sm och Linder hade hjelpt honom med att på hyl lorna ordna dem, såsom minnet sade att de stått förut. Endast Louises piano kunde ej återskaffas. Detta djefvulens redskap, som Elofsson kallade det, hade blifvit sönderhugget, och spillrorna öfverlemnade åt lågorna. Men denna förlust var förhållandevis ringa, ty instrumentet var gammalt och förslitet, och man hade redan länge varit betänkt på att skaffa ett nytt. : Louise blef -derföre högst angenämt öfverraskad, att på dess plats finna en präktig flygel, som Alastor sjelf köpt i Wien, och för några dagar sedan var hembkommen. Smrt voro åter tidsfördrifven, ärbetstimmarne desamma som förut, och man påminde sig den förflutna oroliga tiden blott som en dröm. Alastor hade nyligen varit i tillfälle att göra kammarherren Palmfeldt en tjenst, vid ett tillfälle, då denne var i stor förlägenhet — det var såtedes icke svårt för honom att för Mathilda utverka tillstånd att ännu någon tid få qvardröja hos sin vän Louise. Hon fick detta så mycket hellre, som kammarherrinnan blott ansåg henne som en börda för bushållet. För Matbilda förgick icke heller tiden fruktlöst. kinder undervisade henne i språk och musik, och Alastor sjelf uti att måla. Alastor förebrådde sig att ban så länge kunnat glömma att fråga Linder, OM porträttet af Fredrika riktigt kommit fram, och hur han fann det Linder yttråde sin tillfredsställelse dermed, ovt sade, att, kort förrån han lemnade Anunds:borg, hade han vid ett afskedsbesök hos Wal medtagit det. Den gamle hade synts öfverraskac vid dess åsyn, och som Linder hade tyckt sis kunna sluta till, att han gerna ville behålla det.