stånd af retad fantasi, af sjukligt stegradt sinne för det underbara, för att kunna blifva läsare. En i alla afseenden frisk menniska kan ej fattas af svärmerier. Det är ock visserligen ett symtom af sjuklighet, att vara hvad man kallar lä.sare eller methodist. 207 RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — I Götheborgs H. o. S. T. berättas följande: Skon. Maria, förd af kapten Wilh. Wagner, hemma i Uckermände, lastad med hvete och på resa från Danzig till London, inkom den 46:de på fjorden. På resan hade befålhafvaren, under ordvexling med matrosen Hoffman, vid tillfälle då denne stod vid rodret tilldelat denne ett par slag med pipskaftet öfver näsan, hvilket till den grad förbittrade Hoffman, att han, enligt kaptenens uppgift, sökte kasta honom öf ver bord, i hvilket tillfälle kaptenen upptagit sin knif och dermed, till sitt sjelfförsvar, gifvit Hoffman flera stygn i armarne. Besättningen blef uppbragt häröfver och våldförde sig å kaptenen på sätt följande hans rapport innehåller: Den 412 klockan 4 e. m. då jag vid min uppkomst på däck, ställde mig vid relingen att efterse land, blef jag i samma ögonblick anfallen, först af styrman Pic kert, och derefter matrosen Pickert och kocken With, hvilka genast bemäktigade sig min person och med rep bundo mina armar och händer på ryggen, derefter ihopsurrades benen, och jag släpades till och fastbands vid pumper. I sådan ställning uthärdade jag tvenne timmar, hvarefter jag på mångfaldiga förödmjukande böner nedsläpades i kajuten, hvarest jag lades på en bänk; mina händer lossades då från ryggen, men fastgjordes i stället öfver magen. Vid detta tillfälle försäkrade våldsverkarne mig att de skulle behandla mig så, att H. M. konungen af Preussen blefve nödsakad att utfärda andra lagar för sjöfolk; derefter lemnade våldsverkarne kajutan, togo en butelj rom upp med sig, bemäktigade sig fartyget och styrde ny kurs för Elseneur. På detta sätt fortfor min belägenhet oförändrad, och i så hög grad drefyo de sin grymhet, att jag till och-med förnekades som menniska förrätta mina uttömningar, och under grymmaste gyckel gaf man mig några bitar mati munnen. Detta varade ända till den 44 då de befunno sig under Kullen, vinden gick emot, eller sydlig med regntjocka och frisk vind, hvarigenom -våldsverkarne,, blifna osäkra om sitt låge, kommo akter ut, hvilket gaf mig tillfälle att anropa styrman, föreställande honom hans oförsigtiga behandling och hvad hans afsigt dermed vore. Styrman insåg då det orätta han gjort och bad om tillgift, hvilket jag var beredvillig att lemna med förbehåll af ett förändradt och stilla uppförande samt att de skriftligen tillstodo sina begångna våldsamheter emot mig, men detta vägrades och i stället ändrades kurs med förlig vind ut åt Kattegatt Den 45 vi voro under Vinga, en lotsbåt var i annalkande, som gjorde att våldsverkarne gåfvo mig lös. Matrosen Hoffman har intagits på sjukhus och kommer sedan han blifvit återställd att häktas, i likhet med styrman Pickert, matrosen Pickert och kocken With, hvilka hållas häktade för myteri ombord., ESA UNDERSÖKNINGEN ANGAENDE TILLVERKNING AF FALSKT STÄMPELPAPPER. (Forts. fr. gårdagsbl.) Utdrag af protokollet, hållet vid Norrköpings stads kämnersrätt, d. 24 April 4843. (Häradsrättens skrifvelse, hvars innehåll af efterföljande vittnesmål upplyses, uteslutes.) Då herr rådmannen vy. häradshöfdingen Fredrik Hertzman, som på anmodan i anledning häraf i dag vid rätten sig infunnit, efter erhållen del af förestående skrifvelse, förklarade sig beredd till det äskade vittnesmålets afgifvande, utan att herr rådmannen visste med sig laga jäf, fick herr rådmannen aflägga vittneseden, och anförde derpå följande: Att sedan, enligt de för hert rådmannen nu uppläste handlingar, Kinnevalds häradsrätt föreskrifyvit, att herr rådmannen skulle vittna i ett vid nämnde häradsrätt anhängigt ransakningsmål, rörande tillverkning och utprångling af falskt stämpladt papper, så fck vittnet i förstone, på aflagde eden, förklara, att vittnet om sådan tillverkning och utprångling vore i fullkomlig okunnighet, och att vittnet, med föranledande af de till vittnet framställde frågor, blott kunde meddela följande upplysningar: o Att nemligen, då vittnet, i egenskap af t. f. domhafvande, under Mars eller April månad sistlidet år. förrättade ting med Östkinds härad, kronolänsmannen derstädes, hofrättskommissarien J. A. Meurling samtalsvis omnämnde för vittnet och några andra personer, det han i Linköping nyligen träffat sin broder, en notarie Meurling från Stockholm, och af denne emottagit till försäljning biläggningskartor för omkring 600 Rdr, hvilka den så kallade notarien Meurling, jemlikt sin uppgift, skulle sålunda åtkommit, att han, som i följd af ingången borgen för t. f. polismästacen Hultberg i lifstiden fått vidkännas ansenlig förlust och derföre nödgats tillgripa hvarje loftigt medel att betäcka densamma, köpt å Stockholms auktionskammare för godt pris en af en person, vid namn Fredholm eller Fredlund, uthändigad skuldsedel, för hvilken åter notarien Mcurling hade bekommit valuta i karfor af en i hufvudstaden anställd tjensteman, hvars namn, i fall det af kommissarien Meurling uppgafs, vittnet nu mera icke vore i stånd att påminna sig: att kommissarien Meurling, vid förrberörde tillfälle, serskildt förfrågade sig hos vittnet, om ej vittnet behöfdg använda af hans karteförråd, bestående af diverse stämplar å från och med 25 Rdr Lill och med 2 Rår, hvarpå lemnades det besked, att villnet direkt från landtränteriet reqvirerade stämpladt papper och således blott i den händelse att vittnet, efter ofördröjligen tillernad reqvisition, icke blef försedd med biliggningskartor tillalia erforderliga valörer, ville begagna sig af kommissarien Meurlings anbud: — att enär så beskaffade kartor endast till ett belopp, föga motsvarande behofvet för sommartingen, kunde af vittnet erhållas från landtränteriet, kKommissarien Meurling öppet och utan minsta förbehållsamhet lefvererade tiil vittnet, efter anmodan, i två eller tre poster, åtskilliga kartor för ett sammanräknadt värde af fyrahundraåttationio riksdaler — att likväl kommissarien Meurling, då vittnet, efter vunnen befordran å annor ort den 2 nästlidne Oktober, frånrädde vikariatet af domare å Wikbotandet och följsktligen icke hade af nöden att använda då ännu åerstående kartor, på vittnets begäran och utan gensägelse, återtog samma kartor, till belopp af ctthundradefyrtio riksealer, samt att beträffande vilkoren varpå kommissarien Mcurling till vittnet aflåtit kartor, han medgaf vanlig provision af fem procent, jemte be, 4 I I t E g I I I ! S