rättigheter: Dagligen afhöras klagomål, och hvad som är skändligast, att domstolar — nominatim kaässations-domstolen — gynna intoleransen eller förfö!jelsen, medelst tillämpning af gamla författningar, äldre än 4789. Jesuiterna hafva angripit den verldsliga undervisningen och Universile,, men råkat illa ut. Af tidningarne är bekant, hurusom professor Michelet tufsat dem i sina föreläsningar. Nu har han och Quinet utgifvit en bok, med appendix af fädernes konstituioner (öfversatte af en sekulier prelat), hvilken slukes med begärlighet. En Nestor bland 4789 års republikaner yttrade nyligen, att man icke borde göra så mycket väsende af jesuiterna. Han har så till vida rätt, alt opinionen är dem alldeles emot; men om man låter dem obehindradt vinna insteg småningom, såsom predikanter och isynnerhet såsom lärare, kunna de ännn göra indirekt mycket ondt. En del af legitimistpartiet gynnar dem och anförtror dem sina barn; men äfven på det hållet är pluraliteten dem emot. Att de operera planmässigt bevisas bland annat deraf, att abbe Ravignan, en af orden och i rop af stor predikant, måste låta alla sina predikningar först censeras af superiorn. Dessa Jesu vänner hafva sin Jesuiticere på Rue de la Poste, nära Pantheon, och skola der vara 40—920 man starka. I trots af lag tillsluter regeringen ögonen! En sort gudaktighet — jag skulle kalla den gudsnådelighet — har här blifvit rådande; men jag delar deras tanka, hvilka anse den för en modsak och ingalunda för motiverad. Också är mystiskt grubbleri alideles stridande mot franska nationalkarakteren, som håller sig vid det positiva. Äfven visa sig dessa andaktssymptomer nästan blott i de högre och soi-disant bildade klasserna, och litteraturen bär märken af detta mantr; men man finner af upprepandet af detsamma, att allt är en utanlexa, en antagen jargon, som saknar rotfäste i öfvertygelsen: på sin höjd kan den hos en och annan vara foster af en personlig sentimentalitet. Besökandet af kyrkor är kanske en måttstock för andäktigheten; och då är icke att af den vänta stora resultater, ty mängden af kyrkfolk är fruntimmer — nästan alla; blott i de aristokratiska kyrkorne, såsom S:t Thomas CAcquin, S:t Roch, la Madeleine etc. ser man mycket herrskaper och mycket karlar, hvaribland liVvrer i stor mängd, hvilket temligen tycks stöta på hurrabasning, då i andra kyrkor sällan någon synes, som tillhör tjenande mankönet. Det är i den s. k. bildade, isynnerhet litterata klassen, som vir tid visar sig rätt ömklig. Talar man i principfrågor med dessa menniskor, finner man dem i fullkomlig eller ganska nära öfver ensstämmelse med tidens läror. Öfvergår man derför till den organiska och tillämpade politiken, då göra de tvärt halt och våga icke ens vara konseqventa med sina egna tankar. De äro moderantismens sköna idealer, och måtte aldrig denna segra, ty då blir man dömd till att för alltid stanna i gyttjan, ehuru sittande på en vagn. Skulle jag analysera detta moderantiska fenomen, så skulle jag tro det, dels härröra af brist på energi, dels af inskränkthet, dels af ett slags kurtiserande för den maktegande juste-milieu, dels af koketteri att vilja synas djup. I ett sambälle, i en verld, der den rådande klassen är så beskaffad, är intet att hoppas; utan må de obelåtne med resignation bära sina kors. För öfrigt hafva de medlen i sina händer att bringa reformmachinen i gång; men folket måste taga i, ty från hvilken som helst maktegandes sida är intet att hoppas. Nodier slutade en sin artikel, om Robespierre och hans fall, med de orden: Apreås cela fiez Vous aux honnetes gens! (Tro nu på hederligt folk!) — Aide-toi le ciel tVaidera (bjelp dig sjelf och himlen skall hjelpa dig) bör vara lösen för en hvar, som har intresse att se maktens skändligbeter och de ringares elände afbjelpta. Dessa äro de blifvande driffjedrarna till hvälfningar, som kunde förekommas, om de så mycket tadlade teorierne gjordes afseende på. fe Am