genom den oro, som tillkännager sig i hennes röst och alla åtbörder. Askådaren försonas härigenom till någon del med henne, emedan han förstår att moderskänslan dock lefver i hennes själ, oaktadt hon anser nödigt för sin säkerhet, att ej med minsta ord förråda sig. Blott på ett ställe synes hennes isköld mot sonen öfverstiga naturens sanna gränser. Det är i den sönderslitande scen, der sonen, med efterskänkande af alla sina lagliga anspråk (han skulle nemligen till följd af förstfödslorätten, the birthright, komma i besittning af Arundel!, med fördrifvande af modersälsklingen Percy), endast och allenast begär grefvinnans välsignelse, en enda öm blick från sin mor, och sedan vill resa. Hon kan icke en gång bevekas härtill nu, oaktadt i detta ögonblick ingen fara för henne synes vara uti att göra det. Hon faller slutligen på knä, liksom bad hon himmelen stålsätta sig med ännu mera onaturlighet, emedan det mått, hon har, icke förslår. Bakom hennes rygg ligger den förskjutne sonen också på knä, och vill gifva henne sina papper, blott han i utbyte kan bekomma en enda blick. Förgäfves! Grupperingen är här icke vacker; ty när tvänne personer ligga på knä, bör det helst vara emot hvarann, eller ock icke alls. Lady Arundel kunde gerna stå, tycka vi. En sådan grefvinna bör hafva förmåga dertill. Så isande hennes hårdhet förekommer här, har den dock, äfven i denna scen, en möjlig förklaringsgrund. Man ser på hennes kropps häftiga skakning, huru rörd hon i sjelfva verket är, och huru gerna hon skulle vilja gifva sina ord dementi. Det är sannt, såsom vi ofvänföre anmärkt, att hon i detta ögonblick också ingenting skulle förlora derpå: men hon tyckes vara i de personers ställning, som märka på sig, att om de blott en enda gång och med ett enda ord gifva sin inre, kokande känsla luft, så skall lågan bryta ut med en fart, som sedan blefve omöjlig att vidare hämma. Grefvinnan — i fall denna förklaringsgrund är riktig — håller sig då derföre med en så förfärlig hårdhet uppe, för att icke falla ned rent af som en trasa. Detta torde icke vara så opsychologiskt skildradt, som det i början ser ut. Det vinner också någon sannolikhet genom slutet, der ladyn, efter att hafva bedt på sin mans graf och sett sin förskjutne son i det ena draget af hög ädelhet efter det andra, slutligen erkänner honom. Fru Bock (lady Arundel), hvars skådespelartalang aldrig förut varit använd i denna genre, sade likväl sina saker med förstånd och värme. Hon hade väl nog mycken skakning i aktionen; hennes gester tillhöra den äldre teatermetoden. Dock måste man erkänna, att hon vid den andra representationen l: (i Lördags) till en stor del mildrat sig ifrån den första. Hon bade flera så lyckliga ögonblick, att, derest publiken icke syntes hafva tagit för gilvet, att hon ej borde kunna spela denna roll, hade hon säkert vid flera tillfällen vunnit bifall. För rättvis:ns skull böra vi äfven medgifva, att under närvarande teater-resurser kunde direktionen ej göra något bättre val, än att sätta fru Bock tilll lady i stycket. Den andra fruntimmers-personnagen af vigt är Williams trogna, högst älskliga brud, Clary ). Fru Hjortsberg visar sig i hennes parti lika täckt intagande, som alltid. Bland karakterer, som i stycket tillhöra andra rangen, är röfvaren Giles Gaussen den förnämsta. Hr I. Kinmansson gjorde sin sak som sådan ganska bra; han var både rå och röd, alldeles som vederborde: kanske hade kappan någon gång kunnat få komma upp på den högra axeln också: det är det enda. Hr Sundberg visade figuren af en vacker, men till sina åtbörder icke rätt högadelig Percy (han hade ej nog Paristocratie de la personne), hvilket dock Bulwer säkerligen åsyftat; och Hr Svensson talade i själtåget med mera styrka, än man af någon i sådana omständigheter kunnat vänta. Fru Wennbom var en ganska artig och klok Mrs Prudence. För pjesens uppsättning har teaterstyrelsen, efter hvad man tycker, gått litet njuggt till väga. Vid r:dåns första uppgång synes ett haf i fonden, på hvars böljor en fregatt hvilar. Till och med sjelfva böljorna hvila. Teatern äger dock rörliga vågor. Vi kunna ej heller undertrycka den önskan, att det märkvärdiga kapell, som i sista ukten betyder så tragiskt mycket, finge ett mera najestätiskt utseende genom att, om möjligt, få yytas ut mot någon skärm, som icke liknade insången till ett lusthus, eller så. :Dessa anmärklingar, vi medgifva det, äro dock rätt obetydliga. sa Critique est aisee; mais Part est difficile. — Costymerna voro i allmänhet goda; isynnerhet räckte Hr Dahlqvists alla skådelystnes hugnad. ru Hjortsberg kunde i vårt tycke hafva visat iz ännu fördelaktigare, om hon klädt om sig i ista akten, vid betraktande dels af den sjöresa, om förestår henne, dels af vigselakten. En i styckets introduktion föreslagen. Röfvarång, hva. igenom det Bulwerska originalet skulle lustreras, men som af åtskilliga hinder, i och för Ir Strandberg, icke under de förflutna represenationerna kunnat låta höra sig, lärer, efter hvad nan säger, vid en nästkommande blifva att intaga. Äfven i lördags framropades Hr Dablqvist efer pjesens slut. Blommor regnade väl icke nu, om första gången; men applådissemanger haglade. tK D UV -EEE ) Bulwer kallar henne Violet. Vi inse ej skälet, hvarföre detta vackra och särdeles för tidehvarfyvet passande namn blifvit torthvtt: så mycket mera.