Ar Ör mA
ALASTOR.)
TECENING ÅF GC E. G.
Alastor reste nu direkte på Havre till Paris.
Han ville se Napoleons liktåg.
Mathilda hade fattat en varm tillgifvenhet för
Louise, så vanlig vid den åldern, då ännu kärle-
kens känsla är dunkel, och den omedvetet söker
sig luft i vänskapens. Hon tyckte, att hon icke
kunde skiljas ett ögonblick vid Louise — hon
följde henne som skuggan om dagarne, om nät-
terna sof hon i hennes säng. Louise, såsom nå-
got äldre, kunde icke fullt vara Mathbildas vän,
d. v. s hon kunde icke vara så öppen som emot
den, hvilken man kan meddela allt hvad man
tänker och känner. Hennes ömhet mot Mathilda
var stor, var liflig, men den var mera en äldre
systers. Den känsla deremot, Mathilda hyste för
Louise, var en blandning af den man hyser för en
mor, en syster och — en älskare.
Det var också derföre, som tårar flöto å ömse
båll, då slutligen en vagn kom från kammarher-
ren Pålmfeldt, som skulle föra Mathilda hem.
Kammarherrinnan ville icke att man skulle säga,
att hon vore kall emot sin stjufdotter, hvilket
kanske genom ett längre uteblifvande från hemmet
blifvit följden.
Alastor skref från Paris.
Jag har varit vittne till ett af de mest narr-
aktigt storartade upptåg, som af menniskor kunna
uppfinnas och utföras. Jag har sett Napoleons
liktåg. Detaljerna behöfver jag ej beskrifva; för
dem redogöra tidningarne mer än tillräckligt full-
ständigt. .
Efter min tanka har denna farce kommit att
spelas minst 30 år för tidigt. Att försöka be-
döma en så dunkel natur som Napoleons, är re-
dan svårt för den öfvade tänkaren, huru mycket
mera då för denna rörliga massa, som är färdig
att för hvar dag vexla opinion. Hvem ansvarar
för, att vid nästa revolution icke några med qvast-
käppar beväpnade fiskblöterskor taga denne samma
) Se Aftonbl. MM 496, 197, 198, 199, 200, 201, 202,
203, 204, 205, 206 och 208.