utan ville blott inskränka skollärarens pligter till barnens verldsliga och sedliga undervisning, samt lemna all religionsundervisning till serskilda religionslärare, utom skolan. Om underhuset ville samtycka till den enkla princip han nu uppställt, om man ville anse undervisning såsom en nyttig sak, som borde bestås åt hvarje individ i hela landet, då vore det blott fråga om, huru en sådan stor och välgörande princip skulle utföras. Detaljerna voro likväl svåra att behandla inom det talrika underhuset; och han trodde således, att man nu icke borde ingå i dessa. Talaren ville blott väcka frågan och sedan till trycket befordra sina åsigter om sättet för verkställigheten. Sedan torde man lätt öfverenskomma om detaljerna. Alla erkände att det vigtiga ämnet allt för länge varit försummadt. Han ansåg att undervisningen måste betraktas såsom ett nationelt föremål; att planen för densamma borde utgå ifrån regeringen; att den äfven borde bålla hand öfver verkställigheten; men att detaljerna borde blifva lemnade åt de myndigheter, som genom lokala intressen voro tillgifna sakens framgång, och genom hvilka kostnaden skulle besörjas Erfarenheten hade visat, att alla bemödanden, i detta landet (England) till att förena den religiösa och verldsliga undervisningen varit fruktlösaa Han vore öfvertygad, att de alltid skulle blifva det. Derföre önskade han att åtskilja dem; att låta skolorna befatta sig allena med den sednare och att lemna till presterskapet att blott besörja den förra. Han trodde för sin del, att den verldsliga uppfostran vore rätta medlet till att göra den andlga fullkomligare och allmännare. Den moraliska vore rätta vägen till religionsundervisuingen; den förra tillhörde skolan, den sednare hvarje serskild sekts presterskap eller lärare. England, deladt i tjugo serskilda sekter, skulle aldrig på annat sätt kunna uppnå målet, att begge slagen af undervisning blefve tillräckliga för folkets behof; och ban utvecklade omständligt alla de hinder, som religiösa trosläror, fördom, m. m., uppställa emot en förening af desamma. Talaren ingick derefter i en definition öfver skilnaden emellan den religiösa och den verldsliga (medborgerliga) undervisningen. Han följde, sade han, i detta afseende en engelsk författare, vid namn Hooker. Han ansåg att den verldsliga undervisningen skulle inskränkas till sådana ämnen, som hade afseende på handlingar man och man emellan, och att den borde: föregå den religiösa. Denna kunde då bättre uppfattas; än af dem, som icke förut haft alls någon undervisning. Läsa, skrifva, räkna, voro ej kunskap, utan medel till kunskap. Dessa medel borde anskaffas åt alla; men derjemte lärde barnet i den väl organiserade skolan ordning, sjelfförsakelse, att styra sitt sinne, och det blefve derigenom en nykter, förståndig oeh oberoende man. Han ville visst ej att den religiösa undervisningen skulle försummas; tvertom; men han trodde, att den borde endast tillhöra presten att meddela, och att två klasser läromästare således borde finnas: den ena skollärare, den andra prester af alla reLligiösa sekter. . Hela vigten af frågan trodde han sig bäst kunna bevisa, genom antalet af petitioner, som i detta ämne inkommit till parlamentet. De voro inalles 25,703, och undertecknade af 4,389,496 personer. Aldrig hade någonsin, i någon fråga, sådan enighet hos nationen visat sig, genom Ppetitionsväsendet. Deraf voro blott 470 undertecknade med 342,670 namn för en gemensam undervisning; men 25,553, undertecknade af öfver 2 millioner menniskor, yrkade åtskilnad ar der relisiösa och verldsliga undervisningen. Nästan i alla visade folket obenägenhet för att ställa undervisningen under presterlig kontroll allena, och yrkade, att den verlds!iga skulle få vara fri för sig. Man borde nurdera vara tillräckligt öfvertygad om omöjligheten att förmå Wesleyaner, Socinianer, prester al Engelska kyrkan, Katholiker, Independenter, Qväkare m. fl., att förena sig om understödjandet af läroanstalter, der den andlig: undervisningen sammanblandades med den verld sliga; och han erinrade huset, att det redan fatta ett beslut (på Lord Ashleys förslag), som nu för band det att söka komma till en bestämd pla för sättet att organisera de undervisningsverk det begärt. Det kongl. svaret på adressen här om var ännu en uppmaning att göra detta. T) då de ministrar, som undertecknat detta svar likväl icke framställt ett antagligt förslag, var de husets skyldigbet emot folket, att söka sjelf å stadkomma ett sådant. Borde ej landet frälsa ifrån den olyckan, att stora massor at befolknin gen lemnades i ett tillstånd af den råaste okun nighet? Ingen befolkning, den der var okunni och således rå, osedlig och benägen för brot kunde vara lycklig, huru än handel och näringa kunde florera. (Bra!) Det fordrades nödvändig