—FO ——— — HHx8A,— — höll af mig lika hjertligt, som förr. Jag ville aflägsn: mig, jag ville det. välan, min fru, jag skall tillst? för er, hvars förakt jag ej vill ädraga mig, en bem lighet, som jag länge dolt för mig sjelf, och som jag nedlägger i ert moderliga bjerta, på det ni omsider; må säga mig: jag gillar ert förhållande och jag väl signar er som en dotter. Ja, er son älskar mig alltifrån första dagen han såg mig, för tre år sedan, oct han sade mig det aldrig fordom, medan jag var gift; det är ändå icke allt, min fru: äfven jag älskar henom, jag, som nu var fri, och jag har icke sagt honom det, emedan Marianna är hans hustru. Sådant är begges vårt brott, så hafva vi begge svikit den tro vi svurit! Ännu, änou måste vi lida i tysthet, vi mäste tala tyst för oss sjelfva, vi få endast förstuJet blicka på hvarandra; och den, som är mest att beklaga, är jag; ty jag vet att han älskar mig, ty jag bar bättre. än han, bevarat min hemlighet, och om det gällde mitt lif, skulle jag ej yppa den för honom. Men jag kände, att den måhända skulle undfalla mig att jag icke egde styrka att tiga längre, och att jag skulle göra er son brottslig. om jag blei det sjelf. Då min fru, sökte jag upp Marianna och sade henne, att jag ärnade aflägsna mig. Ack! svara mig: är det en förtappad, en föraktlig qvinna, som bandlar så? som dör, för att bevara sin dygd? Fru Duveyrier betraktade henne tyst nägra ögonblick. Fanny, som fallit på knäframförhenne, tycktes afbida sin dom. . Stig upp, sade hon: jag kan endast upprepa med er sjell: jag gillar ert förhållande! Hvarföre måste jag, när jag så girna ville behålla er Gvar, nu säga res! Hvarföre skola våra öden, så Nära alt förenas nu deremot åtskiljas ?, Jo,, svarade Fanny, det gifs något förborgadt oct olycksbädande mellan oss; men om jag icke ånnu sag allt. så tror Pi mig likväl, icke sant ? Nu inträdde Marianna hastigt, förvirrad och uton sig.