dast för att ha roligt, böra vi på förhand afråde
från all fortsättning — men vi tro att det ge:
ganska. många, och sannolikt de flesta, läsare, som
vilja blifva underrättade om sanningen af hvad
som sagts om vår administration, och då detta
ingenstädes bättre kan inhemtas, än af hennes ez-
na bekännelser om sig sjelf, så bedja vi honom
göra oss sällskap ännu en stund vid öfversigten
af hvad ban säger om Guadeloupesmedlens använ-
dande och om den inre styrelsen. Det är en
verklig grufva att hemta ur; men af hvars skat-
ter rummet och läsarens tålamod endast tillåta
oss att hemta en ringa del.
För att göra värdet af den utländska skuldens
betalning så mycket större, var det nödigt att
framställa dess existens såsom oerhördt tryckan-
de. Således försäkras (sid. 473), att Sverge förut
ej kunde göra några anslag till försvarsverkets i-
ståndsättande, till kanal-, hamn- och väg-byggna-
der m. m., xemedan nationalskulden uppslukade
allt, eller åtminstone största delen af hvad man
hade att dertill använda. Sanningen af denna
uppgift bevisas aldra bäst deraf, att räntan på
statsskulden, när den var hel och oafkortad, ut-
gjorde. 720,000 Rdr. När härifrån afdragas de
200,000 Rdr landet nu, betalar till Konungen, en-
ligt Ständernas revers, återstå 320,000. Detta
var då den stora årliga summa som uppslukade
alla tillgångar. Men när nu Ständerna på Orebro
riksdag nedsatte statsskulden till en tredjedel, å-
terstod naturligtvis också blott en tredjedel af
räntan, eller således föga mer än hvad vi nu för-
bundit oss att i evärdeliga tider betala till regen-
terne efter den oftanämnda successionsordningen.
Sjelfva nedsättningen finner han loflig och riktig
och sammanställer den med räntekonversionerna.
Man skulle häraf kunna ledas till den förmodan,
att författaren ej kände huru dessa räntekonver-
sioner tillgå, när ban säger (sid. 4145), att de äro
en af de utvägar, som icke alltid kunna gillas af
rättvisan,. Men han har verkligen kunskap der-
om, och resonnementet är så karakteristiskt, att vi
tro oss böra citera det. Sålunda heter det om
dessa konversioner, ,hvarigenom de, som lånat
staten penningar eller innehafva dess obligationer,
löpande med en viss deri bestämd ränta, på en
gång förklaras förlustiga en del af denna ränta
genom dess nedsättning från 3 procent till 4 a
3), åtgärder, som väl icke kunna anses för annat
än en tvångsskatt af lika många procent på sta-
tens kreditorer, enär, äfven då rättishet medgif-
ves dem att, i fall de ej samtycka dertill, återfå
sist kapital, den lätt förutsedda svårigheten att,
vid en sålunda i hast uppkommen större tillgång
på kapitaler, kunna på andra händer placera dem,
måste tvinga långifvarne att underkasta sig ned-
sättningen, som också är ändamålet med opera-
tionen., Det är bekant, att statslån vanligtvis
kontraheras på de vilkor, att de äro uppsäg-
bara å statans, men icke å långifvarens sida.
När nu en större kapitaltillgång sätter statskas-
san i stånd att erhålla lån för bättre pris
än det, hvartill de ursprungligen kontraherats,
och sålunda dermed minska de skattdragandes
bördor, och kapitalet till följe deraf uppsäges
till återbetalning, då staten härigenom begag-
nar sin kontraktsenliga rätt, eller gör detsammal
som hvarje enskild, hvilken inbetalar ett lån mot
hög ränta, för att på annat håll få det mot en
billigare, då anser Återblickaren staten och för-
modligen privatmannen hafva gjort detsamma,
som om den fråntagit sin borgenär två tredjede-
lar af kapitalet. Att betala sin skuld är följakt-
ligen för honom detsamma, som att egenmäktigt
afskrifva den. Svenska kronans kreditorer i Bra-
bant, Holland och Genua skulle likväl säkert hal l:
va varit bättre belåtna med räntekonversions-
utvägen, än med afskrifningsåtgärden — Att för-!q
troendet för staten försvunnit hos utlänningen —
hvilket Bidragen icke påstått, men citerat ur en 1
utländsk bok, författad och utgifven just på den l?
ort, som varit föremålet för en af liqvid-operatio-,
nerna — anser Författaren icke sant; utan tvert-t
om alldeles falskt (sid. 147), emedan afskrifnin-1
gen var ett slags ackord, och ,kredit förloras ej f
oenom att betala hvad man förmår betala, och s
after ömsesidig öfverenskommelse med kreditornp. Ir
d
s
e
t
t
h
Åter ett nytt sätt att uppehålla sin kredit, hvil-
ket vi likväl icke råda någon att försöka, hvilken
önskar hibehålla den, tillika med aktningen hos
andra och aktningen för sig sjelf.
Vi nämnde, att Återblickaren vill på allt sätt
förstora tyngden af den fordna riksskulden. Vi
kunna ej släppa detta kapitel, utan att göra läsa-
ren bekant med det märkligaste försöket i dettalt
fall och troligen det djerfvaste af alla, som nå-b
n
d
sonsin af systemets panegyrister blifvit gjordt,
för att upphöja det och visa förträffligheten af
dess åtgärder. Han påstår nemligen ingenting å
mer och ingenting mindre, än att denna riks-)h
skuld var jemföre!sevis större än den Engelska, lh
och lika stor med Hollands, Läsaren torde anselu
ett sådant påstående höra till omöjligheterna, när h
det icke göres inför barn eller så totalt okunniga s
personer, att de aldrig läst en tidning. Men hanja
hedrar sig, och se här huru Aterblickaren kom-jF
mer till sin vidunderliga beräkning. Det hadelk
sagts i Bidragen, att Sverges utländska skuld varjl
år 4840 ungefär 25 millioner, och att om denlis
betalts till fullo med kapital och ränta på 23 år,!k
skulle räntan utgjort på denna tid 435 millioner, !p
således tillsammans 40. För att nu få riksskul-!e
den behörigen stor, lägger Återblickaren dessa jt
båda summor tillsammans och får deraf år 1842-g
on riksskuld af 40 millioner. Äfven denna sum-n
ma är likväl en ojndlig obetydlighet mot den s!
Holländska och Engelska statsskulden. Men Åter-n
blickaren vet att hjelpa sig. Fan säger nemligen: d