Det unga Skandinavien är uppenbart motsatse till allt sådant, och borde således ej kunna väck någon oro hos diplomatien; ja ej en gång ho den mest förstenade konservatism. Men om den gjort det ändå: om man från de ena hållet hastat att genom omedelbara polisför bud och juridiska förföljelser motarbeta det ung förbundets konsolidering och utveckling, och at från det andra låta inrycka diplomatiska noter tidningarne, för att dels kasta misstankar om en sidiga ändamål på somliga förbundsbröder, del söka betaga Skandinavien hvarje förnuftig grun att i en framtid hoppas fortfarandet af sin na tionalitet: om vi alla haft tillfälle att åskåda dett verksamma nit, såsom en följd af den Skandina viska studentkongressen i Upsala: då är det för låtligt, om man äfven önskar känna orsaken här till. Det förekommer oss, som man skulle finn: ett spår till ledning vid denna intressanta efter. forskning, om man erinrar sig ett annat förbund som vid sin första offentliga uppenbarelse annon: cerade den mest öfverraskande karakterslikhe med Det Unga Skandinavien; vi mena Den Heliga Alliansen. Den heliga alliansen var ej helle något förbund i vanlig diplomatisk bemärkelse. Der innefattade blott en förklaring af grundsatser, åsyftande, som det hette, att realisera kristendomens högsta verldsliga id: frid på jorden. Man skyndade äfven dervid att förklara hvad detta förbund icke åsyftade. Man sade, att det ej innebar någon opposition emot det bestående: det ville tvärtom befästa det — och från den tiden har konservatism varit politikens föreningsord. Det dolde, försäkrade man, inga mörka anslag, fiendtliga root någon dynasti: det framställde sig tvärtom som en borgen för dem alla. Det ville ej söndra sig från det gamla: det önskade i stället att förstärka, ja restaurera det. Det tog alla välden i sitt hägn, såsom det, hvari de alla skulle finna lugn och hvarje politisk stridighet sin försoning. Kort sagdt: Den heliga alliansens grundsatser öfverensstämde så nära med dem vi nyss hört framställas såsom Det Unga Skandinaviens, att man skulle kunna tro det sednare blott vara en partiell tillämpning af den förra. Och likväl är det just hos dem, hvilka alltid visat sig se verldsförhållanderna ur den heliga alliansens synpunkt, som man röjer misshag öfver det unga Skandinavien! Här är således gåtans ord att söka; motsägelser emellan uttryck och handling skulle annars vara alltför stötande. Måhända att man skulle kunna hitta detta ord, om man föreställde sig att freden räknas på vissa håll till samma kategori som friheten, eller bland dem af Försynens gålvor, som anses förträffliga, så länge de äro förbehållna åt några få, men förderfliga när man vill utsträcka dem till hela verlden. Kabinetterne borde, efter detta sätt att se, befinna sig bäst om de hölle fred med hvarandra; men hos folken — isynnerhet hos nabofolk — vore det icke nyttigt att låta utplåna den inbördes spänning, som det lyckats deras resp. styrelser att dana och underhålla genom fordna tiders krig. Om sådana folk icke kunde hetsas mot hvarandra på nytt: hvilka blinda verktyg ägde diplomatien väl då till sin disPosition, i fall — och detta fall är icke otänkbart — i fall det kristliga försonlighetsförbundet någon gång funnes alltför inskränkande, vid sidan af högre syften? Det var sedan urminnes tider en känd och lyckligt utöfvad maxim i eröfringspolitiken, att hetsa som fiender ihop sådana folk, hvilka, såsom stamförvandter förenade, skulle kunna sätta en oöfverstiglig mur emot eröfringslystnaden, och att sedermera gripa de från hvarandra söndrade, ett och ett, som lätta byten. Orsaken till oviljan emot en så fredlig och för politiska företag så främmande förening som det unga Skandinaviens förbund, synes oss kunna uppdragas ganska enkelt och lätt genom betraktelser af detta slag, dem hvar och en kan fullfölja och tillämpa bäst sjelf, i förhållande till sin egen ställning och de tillfällen denna erbjuder till speciella iakttagelser. En annan fråga af mer omedeibar vigt är den, om nyssnämnda ovilja har någonting att betyda för föreningens bestånd, eller med andra ord, om det går lika lätt att undertrycka det unga Skandinavien, som det lyckats att utplåna det unga Italien ete. Detta är hvad vi, uppriktigt sagdt, ickel tro.! Namnet kan utplånas, och äfvenså, om den nya föreningen vill någonstädes antaga en handgriplig yttre form, t. ex. som det nyss i Danmark tilltänkta Skandinaviska förbundet, då kan den materiella makten utan tvifvel läggal. hand på detta handgripliga och krossa det, med lag eller med våld; ty på en simpel form kan äfven våld föröfvas utan mycket uppseende, när personligheter skonas. Men i länder, hvarest ingen andlig inqvisition, ingen statsinqvisition och ingen öfver lag uppsatt militärpolis fått insteg — och till sådana länder höra åtminstone tilll: en viss grad ännu de tre Skandinaviska rikena — i sådana länder befinner sig dessa formers anda, föreningens egentliga väsende, utom alla myndigheters makt. Ingen materiell myndighet, med huru långa armar den än må vara utrustad, når här fram till det ideella område, inom hvilket vänskapen och förtroendet herrska. Den förmår hvarken att hindra dem från att bestå, eller i att i sin krets upptaga allt fler och fler lika tänkande, och den är äfven för vanmäktig att hämma det ömsesidiga utbytet af kunskaper, åsister. upptäckter, råd. understöd och föresatser.