utan ville blott inskränka skollärarens pligter till
barnens verldsliga och sedliga undervisning, samt
lemna all religionsundervisning till serskilda reli-
gionslärare, utom skolan. Om underhuset ville
samtycka till den enkla princip han nu uppställt,
om man ville anse undervisning såsom en nyttig
sak, som borde bestås åt hvarje individ i hela
landet, då vore det blott fråga om, huru en så-
dan stor och välgörande princip skulle utföras.
Detaljerna voro likväl svåra att behandla inom
det talrika underhuset; och han trodde således,
att man nu icke borde ingå i dessa. Talaren ville
blott väcka frågan och sedan till trycket befordra
sina åsigter om sättet för verkställigheten. Se-
dan torde man lätt öfverenskomma om detaljerna.
Alla erkände att det vigtiga ämnet allt för
länge varit försummadt. Han ansåg att under-
visningen måste betraktas såsom ett nationelt
föremål; att planen för densamma borde utgå
ifrån regeringen; att den äfven borde bålla hand
öfver verkställigheten; men att detaljerna borde
blifva lemnade åt de myndigheter, som genom
lokala intressen voro tillgifna sakens framgång,
och genom hvilka kostnaden skulle besörjas
Erfarenheten hade visat, att alla bemödanden,
i detta landet (England) till att förena den reli-
giösa och verldsliga undervisningen varit frukt-
lösaa Han vore öfvertygad, att de alltid skulle
blifva det. Derföre önskade han att åtskilja dem;
att låta skolorna befatta sig allena med den sed-
nare och att lemna till presterskapet att blott
besörja den förra. Han trodde för sin del, att
den verldsliga uppfostran vore rätta medlet till
att göra den andlga fullkomligare och allmännare.
Den moraliska vore rätta vägen till religionsun-
dervisuingen; den förra tillhörde skolan, den sed-
nare hvarje serskild sekts presterskap eller lärare.
England, deladt i tjugo serskilda sekter, skulle
aldrig på annat sätt kunna uppnå målet, att begge
slagen af undervisning blefve tillräckliga för fol-
kets behof; och ban utvecklade omständligt alla
de hinder, som religiösa trosläror, fördom, m. m.,
uppställa emot en förening af desamma.
Talaren ingick derefter i en definition öfver
skilnaden emellan den religiösa och den verld-
sliga (medborgerliga) undervisningen. Han följde,
sade han, i detta afseende en engelsk författare,
vid namn Hooker. Han ansåg att den verldsliga
undervisningen skulle inskränkas till sådana äm-
nen, som hade afseende på handlingar man och
man emellan, och att den borde: föregå den reli-
giösa. Denna kunde då bättre uppfattas; än af
dem, som icke förut haft alls någon undervis-
ning. Läsa, skrifva, räkna, voro ej kunskap, utan
medel till kunskap. Dessa medel borde anskaf-
fas åt alla; men derjemte lärde barnet i den väl
organiserade skolan ordning, sjelfförsakelse, att
styra sitt sinne, och det blefve derigenom en nyk-
ter, förståndig oeh oberoende man. Han ville
visst ej att den religiösa undervisningen skulle
försummas; tvertom; men han trodde, att den
borde endast tillhöra presten att meddela, och
att två klasser läromästare således borde finnas:
den ena skollärare, den andra prester af alla re-
Lligiösa sekter. .
Hela vigten af frågan trodde han sig bäst kun-
na bevisa, genom antalet af petitioner, som i detta
ämne inkommit till parlamentet. De voro inal-
les 25,703, och undertecknade af 4,389,496 per-
soner. Aldrig hade någonsin, i någon fråga, så-
dan enighet hos nationen visat sig, genom Ppeti-
tionsväsendet. Deraf voro blott 470 underteck-
nade med 342,670 namn för en gemensam un-
dervisning; men 25,553, undertecknade af öfver
2 millioner menniskor, yrkade åtskilnad ar der
relisiösa och verldsliga undervisningen. Nästan
i alla visade folket obenägenhet för att ställa un-
dervisningen under presterlig kontroll allena, och
yrkade, att den verlds!iga skulle få vara fri för sig.
Man borde nurdera vara tillräckligt öfvertygad
om omöjligheten att förmå Wesleyaner, Socinia-
ner, prester al Engelska kyrkan, Katholiker, In-
dependenter, Qväkare m. fl., att förena sig om
understödjandet af läroanstalter, der den andlig:
undervisningen sammanblandades med den verld
sliga; och han erinrade huset, att det redan fatta
ett beslut (på Lord Ashleys förslag), som nu för
band det att söka komma till en bestämd pla
för sättet att organisera de undervisningsverk
det begärt. Det kongl. svaret på adressen här
om var ännu en uppmaning att göra detta. T)
då de ministrar, som undertecknat detta svar
likväl icke framställt ett antagligt förslag, var de
husets skyldigbet emot folket, att söka sjelf å
stadkomma ett sådant. Borde ej landet frälsa
ifrån den olyckan, att stora massor at befolknin
gen lemnades i ett tillstånd af den råaste okun
nighet? Ingen befolkning, den der var okunni
och således rå, osedlig och benägen för brot
kunde vara lycklig, huru än handel och näringa
kunde florera. (Bra!) Det fordrades nödvändig