motstå honom? Är han icke den älskvärdaste, den mest förledande, den skönaste man? ... Jag är vansinnig; ja, Alexander är icke så för er? Men jag ser honom sådan, emedan jag älskar honom och är svartsjuk. Klockan slog ett. Marianna steg UPP och lyssnade. li pHörde ni något? sade hon. pNej, ingenting svarade fru Lascourt, pNågon kommer; gå!s Och innan Fanny kunde begära förklaring och sätta sig emot häftigheten i hennes rörelse, fattade hon benne i armen, ryckte henne upp ifrån sin stol, släpade henne fram till dörren och tillslöt den hastigt efter henne. De Renneville inträdde. Straxt stillades Mariannas häftiga rörelse. Hennes kinder, som nyss hade skälft och lågat, blefvo nu pleka och orörlige; hennes hårdt tillslutna läppar, bennes stirrande blick visade, att hennes passioner tystnat, tillbakaträngda i djupet af hennes hjerta, genom hennes viljas makt. Hon satte sig, utan alt yttra ett ord, På samma plats, FannY förut intagit. George helsade på henne med En tillgjord blygsamhet; men en hemlig glädje lyste, mot hans vilja, i hans ögonHan infann sig nu också verkligen till ett utsatt möte. Han nalkades ändtligen den stund, hvarpå ban så länge och så otåligt hade väntat. Också var han utrustad med fraser, som blifvit sammansatta för tillfället, och förlitade sig på sin skicklighet och sitt minne, för att, efter behag, kunna leda ett samtal, hvars frågor och svar han på förhand hade uppställt. Jag kommer på er befallning, min frun, sade han; det är för-ta gången, ni tillåtit Mig hysa en ön kan, första fången, niskänker mig ett bevisaf ert förtroende. Men då jag tackar för er godhet, kan jag icke frikalla mig från fruktan att bedröfva och misshaga er, och jag vore färdig att önska, det Di ej ställde några frågor till mig. Denna vackra början, framsagd i en tillgjord och konstigt nyanserad ton, åtföljdes af en suck och en djupt melankolisk blick. Efter hans beräkning skulle Marianna nu förvirras slå ned ögonen och genom ett tecken, eller sin tystnad, tillåta honom att ta plats ej långt ifrån henne. Redan sväfvade på hans läppar de första orden al hans andra fras; liksom jägaren