dag mera osäker, och som han måste draga den
slutsats, att fadern stupat, så reste han, medta-
gande sin unge skyddling.
Det var nu på fjerde året, sedan denne åter
lemnat sin fosterfader, för att hos Spohr i Cassel
taga undervisning på violin.
När Alastor återkom till Anundsborg, var fru-
kosttimman ännu icke inne. Han gick imedlertid
upp i salen. Han hörde hur någon klinkade på
fortepianot. Det är kanske lilla Mathilda, tänkte
han, och såg in genom den halföppna dörren.
Det var grefvinnan, som satt och försökte om
hon kunde ta ut ett ackord. Hon hade visser-
ligen tagit några lektioner i musik i sin barndom,
men trodde att hon glömt bort alltsammans. Hon
fann likväl, till sin förundran och glädje, att
liksom ett dunkelt minne af hvad hon lärt, vak-
nade.
Bravol sade Alastor, i det han skrattande
trädde in i salongen. Han kunde ibland behandla
sin mor som en syster. Han visste skickligt ått
liksom skjuta i luften de få ögonblick, då hennes
ursprungligen goda, men i rikedomens farliga skola
bortskämda natur vaknade. Det torde icke be-
höfva sägas, att han ej tillät sig att moralisera —
de menniskor, som hafva vanan att moralisera ;
söra det oftast af hög tanka om egen fullkomliga
het — dessutom var han ju son. Men han visste
alt lasterne, ifrån de gröfste till de finaste, eller,
med andra ord, från de fattigas till de rikas,
hafva sin egentliga rot i en desorganisation i hjer-
nan — att de äro en art galenskap, bvilken man
väl med tvångströjan kan hindra i dess vilda ut-
brott, men som, om det är fråga att bota den-
samma, det är ändamålsenligast, att passa på i