rättigheter: Dagligen afhöras klagomål, och hvad
som är skändligast, att domstolar — nomina-
tim kaässations-domstolen — gynna intoleransen
eller förfö!jelsen, medelst tillämpning af gamla
författningar, äldre än 4789. Jesuiterna hafva
angripit den verldsliga undervisningen och U-
niversile,, men råkat illa ut. Af tidningarne
är bekant, hurusom professor Michelet tufsat dem
i sina föreläsningar. Nu har han och Quinet ut-
gifvit en bok, med appendix af fädernes konstitu-
ioner (öfversatte af en sekulier prelat), hvilken
slukes med begärlighet. En Nestor bland 4789
års republikaner yttrade nyligen, att man icke
borde göra så mycket väsende af jesuiterna. Han
har så till vida rätt, alt opinionen är dem all-
deles emot; men om man låter dem obehindradt
vinna insteg småningom, såsom predikanter och
isynnerhet såsom lärare, kunna de ännn göra in-
direkt mycket ondt. En del af legitimistpartiet
gynnar dem och anförtror dem sina barn; men
äfven på det hållet är pluraliteten dem emot.
Att de operera planmässigt bevisas bland annat
deraf, att abbe Ravignan, en af orden och i rop
af stor predikant, måste låta alla sina prediknin-
gar först censeras af superiorn. Dessa Jesu vän-
ner hafva sin Jesuiticere på Rue de la Poste, nära
Pantheon, och skola der vara 40—920 man starka.
I trots af lag tillsluter regeringen ögonen!
En sort gudaktighet — jag skulle kalla den guds-
nådelighet — har här blifvit rådande; men jag
delar deras tanka, hvilka anse den för en mod-
sak och ingalunda för motiverad. Också är my-
stiskt grubbleri alideles stridande mot franska na-
tionalkarakteren, som håller sig vid det positiva.
Äfven visa sig dessa andaktssymptomer nästan
blott i de högre och soi-disant bildade klasserna,
och litteraturen bär märken af detta mantr; men
man finner af upprepandet af detsamma, att allt
är en utanlexa, en antagen jargon, som saknar
rotfäste i öfvertygelsen: på sin höjd kan den hos
en och annan vara foster af en personlig senti-
mentalitet. Besökandet af kyrkor är kanske en
måttstock för andäktigheten; och då är icke att
af den vänta stora resultater, ty mängden af kyrk-
folk är fruntimmer — nästan alla; blott i de
aristokratiska kyrkorne, såsom S:t Thomas CAc-
quin, S:t Roch, la Madeleine etc. ser man myc-
ket herrskaper och mycket karlar, hvaribland li-
Vvrer i stor mängd, hvilket temligen tycks stöta
på hurrabasning, då i andra kyrkor sällan någon
synes, som tillhör tjenande mankönet.
Det är i den s. k. bildade, isynnerhet litterata
klassen, som vir tid visar sig rätt ömklig. Talar
man i principfrågor med dessa menniskor, finner
man dem i fullkomlig eller ganska nära öfver
ensstämmelse med tidens läror. Öfvergår man
derför till den organiska och tillämpade politiken,
då göra de tvärt halt och våga icke ens vara
konseqventa med sina egna tankar. De äro mo-
derantismens sköna idealer, och måtte aldrig denna
segra, ty då blir man dömd till att för alltid
stanna i gyttjan, ehuru sittande på en vagn. Skulle
jag analysera detta moderantiska fenomen, så
skulle jag tro det, dels härröra af brist på energi,
dels af inskränkthet, dels af ett slags kurtiserande
för den maktegande juste-milieu, dels af koket-
teri att vilja synas djup. I ett sambälle, i en
verld, der den rådande klassen är så beskaffad,
är intet att hoppas; utan må de obelåtne med
resignation bära sina kors. För öfrigt hafva de
medlen i sina händer att bringa reformmachinen
i gång; men folket måste taga i, ty från hvilken
som helst maktegandes sida är intet att hoppas.
Nodier slutade en sin artikel, om Robespierre
och hans fall, med de orden: Apreås cela fiez
Vous aux honnetes gens! (Tro nu på hederligt
folk!) — Aide-toi le ciel tVaidera (bjelp dig sjelf
och himlen skall hjelpa dig) bör vara lösen för
en hvar, som har intresse att se maktens skänd-
ligbeter och de ringares elände afbjelpta. Dessa
äro de blifvande driffjedrarna till hvälfningar, som
kunde förekommas, om de så mycket tadlade
teorierne gjordes afseende på.
fe Am