ETT BREF AF HERR DE LAMARTINE. Under titel: Des publications populaires, har Hr de Lomartine nyligen författat ett bref till Mr Chapuys-Montlaville, som föreslagit att utgifva en populär historisk tidskrift, i hvilket bref han med fulla händer utstrött förträffliga lärdomar och vältaliga sanningar. Vi meddela det, sådant det hemtats ur en fransk tidskrift, la Revue independante: Saint-Point d. 6 Aug. 1843. Anda hittills har man mycket smickrat folket. Det var just att visa, alt man icke nog vördade det; ty man smickrar blott den man vill förleda. Hvarföre har man smickrat det? Jo, emedan man gjort af folket ett verktyg, icke ett ändamål. Man har sagt sig: styrkan är der; vi hafve behof af folket, för att afskudda oss regeringar, lom besvära oss, eller för att uppsluka nationasiteter, som vi äro snåla efter; låtom oss kalla folket till oss, görom det berusadt af sig sjelf; sägom det, att all rätt är hos. massan, att dess vilja är rättvisa, att Gud är med de stora hoparne, att äran är historiens amnestil Sägom, att alla medel äro goda, då de bidraga att låta folkets saker segra och att sjelfva brotten utplånas inför resultaternas storhet och helighet: det skall tro oss, det skall följa oss, det skall låna oss sin materiella styrka; och då vi, med bistånd af dess armar, dess blod och sjelfva dess brott väl afsatt tyranniet och omstörtat hela Europa, då skola vi hemförlofva folket, och i vår ordning säga det: tig, arbeta och lyd!..... Se der, huru man ända till vår tid talat till folket; se der, huru man nedflyttat på gatan hofvens laster, och gifvit folken en sådan smak för förgudning, ett sådant behof af artigheter och smekningar, alt det, efter föredömet af vissa Österlandens en våldsstyrelser, icke velat att man skulle tala till det, utan på knä. Det bör ej så vara; man bör tala upprättstående till folket; man bör tala till det från samma höjd, och säga det sin mening midt i ansigtet. : Folket betyder hvarken mer eller mindre, än alla andra nationens beståndsdelar. Antalet gör der ingenting. Tagen, en och en, alla dessa individer, som utgöra en bop, och hvad finnen J? samma okunnighet, samma villor, samma passioner, ofta samma laster, som annorstädes. Är det för sådant man knäböjer? Nej! Försöken så mycket J viljen alla dessa okunnigheter, alla dessa laster, alla dessa passioner, alla dessa eländigheter, till millioner menniskor, och J skolen icke hafva förändrat deras natur. J skolen aldrig finna mer än en hop. Lemnom då antalet och hylien, vörden blott sanningen. Det är inför sanningen allena som vi böra ställa oss, då vi nedskrifva historien till folkets bruk. Tro icke att ni derföre blifver mindre läst, mindre hörd, mindre populär. Folket harjtvå slags förskämd smak: för afzudningen Och lögnen; men det kar äfven två slags naturlig smak: för sanning och mod. Det vördar dem, som våga att trotsa det: det: föraktar dem, som frukta det. I detta afseende liknar det dessa vilda djur, hvilka blott uppsluka sådane som fly eller falla för dem. Folket liknar lejonet, hvilket man ej bör nalkas på sidan utan midtför, öga mot öga och handen i manen, med denna fasta och förtröstande vänlighet, som visar att man öfverlemnar sig, men bär aktning för sig sjelf, och som säger åt hopen: gören j så som j viljen; jag vet hvad jag vill. Om detta antages, hvilken synpunkt väljer ni då, för att författa en populär historia? Det finnes tre sådana, på hvilka ni kan ställa er: ärans, patriotismens, civilisationens eller moralitetens af de handlingar som ni omtalar. Om ni väljer den första, skall ni mycket behaga en krigisk nation, som hear varit förbländad långt innan den blef upplyst, och som bländningen så ofta förblindat, i fråga om verkliga värdet af de menniskor och saker, som lyst på dess horizont. Om ni väljer den andra, skall ni lätt bringa i passion ett folk, som för en högsinnad egoism har en ursäkt i sjeltva sin lycka och sin storhet, och som, kännande sig så stort och starkt, någongång kunnat tro, att det var ensamt, och alt Europa utgjordes af det allena. Men hvarken den ena eller andra af dessa synpunkter skola erbjuda er den rätta, d. ä. den allmänna sanningen. De skola blott erbjuda er den franska sanningen; men denna år biott sann i Paris — res öfver gränsen och den är en lögn. Det är således icke till denna sanning, inskränkt inom gränserna för en nation, soM ni bör olfra edra läror eller inskränka ett folks vetande. Hvilken synpunkt återstår då? Jo, den allmänna, den beständiga, det är, synpunkten af de individuella eller nationella handlingars Moralitet, som ni har att beskrifva. Alla de andra äro upplysta af ett falskt sken eller af konventionella dagrar: blott den är belyst af ett fullkomligt och gudomligt ljus; endast den kan leda de menskliga omdömenas osäkerhet midt igenom labyrinten al! personliga eller nationella fördomar, opinioner, passioner och egoismer, samt säga till folket: dett: är godt, detta är illa, detta är skönt. Med et! ord: om ni vill bilda massornas Omdöme och rycka dem utur den omoraliska framgångstheorien,