———-H n.AmbmmvrnnvnMMMMMMM ni, som har -orält, så skulle det vara mer än halsstarrighet, att ej högt tillstå det, det skulle vara barbari. Ni slåss med .bondm! är det väl möjligt att ni tänkt derpå? Om ni dödar eller sårar honom, den stackars unga menniskan, skulle ni på intet vis vinna en ärofull seger. Biotta föreställningen om en dylik strid är så förhatlig, att jag ej kan tänka på den med kall blod. Jag förbjuder er att slåss, hör nil Och. tänk ej på annat än att lyda mig; om icke, så förskaffar ni er mitt hat, och jag återser er aldrig under hela mitt lif. . . Ett dylikt bot, ämnadt att förskräcka en älskares hjerta, tycktes frambringa hos Tonayrion en fullkomligt motsatt verkan. — Ja, min Tru, ni har rätt, sade han med en öppen mine, förebrå mig, misshandla mig, straffa mig, jag förljenar det: Jag är en dum best, jag vet det;-jag är liflig, retlig, äfven häftig, med ett ord, jag har tusende fel, och, långt ifrån att rätta dem, gilfver den häftiga passion, som bemäktiga sig mig, ny näring åt dem. Lägg min svartsjuka till min naturliga häftighet och döm, hvilken saltpeter deraf bör blifva! men, om jag. icke alltid förmår kufva min karakters våldsamhet, tro åtminstone, att jag hvarken är envis eller döf, när man talar förnult med mig. Jag har ej behöft vänta på edra förebråelser, för att ånga min dårskap i går; jag bar hela morgonen upprepat för mig hvad ni nu sagt mig. Ja, jag medgifver, ati en duell med herr Felix Cambien skulle vars öfver all beskrifning dåraktig, orimlig och löjlig På det att det skulle blifva partieegale, vore det då nödvändigt att välja samma vapen, hvara man betjenar sig i skolan, och vi skulle då komm: