märkligaste försöket i dettalt fall och troligen det djerfvaste af alla, som nå-b n d sonsin af systemets panegyrister blifvit gjordt, för att upphöja det och visa förträffligheten af dess åtgärder. Han påstår nemligen ingenting å mer och ingenting mindre, än att denna riks-)h skuld var jemföre!sevis större än den Engelska, lh och lika stor med Hollands, Läsaren torde anselu ett sådant påstående höra till omöjligheterna, när h det icke göres inför barn eller så totalt okunniga s personer, att de aldrig läst en tidning. Men hanja hedrar sig, och se här huru Aterblickaren kom-jF mer till sin vidunderliga beräkning. Det hadelk sagts i Bidragen, att Sverges utländska skuld varjl år 4840 ungefär 25 millioner, och att om denlis betalts till fullo med kapital och ränta på 23 år,!k skulle räntan utgjort på denna tid 435 millioner, !p således tillsammans 40. För att nu få riksskul-!e den behörigen stor, lägger Återblickaren dessa jt båda summor tillsammans och får deraf år 1842-g on riksskuld af 40 millioner. Äfven denna sum-n ma är likväl en ojndlig obetydlighet mot den s! Holländska och Engelska statsskulden. Men Åter-n blickaren vet att hjelpa sig. Fan säger nemligen: d