genom den oro, som tillkännager sig i hennes röst
och alla åtbörder. Askådaren försonas härigenom
till någon del med henne, emedan han förstår
att moderskänslan dock lefver i hennes själ, o-
aktadt hon anser nödigt för sin säkerhet, att ej
med minsta ord förråda sig. Blott på ett ställe
synes hennes isköld mot sonen öfverstiga natu-
rens sanna gränser. Det är i den sönderslitande
scen, der sonen, med efterskänkande af alla sina
lagliga anspråk (han skulle nemligen till följd af
förstfödslorätten, the birthright, komma i besitt-
ning af Arundel!, med fördrifvande af modersälsk-
lingen Percy), endast och allenast begär grefvin-
nans välsignelse, en enda öm blick från sin mor,
och sedan vill resa. Hon kan icke en gång be-
vekas härtill nu, oaktadt i detta ögonblick ingen
fara för henne synes vara uti att göra det. Hon
faller slutligen på knä, liksom bad hon himmelen
stålsätta sig med ännu mera onaturlighet, emedan
det mått, hon har, icke förslår. Bakom hennes
rygg ligger den förskjutne sonen också på knä,
och vill gifva henne sina papper, blott han i ut-
byte kan bekomma en enda blick. Förgäfves!
Grupperingen är här icke vacker; ty när tvänne
personer ligga på knä, bör det helst vara emot
hvarann, eller ock icke alls. Lady Arundel kunde
gerna stå, tycka vi. En sådan grefvinna bör hafva
förmåga dertill. Så isande hennes hårdhet före-
kommer här, har den dock, äfven i denna scen,
en möjlig förklaringsgrund. Man ser på hennes
kropps häftiga skakning, huru rörd hon i sjelfva
verket är, och huru gerna hon skulle vilja gifva
sina ord dementi. Det är sannt, såsom vi of-
vänföre anmärkt, att hon i detta ögonblick också
ingenting skulle förlora derpå: men hon tyckes
vara i de personers ställning, som märka på sig,
att om de blott en enda gång och med ett enda
ord gifva sin inre, kokande känsla luft, så skall
lågan bryta ut med en fart, som sedan blefve o-
möjlig att vidare hämma. Grefvinnan — i fall
denna förklaringsgrund är riktig — håller sig då
derföre med en så förfärlig hårdhet uppe, för
att icke falla ned rent af som en trasa. Detta
torde icke vara så opsychologiskt skildradt, som
det i början ser ut. Det vinner också någon
sannolikhet genom slutet, der ladyn, efter att
hafva bedt på sin mans graf och sett sin för-
skjutne son i det ena draget af hög ädelhet efter
det andra, slutligen erkänner honom. Fru Bock
(lady Arundel), hvars skådespelartalang aldrig förut
varit använd i denna genre, sade likväl sina sa-
ker med förstånd och värme. Hon hade väl nog
mycken skakning i aktionen; hennes gester till-
höra den äldre teatermetoden. Dock måste man
erkänna, att hon vid den andra representationen l:
(i Lördags) till en stor del mildrat sig ifrån den
första. Hon bade flera så lyckliga ögonblick, att,
derest publiken icke syntes hafva tagit för gilvet,
att hon ej borde kunna spela denna roll, hade
hon säkert vid flera tillfällen vunnit bifall. För
rättvis:ns skull böra vi äfven medgifva, att un-
der närvarande teater-resurser kunde direktionen
ej göra något bättre val, än att sätta fru Bock tilll
lady i stycket.
Den andra fruntimmers-personnagen af vigt är
Williams trogna, högst älskliga brud, Clary ).
Fru Hjortsberg visar sig i hennes parti lika täckt
intagande, som alltid.
Bland karakterer, som i stycket tillhöra andra
rangen, är röfvaren Giles Gaussen den förnämsta.
Hr I. Kinmansson gjorde sin sak som sådan gan-
ska bra; han var både rå och röd, alldeles som
vederborde: kanske hade kappan någon gång kun-
nat få komma upp på den högra axeln också:
det är det enda. Hr Sundberg visade figuren af
en vacker, men till sina åtbörder icke rätt hög-
adelig Percy (han hade ej nog Paristocratie de la
personne), hvilket dock Bulwer säkerligen åsyftat;
och Hr Svensson talade i själtåget med mera
styrka, än man af någon i sådana omständigheter
kunnat vänta. Fru Wennbom var en ganska ar-
tig och klok Mrs Prudence.
För pjesens uppsättning har teaterstyrelsen,
efter hvad man tycker, gått litet njuggt till väga.
Vid r:dåns första uppgång synes ett haf i fonden,
på hvars böljor en fregatt hvilar. Till och med
sjelfva böljorna hvila. Teatern äger dock rör-
liga vågor. Vi kunna ej heller undertrycka den
önskan, att det märkvärdiga kapell, som i sista
ukten betyder så tragiskt mycket, finge ett mera
najestätiskt utseende genom att, om möjligt, få
yytas ut mot någon skärm, som icke liknade in-
sången till ett lusthus, eller så. :Dessa anmärk-
lingar, vi medgifva det, äro dock rätt obetydliga.
sa Critique est aisee; mais Part est difficile. —
Costymerna voro i allmänhet goda; isynnerhet
räckte Hr Dahlqvists alla skådelystnes hugnad.
ru Hjortsberg kunde i vårt tycke hafva visat
iz ännu fördelaktigare, om hon klädt om sig i
ista akten, vid betraktande dels af den sjöresa,
om förestår henne, dels af vigselakten.
En i styckets introduktion föreslagen. Röfvar-
ång, hva. igenom det Bulwerska originalet skulle
lustreras, men som af åtskilliga hinder, i och för
Ir Strandberg, icke under de förflutna represen-
ationerna kunnat låta höra sig, lärer, efter hvad
nan säger, vid en nästkommande blifva att intaga.
Äfven i lördags framropades Hr Dablqvist ef-
er pjesens slut. Blommor regnade väl icke nu,
om första gången; men applådissemanger haglade.
tK
D
UV -- - - EEE
) Bulwer kallar henne Violet. Vi inse ej skälet,
hvarföre detta vackra och särdeles för tidehvarfyvet
passande namn blifvit torthvtt: så mycket mera.