—— OÄÄ——-
de gått till kontoret, der man underrättat honom om
bankirens bortovaro, utan att kunna upplysa honom om
den blefve långvarig eller ej. Det var för att i detta hän-
seende erhålla bestämda underrättelser, af fru Duveyrier,
som han anhållit att få tala med henne. Fanny Lascourt
öppnade dörren i samma ögonblick, som denne man
inträdde i salongen och vexlade en helsning med hr
de Renneville. Ehuru det var ganska skumt kände
hon igen honom vid första ögonkastet och stod der
liksom krossad af förskräckelsen vid hans åsyn. Mörk-
ret hindrade de Renneville och Marianna att märka
hennes förvirring och den förvåning som den frem-
mande å sin sida erfor, då han blef henne varse. Ef-
ter tvungna helsningar och tillgjorda artighetshetygel-
ser vände sig, den okände till Marianna.
— Jag har icke, sade han, den äran att vara känd
af frun, det är första gången jag har förmån att si
er, ni är br Duveyriers hustru ?
— Ja, min herre, svarade Marianna med cen jemnt
stigande förskräckelse, liksom hans närvaro i detta
hus väckte hennes aningar om någon olycka.
— Jag önskade tala med er man; men man har
sagt mig att han är borta. Kan frun underrätta mig
om han snart kommer tillbaka?
— Det vet jag icke min herre.
oo Jag är ganska ledsen att ej kunna träffa honom
jag har en penningesumma att placera och innan ja;
antager ett förslag, som man gjorde mig imorse, vill
jag fråga er many om han vore bugad att.ta emot des
sa penningar, för att använda dem i en operation de
han gaf mig tillkänna för någon tid sedan, ty jag ä
en af hans kunder.
3— Jag kan icke i den saken gifva er något tillfreds
ställande svar, Atertog Marianna.
— Jag ber att frun ursäktar mig. Jag skall sök
vänta några dagar. Då fruns man kommer hem, to!
de frun kanske ha den godheten att be honom undei
rätta mig derom?
— Ert namn, min herre?