motstå honom? Är han icke den älskvärdaste, den
mest förledande, den skönaste man? ... Jag är van-
sinnig; ja, Alexander är icke så för er? Men jag
ser honom sådan, emedan jag älskar honom och är
svartsjuk.
Klockan slog ett. Marianna steg UPP och lyssnade. li
pHörde ni något? sade hon.
pNej, ingenting svarade fru Lascourt,
pNågon kommer; gå!s
Och innan Fanny kunde begära förklaring och sätta
sig emot häftigheten i hennes rörelse, fattade hon
benne i armen, ryckte henne upp ifrån sin stol, slä-
pade henne fram till dörren och tillslöt den hastigt
efter henne.
De Renneville inträdde.
Straxt stillades Mariannas häftiga rörelse. Hennes
kinder, som nyss hade skälft och lågat, blefvo nu
pleka och orörlige; hennes hårdt tillslutna läppar,
bennes stirrande blick visade, att hennes passioner
tystnat, tillbakaträngda i djupet af hennes hjerta, ge-
nom hennes viljas makt. Hon satte sig, utan alt yt-
tra ett ord, På samma plats, FannY förut intagit.
George helsade på henne med En tillgjord blyg-
samhet; men en hemlig glädje lyste, mot hans vilja,
i hans ögon- Han infann sig nu också verkligen till
ett utsatt möte. Han nalkades ändtligen den stund,
hvarpå ban så länge och så otåligt hade väntat. Också
var han utrustad med fraser, som blifvit sammansatta
för tillfället, och förlitade sig på sin skicklighet och
sitt minne, för att, efter behag, kunna leda ett sam-
tal, hvars frågor och svar han på förhand hade upp-
ställt.
Jag kommer på er befallning, min frun, sade han;
det är för-ta gången, ni tillåtit Mig hysa en ön kan,
första fången, niskänker mig ett bevisaf ert förtroende.
Men då jag tackar för er godhet, kan jag icke fri-
kalla mig från fruktan att bedröfva och misshaga er,
och jag vore färdig att önska, det Di ej ställde några
frågor till mig.
Denna vackra början, framsagd i en tillgjord och
konstigt nyanserad ton, åtföljdes af en suck och en
djupt melankolisk blick. Efter hans beräkning skulle
Marianna nu förvirras slå ned ögonen och genom
ett tecken, eller sin tystnad, tillåta honom att ta plats
ej långt ifrån henne. Redan sväfvade på hans läppar
de första orden al hans andra fras; liksom jägaren