han såg honom blekna, föll på knä vid kanten af hålan, för att bjelpa honom att komma derifrån. Om jag ej för denna näsduk med mig, så är jag vanhedrad, tänkte ynglingen, hvilkens nästan slocknade mod åter upptändes genom en fläkt af högmodet. — Man tror att jag är rädd: nej, om jag också skulle blifva uppslukad, skall jag åtminstone bevisa att jag ej är rädd. . . Med ögonen fästade på det blekröda djuret, som å sin sida fäste på honom en flammande blick, böjde han sig långsamt ned, för att upptaga näsduken; knappt hade han fört handen dit, förrän vargen, i det den rusade på honom, bet honom det ena bettet efter det andra i arm och bröst; förgäfves försökte Felix att försvara sig, inom ett ögonblick var han: slagen till jorden, och oaktadt halsduken kände han sin förfärliga motståndares tänder intränga i sin hals. Innan fru Caussade hann uppgifva ett skri, hade Servian kastat sig i varggropen. Med en otrolig styrka tog han vargen i nacken och ryckte den ifrån Felix. Kastande sig öfver den, tryckte han den med knäet, som om hade velat intrycka dess sidor, grep vargen om strupen och kramade denna med en sådan styrka, att efter en liten stund djuret nästan mera visade tungan än tänderna. . I stället för att dåna, somen svag qvinna skulle gjort, löste fru Caussade silkessnodden på sin blus och gjorde i ögonblicket en rännsnara derpå. . — Tag detta, sade bon till Felix, som res sig upp; bjelp er onkel att strypa Vargen. För att kunna lyda en dylik pefallnin3, måst man förstå den, och Felix, förvirrad af striden hörde utan att förstå och såg utan att märka nå got. Servian, hvars kallblodighet aldrig Öfverga honom, fasthöll vargen med knäet och ena han den och tog snöret med den andra. Med skicklighet, som skulle hafva gjort heder åt e!