UCL pUTISUHCI, SUVI dl UV Ad Uvliunllsd all iVirCUId TilidlHdarne deras missnöje. III. Våra parlamentsfriheter kunna alldeles icke trygga oss om en representation, trogen de tänkesätt, som lifva massan af folket. Derför behöfves blot tvenne bevis: 4:o Ett distrikt i Yorkshire har flera valmän, än åtta hela grefskaper i Irland tillsamman. 2:0 Grefskapet Galles, som räknar 8200,000 menniskor, har 36,009 valmän; grefskapet Cork, med en åkerbrukande befolkning af 720,000 persoher. har icke fullt 2,000. Dertill kommer, att Irland, genom sjelfva beskaffenheten af valsättet och de former, som omgärda det, samt genom aristokratiens rättighet att hindra valmännens inskrifning, dag ifrån dag ser sina rättigheter minskas, ända till dess att de alldeles tillintetgöras. Vi hafva redan kommit långt på denna väg och om det nuvarande systemet segrar, skall det snart icke finnas gvar några politiska rattigheter för Irlands folk. IY. Reformbillen för England är ett verkligt gäckeri, och äfven de få rättigheter, som blifvit lemnade åt de omorganiserade korporationerna. äro lemnade allenast i de rika klassernas händer. För valrätten är en så hög inkomst erforderlig, att massan af städers och köpingars befolkning är helt och hållet utesluten ifrån rättigheten att välja municipalråden. I England åter anses en hvar, som betalar fattigafgift och stadsutskylder, ega borgarrätt och valrätt. England är dikväl ett rikt land; i det fattiga Irland kan ingen utöfva dessa rättigheter, utan att betala 10 årligen i fatligafgift: och på somliga ställen erfordras, såsom t. ex. i Dublin, att betala nio olika slags afgifter, då de nämnda tvenne äro öfverallt tillräcklige i England för valrättens utöfning. V. Den penningbrist, som föranledes af egendomsegarnes frånvaro och deras kontanta inkomsters dragning ur landet, är äfven en af hufvudorsakerna till Irlands lidanden. Det finnes intet land, der ett sådant förhållande består, att det kan jemföras med Irlands i detta afseende. Det vore lika väl för Irland, om nio tiondedelen af dess exp rt till England kastades i sjön, som om de i all säkerhet framkommo till engelska saluplatserna. Sedan de der blifvit sålda, komma hvarken penningarna eller andra varor åter tillIrland. Hela värdet uppbäres af frånvarande, som förtära det i England. Intet land i verlden betalar ett sådant slags skatt till ett annat land; det är en skatt. som ådrager Irland svaghet, fattigdom, elände och brist, i alla deras förskräckligaste former. VI. Emellan egarne till jorden och dess brukare, sådant förhållandet genom en bristfällig lagstiftning befinnes ordnadt, brister det inbördes förtroende som är nödigt för industriens framgång. Då den arbetande befolkningen icke kan erhålla sysselsättning, är den i ständig strid med behofven. Den måste antingen hafva fattigunderstöd eller dö. Sålunda äro egendomsegarne herrar öfver hela denna olyckliga befolknings existens. Utflyttningssystemets massacre medför en förtidig och eländig död åt tusendtals offer. Några af de grymmaste och skenheligaste egendomsherrarna hafva nyligen begagnat sig af ett ännu fegare och af-kyvärdare slag af tyranni. Icke nöjde med den despotism, som de utöfva på sina underhafvande, påstå de sig hafva rätt att ega öfver dem äfven ett religiöst välde, och de befalla dem att sända sina barn i skolor, hvarifrån man uteslutit det katholska presterskapet, och der man icke lär någon annan religion än den, som barnens föräldrar betrakta såsom en falsk troslära. Det är på sådant sätt, som ezendomsegarne inkräkta ett envälde öfver sina usla trälars själar, liksom öfver deras kroppar. En irländsk egendomsherre allena kan drifva grymheten så långt. Detta förhållande emellan jordbrukande klassen och egendomsegarne kan ej längre förblifva sådant det är; men ämnet är svårt; lösningen af uppgiften full af faror. Det fordras medverkan af alla redliga och samvetsgranna egendomsegare i Irland, af alla välsinnade och rättskaffens män i landet, för att kunna ordna detta förhållande på ett, för begge klasserna tillfredsställande sätt. Men olyckan är, att dessa egendomsherrar icke förena sig med oss. förrän det är för sent, och då blifva de just de första offren; och en följd deraf är. att, oaktadt vår förening med en nation, som skryter af att vara den rikaste. den upplystaste och mäktigaste i verlden, vår handel, våra fiskerier, våra grufvor vårt jordbruk, aftyna: allt till följd af det felaktiga styrelsesystem, som England har antagit. VH. En anti-katholsk och anti-irländsk anda leder äfven fördelningen af de offentliga embetena, och har på ett olycksbringande sätt blifvit ådagalagd vid största delen af de utnämningar, som nuvarande ministåren gjort. VIII. Ett djupt och starkt missnöje sprider sig inom hela nationen. En frånstötande känsla har intagit de sinnen som rättvisa och välvilja kunnat vinna åt regeringen. Irlands folk, misströstande om parlamentets deltagande för afhjelpandet af dess bördor och slutande sig inom de lagliga och konstitutionella medlen, förlitar sig på sin styrka och sin ståndaktigbet, för att tillkämpa sig de rättigheter, hvilka de föräfves bedt regeringen erkänna. Det vet ganska väl, att det enda t är genom ett nationalt parlament, som det någonsin kan lyckas att se sina besvär pröfvade och afhjelpta. !X. Hela den civiliserade verldens röst lägger engelska regeringen till last, att hafva framkallat denna nationella förtviflan, detta elände, detta tillstånd af utarmning och hopplöshet. På denna regering återfaller ansvaret för att icke hafva betryggat irländska folkets lycka och trefnad, utan tvärtom utspridt öfver en hel nation, uselhet, olyckor och det bittraste missnöje, den djupaste bedröfvelse. X. För att kröna verket, har regeringen slutat parlamentets sista sammankomst med ett tal, som den jåtit drottningen hålla. Detta tal, fullt af raseri, gifver oss, i stället för förbättring, rättvisa och försoning, den absurda ministeriella bekräftelsen på hela oförsyntheten af en blott halfbestraffad ministeriel vrede. Sådana äro, medborgare! irländska folkets svåra klagopunkter. Förgäfves hafva vi vändt oss till Jag-) stiftande makten, för att Crhålla rättvisa: vår klagan har icke afbörts, våra föreställningar bafva blifvit afvisade. Sjelfva den fattiga bönerättigheten som man medzifvit åt Negrernas sakförare, har man vägrat åt det käcka. sedliga, stilla och gudfruktiga irländska folket. Den dystra förteckningen öfver Våra besvär, som