ETT BREF AF HERR DE LAMARTINE.
Under titel: Des publications populaires, har
Hr de Lomartine nyligen författat ett bref till
Mr Chapuys-Montlaville, som föreslagit att utgifva
en populär historisk tidskrift, i hvilket bref han
med fulla händer utstrött förträffliga lärdomar
och vältaliga sanningar. Vi meddela det, sådant
det hemtats ur en fransk tidskrift, la Revue in-
dependante:
- Saint-Point d. 6 Aug. 1843.
Anda hittills har man mycket smickrat folket.
Det var just att visa, alt man icke nog vördade
det; ty man smickrar blott den man vill förleda.
Hvarföre har man smickrat det? Jo, emedan
man gjort af folket ett verktyg, icke ett ända-
mål. Man har sagt sig: styrkan är der; vi haf-
ve behof af folket, för att afskudda oss regeringar,
lom besvära oss, eller för att uppsluka nationa-
siteter, som vi äro snåla efter; låtom oss kalla
folket till oss, görom det berusadt af sig sjelf;
sägom det, att all rätt är hos. massan, att dess
vilja är rättvisa, att Gud är med de stora ho-
parne, att äran är historiens amnestil Sägom,
att alla medel äro goda, då de bidraga att låta
folkets saker segra och att sjelfva brotten ut-
plånas inför resultaternas storhet och helighet:
det skall tro oss, det skall följa oss, det skall
låna oss sin materiella styrka; och då vi, med bi-
stånd af dess armar, dess blod och sjelfva dess
brott väl afsatt tyranniet och omstörtat hela Eu-
ropa, då skola vi hemförlofva folket, och i vår
ordning säga det: tig, arbeta och lyd!..... Se
der, huru man ända till vår tid talat till folket;
se der, huru man nedflyttat på gatan hofvens la-
ster, och gifvit folken en sådan smak för förgud-
ning, ett sådant behof af artigheter och smeknin-
gar, alt det, efter föredömet af vissa Österlandens
en våldsstyrelser, icke velat att man skulle tala
till det, utan på knä. Det bör ej så vara; man
bör tala upprättstående till folket; man bör tala
till det från samma höjd, och säga det sin me-
ning midt i ansigtet. : Folket betyder hvarken
mer eller mindre, än alla andra nationens be-
ståndsdelar. Antalet gör der ingenting. Tagen,
en och en, alla dessa individer, som utgöra en
bop, och hvad finnen J? samma okunnighet, sam-
ma villor, samma passioner, ofta samma laster,
som annorstädes. Är det för sådant man knäbö-
jer? Nej! Försöken så mycket J viljen alla
dessa okunnigheter, alla dessa laster, alla dessa
passioner, alla dessa eländigheter, till millioner
menniskor, och J skolen icke hafva förändrat de-
ras natur. J skolen aldrig finna mer än en hop.
Lemnom då antalet och hylien, vörden blott san-
ningen.
Det är inför sanningen allena som vi böra
ställa oss, då vi nedskrifva historien till folkets
bruk. Tro icke att ni derföre blifver mindre
läst, mindre hörd, mindre populär. Folket harjtvå
slags förskämd smak: för afzudningen Och lögnen;
men det kar äfven två slags naturlig smak: för
sanning och mod. Det vördar dem, som våga att
trotsa det: det: föraktar dem, som frukta det.
I detta afseende liknar det dessa vilda djur, hvil-
ka blott uppsluka sådane som fly eller falla för
dem. Folket liknar lejonet, hvilket man ej bör
nalkas på sidan utan midtför, öga mot öga och
handen i manen, med denna fasta och förtröstan-
de vänlighet, som visar att man öfverlemnar sig,
men bär aktning för sig sjelf, och som säger åt
hopen: gören j så som j viljen; jag vet hvad jag
vill.
Om detta antages, hvilken synpunkt väljer ni
då, för att författa en populär historia? Det fin-
nes tre sådana, på hvilka ni kan ställa er: ärans,
patriotismens, civilisationens eller moralitetens af
de handlingar som ni omtalar. Om ni väljer den
första, skall ni mycket behaga en krigisk nation,
som hear varit förbländad långt innan den blef
upplyst, och som bländningen så ofta förblindat,
i fråga om verkliga värdet af de menniskor och
saker, som lyst på dess horizont. Om ni väljer
den andra, skall ni lätt bringa i passion ett folk,
som för en högsinnad egoism har en ursäkt i sjelt-
va sin lycka och sin storhet, och som, kännande
sig så stort och starkt, någongång kunnat tro, att
det var ensamt, och alt Europa utgjordes af det
allena. Men hvarken den ena eller andra af dessa
synpunkter skola erbjuda er den rätta, d. ä. den
allmänna sanningen. De skola blott erbjuda er
den franska sanningen; men denna år biott sann
i Paris — res öfver gränsen och den är en lögn.
Det är således icke till denna sanning, inskränkt
inom gränserna för en nation, soM ni bör olfra
edra läror eller inskränka ett folks vetande. Hvil-
ken synpunkt återstår då? Jo, den allmänna,
den beständiga, det är, synpunkten af de indivi-
duella eller nationella handlingars Moralitet, som
ni har att beskrifva. Alla de andra äro upplysta
af ett falskt sken eller af konventionella dagrar:
blott den är belyst af ett fullkomligt och gudom-
ligt ljus; endast den kan leda de menskliga om-
dömenas osäkerhet midt igenom labyrinten al!
personliga eller nationella fördomar, opinioner, pas-
sioner och egoismer, samt säga till folket: dett:
är godt, detta är illa, detta är skönt. Med et!
ord: om ni vill bilda massornas Omdöme och
rycka dem utur den omoraliska framgångstheorien,