nd 2
pHur så?) frågade jag förundrad.
aJa, jag kunde väl sjelf tala minst derom;
ty jag håller alltför mycket af det kära barnet,
och kan inte fördraga, att någon skulle kunna
klandra henne för någonting. Men :som hon då
bar sig åt . . . nej, det skulle väl ingen ka trott
om min lilla Maria! Ni har väl märkt, att fly-
veln på vårt hus är nedbrunnen? Det skedde
förlidet år, Omkring jultiden- Elden bröt ut från
vår bakugn; det blåste starkt, OCh i ett ögonblick
var bela sträckan i låga. Nå, det hör till sådana
slag, som man får bära med tålamod; jag säger
alltid: vår Herre passar kölden efter kläderna och
bördan efter som man har styrka att bära henne.
Vårt öfriga husgeråd, det brann upp; men linne
och silfver, den smula, som Vi samlat ihop i
många år, det fick jag räddadt. I sådana ögon-
blick tänker ju hvar och en P2 att rädda hvad
som är en kärast; och hur kunde jag väl före-
ställa mig, att det stackars barnet . .
Maria Grazia hade i detsamma kommit in; hon
rodnade upp till hårfästet, när hon märkte, att
talet vände sig omkrig detta, Väl hundra gånger
förut afbandlade ämne, och hon ärnade gå ut igen
venast, men fostermodern ville icke släppa benne.
Nå, Då, blif du qvar du, der du är)! ropade
hon åt henne. Jag är ju icke mera ond derför;
men alt åala om en sak, hvad som heldst, det
kan man ju -ändå. Antså, som sagdt var: i ett
sådant ögonblick tänker hvar och en på att rädds
hvad man bar kärast, och jag trodde naturligtvis
att hon gjorde detsamma. Men hvad hände!
Knappt bade jag hunnit skaffa mitt eget i säker-
het, så tänkte jag på hennes, och lopp tillbaka,
för att bjelpa henne rädda hvad som möjligt vis