han såg honom blekna, föll på knä vid kanten
af hålan, för att bjelpa honom att komma der-
ifrån.
Om jag ej för denna näsduk med mig, så är
jag vanhedrad, tänkte ynglingen, hvilkens nästan
slocknade mod åter upptändes genom en fläkt af
högmodet. — Man tror att jag är rädd: nej, om
jag också skulle blifva uppslukad, skall jag åt-
minstone bevisa att jag ej är rädd. . .
Med ögonen fästade på det blekröda djuret,
som å sin sida fäste på honom en flammande
blick, böjde han sig långsamt ned, för att upp-
taga näsduken; knappt hade han fört handen dit,
förrän vargen, i det den rusade på honom, bet
honom det ena bettet efter det andra i arm och
bröst; förgäfves försökte Felix att försvara sig,
inom ett ögonblick var han: slagen till jorden,
och oaktadt halsduken kände han sin förfärliga
motståndares tänder intränga i sin hals.
Innan fru Caussade hann uppgifva ett skri,
hade Servian kastat sig i varggropen. Med en
otrolig styrka tog han vargen i nacken och ryckte
den ifrån Felix. Kastande sig öfver den, tryckte
han den med knäet, som om hade velat intrycka
dess sidor, grep vargen om strupen och kramade
denna med en sådan styrka, att efter en liten
stund djuret nästan mera visade tungan än tän-
derna. .
I stället för att dåna, som- en svag qvinna
skulle gjort, löste fru Caussade silkessnodden på
sin blus och gjorde i ögonblicket en rännsnara
derpå. .
— Tag detta, sade bon till Felix, som res
sig upp; bjelp er onkel att strypa Vargen.
För att kunna lyda en dylik pefallnin3, måst
man förstå den, och Felix, förvirrad af striden
hörde utan att förstå och såg utan att märka nå
got. Servian, hvars kallblodighet aldrig Öfverga
honom, fasthöll vargen med knäet och ena han
den och tog snöret med den andra. Med
skicklighet, som skulle hafva gjort heder åt e!