0 ma a
kontorets ställning är ganska fördelaktig och dess till-
gångar och fordringar utöfver skulder Rår Banko
4,118,488: 2. 10.
— Ibland alla de stora samhällsfrågor, hvar-
med den allmänna omtankan i vår tid har att
sysselsätta sis, finnes, derom lära alla vara ense,
ingen, som gifver anledning till starkare menings-
strider, än frågan om orsakerna till den s. k. pau-
perismens tillvext, det vill säga tillökningen af
de fattiges antal, och om medlen att sätta en
gräns derför eller lindra deras belägenhet. OfM-
ciella statistiska uppgifter hafva visat, att detta
antal under de sista 30 åren ökat sig till nära
dubbelt, och brottens numerär i ett ännu större
och bedröfligare förhållande, medan sjelfva folk-
mängden tilltagit med blott 3. Oppositionspres-
sen har våcat påstå, att detta betänkliga faktum
till en hu vudsaklig del härleder sig från den be-
kymmerslöshet, hvarmed regeringssystemet fort-
gått i den gamla slentrianens stråt, och på de
maktezandes oförmåga att uppfatta, genomskåda
och gå till mötes de af tiden medförda behof a!
reformer i en mängd af våra gamla lagar och in-
rättningar, allt under det statsutgifterna på sam-
ma gångs oupphörligen ökats. På den andra si-
dan åter har man, såsom väl är bekant, kallat
alla dessa beskyllningar för ett otidigt skrik, till-
skrifvit det hatfulla motiver från eit litet antal
missnöjda och, så ofta det låtit sig göra, blundat
för sifferbeviset, samt när sådant icke varit möj-
ligt, gått så långt i vidunderligheten af sitt rä-
sopneman2, att man, såsom biskop Agardh, rent
af uppställt den satsen, att pauperismens ständiga
tilltagande, om ej öfverbandtagande, är en ovil-
korligt nödvändig följd af och tillhörighet till ei-
vilisationen. På denna oafgjorda punkt stå sa-
kerna, uch de så kallade konservative synas icke
böjde att silva med sig det ringaste, hvilket ock
på visst sält är naturligt, emedan ett medgifvande
i den punkten skulle alltför tydligt uppenbara
svagheten i öfrigt af deras ställning inför förnuf-
tets domstol. Det finnes imedlertid ett bevis
emot dem, som hittills alltför litet framhållits, men
hvilket efter vår öfvertygelse är så mycket mer
slående och obestridligt, som det kan hemtas ifrån
deras egna försäkringar om landets tillstånd på
det hela. Man vet nemligen, att ingen riksdag,
än mindre någon jubelhögtid, ja knappast någon
kunglig namnsdagsfest eller annan bemärkelsedag
för rojalismen förbigår, då icke allmänheten an-
tingen i oficiella statistiska uppgifter och berät-
telser, eller i de goda tidningarnas deklamatio-
ner får höra hurusom landet på dessa trettio åren
blifvit räddadt ifrån branten af en afgrund, och från
ett slags förment upplösningstillstånd fördt till
den punkt af lycksalighet, der det nu befinner
sig. Till stöd för det sednare eller den närva-
rande lycksaligheten, åberopas vanligen hurusom
he flesta alstren af åkerbruk och industri under
nyssnämnda tid blifvit mer än fördubblade.
Låtom oss stadna här ett ögonblick och efter-
tänka, huruvida icke vederbörande just genom
detta arsument gifvit oppositionen de kraftigaste
vapnen i händerna emot regeringssystemet. An-
tagom nemligen, att de nyssnämnda uppgifterna
äro grundade samt att följaktligen tillgången på
födoämnen och artiklar till fyllande af lefnads-
behofven under loppet af den långvariga freden
ökats i ännu större förhållande än folkmängden.
Denna ökade tillgång måste då naturligtvis och i
följd af en arithmetisk nöd vändighet förslå att
föda och underhålla den nuvarande befolkningen
icke blott fullt ut lika väl, utan till och med
bättre, in för trettio år sedan, och bäruti
ligger redon ett oomkullstötligt bevis på falskhe-
ten af det påståendet, att pauperismens tillta-
gande är ett oundvikligt bihang till totalförmö-
genbetens förökning, jordbrukets förbättring, m.
m. Om det likväl då visar sig, såsom nu verk-
ligen är fallet, att fattigdomen och brottens antal
växer i ändå större proportion än befolkningen,
ren af flit och hushållning, om de räk-
ehuru a!
nas fördelade på befolkningens numerär, lemna
ett större belopp af föda åt hvar och en, än förr,
så återstår såsom förklaring häraf ingen annan
slutsats, än att orsaken till ett sådant missför-
hållande endast ligger i styrelsesystemets och de
sociala inrättningarnes felaktighet, det må nu vara
i likgiltigbeten för den stora mängdens morali-
ska intressen, i ett befordringssätt, som icke nog
afser kunskaper, skicklighet och rättskaffenhet
