tryck må vara mindre bestämdt, eller inkorrek,t elle
ock gå nog rakt på saken; men detta är förut er
kändt och derom må de behörige döma. Imedlertic
lemnar detta förhållande ingalunda åt Samlaren rät
tighet att debitera hvarken löjligheter eller osanningar
hvilket likväl blifver händelsen, i fall dess framställ
ning vore riktig. Ins:s ord i dess förra replik lyda
att det (vid omtalandet af de syårigheter, som tro
ligen möta), i ett så samhällsvigtigt ämne, som folk
undervisningen, vore af föga vigt, om någon ömtålig
sida dervid skulle komma att beröras, och af än min
dre betydenhet, om en eller flera besoldade tidnings
redaktörer fortsätta sin gamla roll och bestämmelse
att oupphörligt häckla och nedsätta de liberala blader
samt dem som yrka folkets rätt, ete. För den, som
kan och vill förstå meningen af hvad som läses. böj
den anförda skilinaden vara synbar; och Samlaren:
redaktör borde icke finna sig träffad deraf, då han
enligt egen försäkran, hvarken är bekajad med hvac
ban kallar ultra liberalism, eller tillgänglig för andre
än rena motiver.
Andra frågan innefattar det påstående: att ins. skal
pbeskyllt Samlaren begagna en kärkommen anledning
att benämna folket såsom rått, okunnigt och obän.
digt. Ins. har sagt och tänker vidhålla det: att den
hittills uraktlåtna folkbildningen, såsom beroende på
de styrandes välbehag, lemnat våra maktfullkomliga
och deras förespråkare en dylik anledning. Huru
Samlaren kunnat taga detta så illa och finna sig så-
rad deraf, det må han sjelf, eller hvilken det vill
söka förklara. Då likväl det första epithetet icke rim-
ligen kan om Samlarens regaktör användas, samt för-
nekelse af det andra egt rum, så innehåller det hela
en dubbel motsägelse, och man vet således icke hvad
med den oriktiga framställningen kan afses eller
hvilken Samlarens vrede skall gälla. Utan att hysa
serdeles stora anspråk på verkställigheten, tillåter ins.
sig dock förklara: att Samlaren gjort vida mera för
sin reputation, om han, i stället för onödigtvis ut-
gjutna invektiver, som alltid, om än småningom, åter-
falla på upphofsmannen, funnit godt möta ins. på
halfyva vägen med en undersökning, till utrönande,
huruvida den hittills saknade, allmänna folkbildningen
kunnat vara påtänkt och ordnad redan för 25 å 30
år sedan, t. ex. på sätt nu skett; hvad följderne dera!
kunnat och bordt blifva för närvarande tid; uppgifva
de verkliga hinder, som derför hittills mött, äfvensom
de orsaker, som nu gjort genomdrifvandet af saken
möjlig ; samt slutligen med sin kända förmåga afgöra:
om icke, med ett sålunda tidigt regleradt folkskolvä-
sende, den nuvarande dynastiens stamfader, redan
derigenom skulle gjort sig förtjent af ett lika äre-
minne i folkets bjertan, som den store Gustaf Wasa
åt sig beredt genom den lyckade befrielsen ur både
andligt och verldsligt förtryck? Att svenska folket
d v. s. allmogen, vid omförmälta tid var lika villigt
och i alla afseenden lika iståndsatt att öfvertaga och
begagna folkundervisningen, som nu, det torde vara
utom allt tvifvel.
Tredje och sista frågans ändamål är att antyda:
det Ins. skulle beskyllt Samlaren vara salarierad och
servil. Det sistnämnda uttrycket förekommer dock
icke i någondera af ins:s uppsattser i ämnet, såsom
innebärande, åtminstone enligt dess tanka, en så för-
nedrande egenskap hos en tidningsredaktör, att ins.
icke kunnat med godt samvete detsamma om Samla-
ren debitera. Det förra åter är användt i ovilkorligt
sammanhang med meningen af slutperioden i repliken,
emot hvilkens slutrigtighet och sanning Samlaren ickt
haft något att anmärka. Om likväl Samlaren i de
allmänna omdömet lyckas att finna tillräckligt stöd fö!
sitt påstående att vara fullkomligt oberoende af all
inverkan från ett eller annat håll, skall det vara ins.
kärt att sådant erfara, samt ingen finnas mer benä-
gen att erkänna en möjligen förbastad antydning. Den
har hufvudsakligen härledt sig från ins:s förundran, att
icke säga förvåning, deröfver, att en viss sida af tid-
ningspressen alldeles underlåter att till egentlig be-
handling upptaga den stora frågan om folkbildningen
och derigenom röjer en likgiltighet eller rättare köld
för densamma, som förefaller ins. nära oförklarlig,
men hvartill han ännu en gång underlåter att efter-
forska de rimliga orsakerne. Att redaktören af Sam-
laren redan länge idkat tryckning af skrifter, som äf-
ven kunnat röra folkundervisningen, det är ins. icke
obekant, men att dess tidning framställt och bearbe-
tat några moraliska eller ekonomiska grunder, som
bordt utvecklas och följas till beredande af sakens
liktidiga och jemna framgång, derom råkar ins. vara
i fullkomlig okunnighet. Den anvisning ins. erhållit
att härom söka upplysning, är han, beklagligtvis, icke
1 tillfälle att begagna, emedan försöket förutsätter in-
blandningen af en för denna tvist alldeles främmande
Person, hvilken dessutom sjelf har en uppgift att lösa,
som säkert erfordrar all den ansträngning af honom
kan påräknas.
Efter det ins. således, utan omvägar och utan väc-
kande af nya tvisteämnen, sig förklarat och sökt visa:
det Samlarens invectiver och snärjande frågor, må-
hända ock svaren derå, reducera sig till nog ringa
värde och betydenhet, för att vidare kunna göra an-
språk på allmänhetens uppmärksamhet, torde en jemk-
ning parterne emellan kunna föreslås såsom utväg att
komma till slut på denna fejd. Finner Samlaren för
godt medgifvar att den å dess sida uppkommit och
blifvit förd, antingen under någon uppbrusande sin-
nesförfattning, som ofta skall hända genier, och hvil-
ken icke utesluter en väl menad afsigt dermed, eller
ock under inträffadt behof att hålla tal för en olärd
och måhända mindre försigtig motståndare, att der-
med fylla en och annan ledig spalt; så bör insända-
ren, som icke önskar någon annan benämning än den
al bonde, och till större delen är upptagen af en bon-
des wvanlioa möromål. även öfvergifva stridsplatsen och