trodde sig kunna våga en sådan. Han anmärkte
således, att grefvinnan sjelf icke vore fullt välmå-
.ende, och således möjligen med otålighet väntade
hans ankomst.
Men gretvinnan ligger dock icke för döden, så
vidt jag vet svarade grefven sträft, och den e-
mellan två eldar satte doktorn fann sig för den-
na gång icke ba annat val, än att lyda ungagref
ven, hvilket han desto hellre borde göra, som
det var omöjligt att beräkna, hur länge det be-
hagade den nådiga grefvinnan att lefva — hon,
som det så sällan behagade att vara frisk. Han
gjorde sig alltså i ordning att afresa, nu verkligen
bekymrad, och den fete inspektoren, på hvars
panna stora svettdroppar trängde fram, vid åtan-
kan på den långa väg han i den starka värmen
hade att så, suckade i det han såg doktorn klifva
upp i sin beqväma vagn. 1 sin förtvillan vågade
han det yttersta och yttrade mezzo voce: men
den der enkan hör ju inte nu mera till godseti
En sträng blick visade hur denna anmärkning
blef upptagen. Linder hade imedlertid tillkommit
och hört detta samtal. Han tryckte i hemlig-
het Alastors band. Hastigt omvexlades uttrycket
Alastors ansigte från stränghet till den största
vänlighet. Skakande Linders hand, sade han:
stack för din predikan — Gud gifve att alla pre-
ster lefde och lirde som dul Han gaf tecken
att gå, men i detsamma upptäckte han bland de
ännu qvarvarande bönderna en, som han befallte
i nspektoren kalla till sig. Det skedde.
Du lär ha förlorat en häst?
Ja, nådig grefve,n sade bonden, valkande hat-
ten emellan händerna och med en skygg sidoblick
på inspektorn.
;Hur gick det till? ... sätt på hatten, afbröt
hsn med otålighet; säg fritt hur det gick tilll
Jo, det var så, att jag skulle köra fram sten
till kamrerns nya bus på Knäfvelbo, och de las-
sade på ett för stort stenblock... det var just i
källossningen, då vägarne voro som värst...