—- FO ——— — HHx8A,—- —
höll af mig lika hjertligt, som förr. Jag ville aflägsn:
mig, jag ville det. välan, min fru, jag skall tillst?
för er, hvars förakt jag ej vill ädraga mig, en bem
lighet, som jag länge dolt för mig sjelf, och som jag
nedlägger i ert moderliga bjerta, på det ni omsider;
må säga mig: jag gillar ert förhållande och jag väl
signar er som en dotter. Ja, er son älskar mig allt-
ifrån första dagen han såg mig, för tre år sedan, oct
han sade mig det aldrig fordom, medan jag var gift;
det är ändå icke allt, min fru: äfven jag älskar he-
nom, jag, som nu var fri, och jag har icke sagt ho-
nom det, emedan Marianna är hans hustru. Sådant
är begges vårt brott, så hafva vi begge svikit den tro
vi svurit! Ännu, änou måste vi lida i tysthet, vi
mäste tala tyst för oss sjelfva, vi få endast förstu-
Jet blicka på hvarandra; och den, som är mest att
beklaga, är jag; ty jag vet att han älskar mig, ty
jag bar bättre. än han, bevarat min hemlighet, och
om det gällde mitt lif, skulle jag ej yppa den för ho-
nom. Men jag kände, att den måhända skulle und-
falla mig att jag icke egde styrka att tiga längre,
och att jag skulle göra er son brottslig. om jag blei
det sjelf. Då min fru, sökte jag upp Marianna och
sade henne, att jag ärnade aflägsna mig. Ack! svara
mig: är det en förtappad, en föraktlig qvinna, som
bandlar så? som dör, för att bevara sin dygd?
Fru Duveyrier betraktade henne tyst nägra ögon-
blick. Fanny, som fallit på knäframförhenne, tycktes
afbida sin dom. .
Stig upp, sade hon: jag kan endast upprepa
med er sjell: jag gillar ert förhållande! Hvarföre måste
jag, när jag så girna ville behålla er Gvar, nu säga
res! Hvarföre skola våra öden, så Nära alt förenas
nu deremot åtskiljas ?,
Jo,, svarade Fanny, det gifs något förborgadt oct
olycksbädande mellan oss; men om jag icke ånnu sag
allt. så tror Pi mig likväl, icke sant ?
Nu inträdde Marianna hastigt, förvirrad och uton
sig.