Ilva brytt sig om att låta vid facklors låga på I sjelfva scenen antända de stackars papper, som innefatta bevisen för Fregattkaptenens höga lordIskap — och dem han nu prompt satt sig i sin!Inet att alldeles icke vilja hafva längre, sedan I hans bror och arffiende satt sig lika bestämdt i I sinnet, att icke vilja njuta frukten af dem emot lhonom — om Bulwer icke funnit denna kraftl anblick, denna skenbarliga flamma af den mest luppstegrade försakelse behölva sättas inför åskåI darnes sjelfva köttsliga ögon, för att förmå väcka synnerverna hos sna spektakelgängare vid I Haymarket ), hvilkas i öfvermåtlt njutna beef för dagen icke var så lätt att motväga utan ett I bastant påhitt. Fasan af en så ytterligt onaturlig moder, som grefvinnan Arundel här och der viisar sig, hoppades Bulwer kanske skulle kunna I förjaga verkan af 2 å 3 tusen buteljer nyss förut lintagen stout porter. Och när röfvaren Giles Gaussen ej nöjer sig med en, utan stoppar tvenne hiskeligt blanka, hvassa knifvar i sitt bälte, I till märke på, att han skall stöta ned, icke en, Jutan två stycken lorder på samma gång, så tänkte I väl Bulwer, att en och annan af bans engelsI män, nyss kommer från Crockfords, härigenom I skulle väckas ur sitt champagne-rus, derest någon I möjlighet vore. Vill man lemna allt skämt åsido, icke efterfråga len och annan öfverdrift (som dock ingenstädes T här står i nödvän igt sammanhang med planen), och låta sig fattas af konstverket, sådant det otvifvelaktigt är i det hela, så måste man erkänna jett högt mästerskap deruti. Pjesens väl sammanspunna intrig anse vi icke här vara att helt och hållet afslöja: det skulle minska de åskådares nöje, som ännu ej sett stycket, och för de öfriga tjenade det till intet. Vi skola dock twtillåta oss några ord om karaktererna. De handlande personernas antal är icke stort, hvilket redan är en förtjenst; och de fleste hafva en individualitet af betydelse. Fregattkaptenen sjeil (Fir Dahlqvist) är en idealisk sjöman från drottning Elisabeths dagar: ett återsken af Walter Raleigh. Bulwer säger i företalet till pjesen, att han i Norman ) velat förherrliga sjelfva den Engelska grundkaraktereny hvilken i ingen form visar sig så intagande och ädel, som i de stora exemplaren af den engelska sjöärans upprätthållare. Han tyckes under sin teckning hafva haft sjelfva Nelson och Collingwood för ögonen; ehuru ej tagne i vår tid. Det skall vara en af dessa forntidens ur-kaptener (aboriginal Sea-Captains,), som, jemte sjömannens glada och frikostiga förakt för de egodelar, hvarvid landtmannens hjerta så gerna hänger, tillika har en stark anstrykning af romantiskt äfventyrar-lynne och en hög poetisk ånga, likt bafsluft, gjuten omkring allt hvad han säger ech gör. Utan att se William i denna dager, gör man styeket orätt. Men, fattar man honom så, kan man icke undgå att hänryckas; och man skall finna föga öfverdrift i hela det poetiska språk, hvarpå en sådan sjöman uttrycker sig; isynnerhet då väl något deraf måste skrifvas på räkningen af att pjesens original till större delen är uppstäldt i versform. William är en fentasi-tivur från 4300-talet; och man må icke förarga sig på honom för det, att icke våra hamnar erbjuda motstycke till förverkligande af honom. Hr Dahlqvists mästerliga spel gör också allt sitt till för att upphöja Bulwers djerfva, raska skapelse; och då man förut ej sällan måst klandra Hr D. för jåtskilliga excentriska gester och rösthäfningar, kan jman nu ej annat än glädjas öfver att här se honom i en karakters-roll, dit hans lynne så väl hör, att till och med något af hans älskade för-mycknar kan gå med på räkningen af en sjöman, nyss stigen i land, och af en son, så ytterst förfördelad, att ban verkligen bör pbära sig litet för-mycket åt, för alt vara rätt menniska. Sir Maurice Beevor utgör styckets onda genius; i sitt slag nästan lika utmärkt som Wi!liom. Hr Hyckert väcker beundran för sättet, hvarpå han utför detta icke så lätta parti. Blandningen af grymhet, girighet och ändå munterhet derjemte, här och der en skymt af engelsk godmodighet till och med: att se så många skiftningar gifna med så mycken natursanning, öfverraskade, då publiken väl sett Hr H. försvara sin plats i flera rätt goda roller, men likväl ej förr funnit hans talang hafva uppnått denna höjd. Måhända skulle Haymarkets Mr Strickland lika litet skämmas för honom, som Mr Macready för Hr Dahlqvist. På fruntimmerssidan står Lady Arundel högst. Hennes karakter är icke utan sina betänkligheter, från konstens sida, lika väl som från moralens. Vill man likväl göra sig den mödan, att fullkomligt tränga till bottnen af hvad Bulwer menat med denna grymma grefvinna, så skall man måhända icke finna henne alldeles onaturlig. Hon har förskjutit sin förste son: hon har låtit undangömma honom hos en prest, Onslow (Yr Svensson), som uppfostrar honom till gossåren förlupit. Denne son hade tillkommit under lagligt gifte, så att ladyn väl icke derföre behöft sticka honom ur vägen. Men sonens far, srefvinnans förre man, hade blifvit mördad af hennes far (för brottet, att, oadelig, hafva vågat äkta hans dotter): hon fruktade derföre samma öde för sin son; hvarefter hon sjelf trädt i nytt äktenskap med en arnan förnäm man; och häraf hänfördes hon äfven så mycket mer, att vilja rödja ur menniskors åsyn frukten af sin första, låga förbindelse, helst hon fattat en obeoränsad maderchuldhet för sin son med