sm
och Linder hade hjelpt honom med att på hyl
lorna ordna dem, såsom minnet sade att de stått
förut. Endast Louises piano kunde ej återskaffas.
Detta djefvulens redskap, som Elofsson kallade
det, hade blifvit sönderhugget, och spillrorna öf-
verlemnade åt lågorna. Men denna förlust var
förhållandevis ringa, ty instrumentet var gammalt
och förslitet, och man hade redan länge varit be-
tänkt på att skaffa ett nytt. : Louise blef -derföre
högst angenämt öfverraskad, att på dess plats fin-
na en präktig flygel, som Alastor sjelf köpt i
Wien, och för några dagar sedan var hembkom-
men. Smrt voro åter tidsfördrifven, ärbetstim-
marne desamma som förut, och man påminde sig
den förflutna oroliga tiden blott som en dröm.
Alastor hade nyligen varit i tillfälle att göra
kammarherren Palmfeldt en tjenst, vid ett till-
fälle, då denne var i stor förlägenhet — det var
såtedes icke svårt för honom att för Mathilda ut-
verka tillstånd att ännu någon tid få qvardröja
hos sin vän Louise. Hon fick detta så mycket
hellre, som kammarherrinnan blott ansåg henne
som en börda för bushållet.
För Matbilda förgick icke heller tiden fruktlöst.
kinder undervisade henne i språk och musik, och
Alastor sjelf uti att måla.
Alastor förebrådde sig att ban så länge kunnat
glömma att fråga Linder, OM porträttet af Fre-
drika riktigt kommit fram, och hur han fann det
Linder yttråde sin tillfredsställelse dermed, ovt
sade, att, kort förrån han lemnade Anunds:-
borg, hade han vid ett afskedsbesök hos Wal
medtagit det. Den gamle hade synts öfverraskac
vid dess åsyn, och som Linder hade tyckt sis
kunna sluta till, att han gerna ville behålla det.