ket intressera hvåf och en, som önskat komma till mera visshet om sanna naturen af ifrågavarande epidemi, att närmare göra sig bekant med den skrift, om hvilken här är fråga. Väl säger förf. redan i de första raderna, att en beskrifning öfver Chorean inom Jönköpings distrikt hvarken kan blifva lärorik eller serdeles intressant; men jäfvas härutinnan tillräckligt af sina egna anteckningar. Hr S. har indelat sjukdomens former i 3 serskilda kategorier och genom valda sjukdomshistorier så mycket som möjligt sökt förtydliga sin uppfattning af desamma. Sålunda hänförer han till FÖRSTA KATEGORIEN: Chorea-patienter, med eller utan exaltation; till ANDRA KATEGORIEN: alla dem, hvilka, angripna af lindrigare sjukdoms-symptomer, både verkliga och till viss grad sjelfoch tillgjorda, blifvit försatla i ett sådant tillstånd genom så väl physisk som psychisk smitta; sådane sjuka nemligen, på hvilka både åsynen af krampsjukdomen hos andra verkat på sitt underbara sätt till disposition för samma physiska onda, och hos hvilka äfvenväl så kallade utnämningar att blifva predikande profetissor, eller inre fallenhet för religiöst svärmeri, . framkallat ett oroligt grubblande, en retad fantasi m. m.; till TREDJE KATEGORIEN: dem, som voro angripna af så kallad Choreomanie (en egen benämning, hvarigenom han utmärker dem, som så till sägandes slagit sig på Chorea, för himmelens skull); till FJERDE KATEGORIEN: dem som, utan att lida af någon öfverretning utan förvillelse, fullkomligt friska till kropp och själ, tillgrepo predikare-yrket af ett eller annat egoistiskt skäl, såsom begär efter uppseende, för gåfvor och skänker, hvilka den enaldiga allmogen i ymnighet tillförde de omtyckta och mera slipade predikande, af lättja och benägenhet för dagdrifveri, m. m.,; till den FEMTE KATEGORIEN: läsare och religiösa svärmaren. Efter att hafva anfört de till hvarje kategori hörande sjukdomshistorier, öfvergår förf. till pröfning af de serskilda symptomerne; derefter till sjukdomsorsakerna, diagnosen, och slutligen till sjukdomens pathologi, hvarvid anföras icke endast författarens egna åsigler, utan äfven åtskilliga främmande läkares, hvilkas namn äro aktade äfven inom detta fält för vetenskaplig forskning. Att ingå i en närmare granskning af arbetet, anse vi icke här vara rätta platsen, lika väl som vi icke med en annan tidning (Biet) vilja tillvälla oss rältigheten att föreskrifva lagar för en författares åsigter; ty hvad vi än kunde vinna dermed — icke vunno vi åtminstone något för den vetenskapliga forskningen. Och hvilken gifver väl Biet rätt att afgöra ifrån hvilken synpunkt den legitimerade läkaren skall betrakta de sjukdomar, han blifvit anförtrodd att leda? Hvad beskyllningen för materialism) heträffar, torde Biet tillåta oss att undervisa sig med några ord af en, som hette Hufeland. Ser Biet: Den odödlige anden kan icke såsom sådan blifva sjuk, uti ordets vanliga jordiska bemärkelse. Den tillhör en högre verld, och för den gifves blott en sjukdom, i en högre bemärkelse — det morali-. ska förderfvet, synden. Anden, tanken, kan icke ! vara materia eller produkt af materia, ty det, som kan åskåda sig sjelf och materien, det måste ligga utom densamma; det, som är fritt, kan icke vara produkt af nödvändigheten. Men denne odödlige ande är under sin jordiska tillvarelse oskiljaktigt sammanväfd och förenad med kroppen, och närmast med nervsystemet, isynnerhet med dettas mest förfinade del, hbjernan. Genom. denna förening erhåller den sina jordiska inskränkningar och sitt jordiska verkningssätt. Derigenom blir den, liksom allt hvad som ingår i organismen, underkastad lifvets organiska lagar. Blott genom denna organisation kan den vara verksam, så väl utåt, som inom sig sjelf (hvarföre vi med rätta kalla bjernan själsorganet), och derigenorå blir det möjligt, att den kan afficieras och förändras genom organismen, liksom organismen genom den; blott derigenom kan den äfven blifva jordiskt sjuk och störas, ja, fullkomligt bämmas i sina funktioner, och i denna hänsigt falla således också alla själssjukdomar under kategorien af nervsjukdomar. Närmaste orsaken till en själssjukdom kan således ej bestå i annat, än i en abnormitet uti detta jordiska själsorgan, antingen öfver måttan stegrad, eller förminskad, eller in modo (i dess normala lagar och förhållanden) alienerad verksamhet. Bevis äro: själs-oordningars möjliga uppkomst genom rent kroppsliga orsaker (rus, feber, verkan af narkotiska medel), och att man ofta sett vansinnet försvinka genom lidandets öfverflyttande på andra kroppsliga orgener, l:ksom ett förkroppsligande af detsamma, t. ex. genom lungsot, fallandesot, vattensot — och hör hvad ban säger vidare — den rysliga menniskan! — i kapitlet om katalepsi: Denna sjukdom har gifvit anledning till många svärmerier och vidskepelser, till och med Mahomets. ingifvelser, som han föregaf sig derunder erbåltit; äfvenså till tron på förtrollningar och besättningar af djefvulen; likaså epilepsia, chorea (!), vesania. Härigenom har läkarekonsten blifvit en stor välgörarinna för menskligheten och kan änmu blifva det, i det att den förklarar dessa fenomener såsom naturliga verkningar af en nervsjukdom, icke såsom andeinflytelser, och lär att bota dem genom naturliga medel. Sålunda har den skaffat bål och trolldomsprocesser ur verlden.n Den Hufeland! den Hufeland! — — Men HufeJond var ändock aldrig ansedd såsom materialist. Vi tacka Hr S.; för det han, midt ibland fantasterna, bibehöll sitt sunda förnuft och icke för vidskepelsen böjde sitt bufvud, såsom bonden gjorde det för Inga Maria Jonasdotter (se sid. 46); tv kanske hade det då gått med den vetenskapa om betan tnsan sAomM det gick Med bondens sa. OA RR ER AA -— KK JK VR fr hh Am AA -m— FAN