Det unga Skandinavien är uppenbart motsatse
till allt sådant, och borde således ej kunna väck
någon oro hos diplomatien; ja ej en gång ho
den mest förstenade konservatism.
Men om den gjort det ändå: om man från de
ena hållet hastat att genom omedelbara polisför
bud och juridiska förföljelser motarbeta det ung
förbundets konsolidering och utveckling, och at
från det andra låta inrycka diplomatiska noter
tidningarne, för att dels kasta misstankar om en
sidiga ändamål på somliga förbundsbröder, del
söka betaga Skandinavien hvarje förnuftig grun
att i en framtid hoppas fortfarandet af sin na
tionalitet: om vi alla haft tillfälle att åskåda dett
verksamma nit, såsom en följd af den Skandina
viska studentkongressen i Upsala: då är det för
låtligt, om man äfven önskar känna orsaken här
till. Det förekommer oss, som man skulle finn:
ett spår till ledning vid denna intressanta efter.
forskning, om man erinrar sig ett annat förbund
som vid sin första offentliga uppenbarelse annon:
cerade den mest öfverraskande karakterslikhe
med Det Unga Skandinavien; vi mena Den He-
liga Alliansen. Den heliga alliansen var ej helle
något förbund i vanlig diplomatisk bemärkelse. Der
innefattade blott en förklaring af grundsatser, åsyf-
tande, som det hette, att realisera kristendomens
högsta verldsliga id: frid på jorden. Man skynda-
de äfven dervid att förklara hvad detta förbund
icke åsyftade. Man sade, att det ej innebar nå-
gon opposition emot det bestående: det ville tvärt-
om befästa det — och från den tiden har kon-
servatism varit politikens föreningsord. Det dolde,
försäkrade man, inga mörka anslag, fiendtliga root
någon dynasti: det framställde sig tvärtom som
en borgen för dem alla. Det ville ej söndra sig
från det gamla: det önskade i stället att förstärka,
ja restaurera det. Det tog alla välden i sitt hägn,
såsom det, hvari de alla skulle finna lugn och
hvarje politisk stridighet sin försoning. Kort
sagdt: Den heliga alliansens grundsatser öfverens-
stämde så nära med dem vi nyss hört framstäl-
las såsom Det Unga Skandinaviens, att man skulle
kunna tro det sednare blott vara en partiell til-
lämpning af den förra. Och likväl är det just
hos dem, hvilka alltid visat sig se verldsförhål-
landerna ur den heliga alliansens synpunkt, som
man röjer misshag öfver det unga Skandinavien!
Här är således gåtans ord att söka; motsägelser
emellan uttryck och handling skulle annars vara
alltför stötande. Måhända att man skulle kunna
hitta detta ord, om man föreställde sig att fre-
den räknas på vissa håll till samma kategori
som friheten, eller bland dem af Försynens gålvor,
som anses förträffliga, så länge de äro förbehållna
åt några få, men förderfliga när man vill utsträcka
dem till hela verlden. Kabinetterne borde, efter
detta sätt att se, befinna sig bäst om de hölle
fred med hvarandra; men hos folken — isynner-
het hos nabofolk — vore det icke nyttigt att låta
utplåna den inbördes spänning, som det lyckats
deras resp. styrelser att dana och underhålla ge-
nom fordna tiders krig. Om sådana folk icke
kunde hetsas mot hvarandra på nytt: hvilka blin-
da verktyg ägde diplomatien väl då till sin dis-
Position, i fall — och detta fall är icke otänkbart
— i fall det kristliga försonlighetsförbundet någon
gång funnes alltför inskränkande, vid sidan af hö-
gre syften? Det var sedan urminnes tider en känd
och lyckligt utöfvad maxim i eröfringspolitiken,
att hetsa som fiender ihop sådana folk, hvilka,
såsom stamförvandter förenade, skulle kunna sätta
en oöfverstiglig mur emot eröfringslystnaden, och
att sedermera gripa de från hvarandra söndrade,
ett och ett, som lätta byten.
Orsaken till oviljan emot en så fredlig och för
politiska företag så främmande förening som det
unga Skandinaviens förbund, synes oss kunna upp-
dragas ganska enkelt och lätt genom betraktelser
af detta slag, dem hvar och en kan fullfölja och
tillämpa bäst sjelf, i förhållande till sin egen ställ-
ning och de tillfällen denna erbjuder till speciella
iakttagelser.
En annan fråga af mer omedeibar vigt är den,
om nyssnämnda ovilja har någonting att betyda
för föreningens bestånd, eller med andra ord, om
det går lika lätt att undertrycka det unga Skan-
dinavien, som det lyckats att utplåna det unga Ita-
lien ete. Detta är hvad vi, uppriktigt sagdt, ickel
tro.! Namnet kan utplånas, och äfvenså, om
den nya föreningen vill någonstädes antaga en
handgriplig yttre form, t. ex. som det nyss i
Danmark tilltänkta Skandinaviska förbundet, då
kan den materiella makten utan tvifvel läggal.
hand på detta handgripliga och krossa det, med
lag eller med våld; ty på en simpel form kan
äfven våld föröfvas utan mycket uppseende, när
personligheter skonas. Men i länder, hvarest
ingen andlig inqvisition, ingen statsinqvisition och
ingen öfver lag uppsatt militärpolis fått insteg
— och till sådana länder höra åtminstone tilll:
en viss grad ännu de tre Skandinaviska rikena
— i sådana länder befinner sig dessa formers
anda, föreningens egentliga väsende, utom alla
myndigheters makt. Ingen materiell myndighet,
med huru långa armar den än må vara utrustad,
når här fram till det ideella område, inom hvil-
ket vänskapen och förtroendet herrska. Den för-
mår hvarken att hindra dem från att bestå, eller i
att i sin krets upptaga allt fler och fler lika
tänkande, och den är äfven för vanmäktig att
hämma det ömsesidiga utbytet af kunskaper, å-
sister. upptäckter, råd. understöd och föresatser.