Wall steg upp från sin ländstol och framtog ur
en gammalmodig pulpet ett försegladt bref.
Jag har på länge icke haft någon underrät-
telse från min Caska. Det är nu redan mer än
ett halft år sedan han lemnade Cassel, och han
har icke under hela tiden skrifvit. Jag fruktar
att hans ställning icke är den lyckligaste. Du
känner honom — bade det gått hor väl, så
hade han nog underrättat mig deröm. Kanske
du träffar honom under dina vandringar, lemna
bonom då detta.
Wall var tyst en stund, derefter fortfor han:
Kanske se vi hvarandra för sista gången. Jag
är gammal — det är i sin ordning, att jag offrar
åt förgängligheten hvad den tillhör. Du bad mig
om någonting för några år sedan. Du var då
ännu så ung — nu skall jag uppfylla din begär
ran. Och med detsamma gick. han till ett por-
trätt, som hängde på väggen, midt emot hans
jarbetsbord. Det var öfverhöljdt med ett tält krus-
flor. Wall afhöljde det. Det var ett porträtt af
en ung, skön qvinna. t
Alastor föll på den slutsats, som var mest na-
turlig. Han respekterade sin gamle lärares SOTg.
Han visste likväl att Wall aldrig varit gift, och
hade ej heller någonsin hört att han egt någon
älskarinna. Wall såg hans tankar. Han log sorg-
ligt. Alastor kastade en frågande blick på honom:
Långsamt sade den gamle:
Det är min syster.
Han öfverhöljde åter porträttet.
Atastors besök bief kortare, än han hade ämnat.
Hen skakade dep gamles darrande hand och gick.
Wall bebodde ett litet hus, som låg nederst på
sluttningen af en med tallar beväxt skogsbacke,