argument; helt hastigt slog hon upp sin sam-
metslena blick och betraktade sin älskare.
— Jag har ej kunnat gissa det, sade hon till
honom med en naiv ton, och man vill ändå på-
stå alt jag har förstånd!
Servian tog den hand, som hon räckte honom,
med hängifvenhet och lade den ömt emellan sina.
— Och när, efter er åsist, äfven jag rönte ett
anfall af svaghet, sade han, med en mildt före-
brående min, hvarföre -då straffa mig så hårdt?
— Beklaga er inte öfser min grymhet, ni borde
förr tacka mig derför! Hvem vet? Kanhända har
den samma orsak som er rädsla.
— Kärleken! utropade Servian.
— Er kan man då åtminstone icke anklaga
för att ingenting kunna gissa, svarade hon slugt
småleende. Det ord som jag söker göra mycket
mörkt, gör ni straxt till en bekännelse.
— Återkallar ni denna bekännelse, som skulle
utgöra min högsta lycka?
— Ni skall få veta allt det der längre fram.
Allt bvad jag i dag vill säga er, är att en våld-
sam vrede, enligt all trovärdigket, aldrig uppstår
för en likgiltig Person:
De båda älskande sutto vid ett fönster; i det
de kastade ögonen utåt, blef Estetle varse berr
Herbelin, som med hastiga steg kom uppför ter-
rassen.
— Se der min far, sade hon, i det hon drog
bort sin band, hvilken Servian fattat; drag undan
er stol, git mig mitt broderi och fag en mycket
förstånd:g min. Bättre än den der, återtog hon
småaleeni:e-
— Vet du h var herr Tonayrion är? frågade
öfverster, i det han öppnade dörren häftigt.