fcke annat än på det högsta beundra detta monar-
kens fina sätt att lemna armeens befälhafvare asvart
på hvitt på sitt höga välbehag. Till nästa gång trup-
perna samlas till läger, är förmodligen en femte litho-
grafi tillkommen, nemligen en trogen afteckning a
någon bland de mest lysande bataljerna under 4843
års kampanj. En sådan tafla bör för det höga befä-
let blifva af så mycket större interesse, som något
hvar der kan igenkänna manövrer och evolutioner, om
hvilka han kan säga: Quorum pars magna fui.n
— I de tal, som vid Köpenhamnska och
Lundensiska studenternas besök i Norra Sverge
blifvit vexlade, hafva de, som innefatta svaren på
de för Lunds universitet proponerade skålar än-
nu icke blifvit af tidningarne meddelade. Vi äro
Du i tillfälle att komplettera samlingen genom
intagande af dessa svar, hvilka alla, efter upp-
drag af de i resan deltagande Lundensiska stu-
denterne, framfördes af kandidaten Göthe Thomå:
I Calmar: .
aMine Herrar! Afven oss, svenska studenter, till-
hör det att för eder, denna stads välvilliga och gäst-
fria innevånare framhära vår hjertliga tack. Tillåten
mig att fransäga den för eder, och tillåten det så
mycket heldre, som det är uppdraget sjelft, hvil-
ket jag emottagit, hvilket icke tillåtit mig att lemna
det ouppfyldt. I den allmänna glådjen bär hafva vi,
svenskar icke den minsta andelen. Vid en fest så-
dan som denna, vid en försoningens fest, bestämmes
ju glädjens andel efter andelen i det, som skall för-
sonas. Huru stor denna vår andel är lär oss histo-
rien — oeh den siste talaren har fästat vår uppmärk-
samhet på denna lärdom. Men om vi också måste
medgifva dess sanningar, så år det dock en rik tröst
att erfara, att detta onalurliga förhållande syskonfol-
åen och syskonstaterna emellan för evigt upphört, att
se huru tiden, sedan dess, arbetat sig fram ur så
mången förviilelse, att finna, huru samma folk, som
då täflade med hvarann i blodig svärdslek eller som
kloke statsmän väfde planer för hvarandras undergång,
nu täfla med hvarann endast i nyfödd kärlek, nu, som
ännu klokare statsmän, väfva planer, men för hvar
andras lycka och väl. Tiden, den allsmägtiga, den
hårda, har vridit oss svärden ur händerna, men tiden,
den försonande. den milda, har knutit dessa händer i
vänskap tillsamman. — I detta ljus böra vi se det
förflutna, i denna mening förstådt, begagna det till
vår egen fördel. Var det väl då underligt att man i
de förra tiderna, under upplysningens ännu ofullstän-
diga, färgförvillade dager, sågo tingen med bländad
syn? Hvem af oss minnes icke huru om morgonen,
då solen ännu med osäkra och darrande strålar bely-
ser ett landskap, man tycker sig der se skiljda och
från hvarandra aflägsna föremål, hvilka, vid närmare
påseende, gå hvarandra liksom allt närmare, ja, be-
gjutna af samma sols första hvita stråle, smälta till-
sammans och blifva ett.
Men om detta tillfälle skänker oss den glädje, som
framkallat dessa ord, hvilken glädje är den allmänna
och väsendt!iga, så innebär den dessutom ännu en,
enskildare och tillälligare, men som eosamt bör oss
främlingar. Man har påstått att ett företag, beslutadt
och verkstäldt af blott studenter, skulle sakna nog
stadga och allvar, för att allmänt om attas. Man har
vid namnet af student fästat begreppet af en glad,
kanske svärmisk yngling, ingalunda af en, som allvar-
ligt vill bestämma ett mål och lika allvarligt söka det.
Genom det emottagande vi här hafva rönt, genom e-
der gästfribet och välvilja, är detta påstående veder-
lagdt. J haven hävigenom för oss tydligen bevisat att
studentens intresse kan äfven vara det allmännas: Vi
äro stolta över detta hevis, vi äro tacksamma för den-
na rät.visa Eder, denna stads innevånare, gälle den-
na varma tacksamhet. ULefve Calmare innevånare!
I Upsaa:
M. H. Blind medlemmarne från Lunds universi-
tet höjer sig en yngre stämma för att tacksammast
besvara den proponerade skålen. Att härvid söka
förklara allt hvad jag tänker och känner kan inga-
lunda vara min afsigt. De många tankar och känslor,
tankar af kanske betydelsefull vigt, känslor af glädje-
full hänryckning, hvilka måste bemäktiga sig hvar och
en af os, vi som nu stå v d det fullnååda målet af
vårt företag, vi som nu se upphunnet allt det oupp-
hinneliga, man icke underlåtit att förespegla oss så-
som förbundet med detsamma; som nu se förverkli-
gadt allt hvad vi djerfvast vågat tänka oss — nej,
långt mera än hvad-vi vägat tänka oss, detta vill
icke jag söka förklara. Hvar och en utaf oss, som
någongång lifvats af en varm tanka, som fyllt hans
hjerta och äggat hans själ, som ser sin käraste ön-
skan ernå sin skönaste verklighet, han skall begripa
att man i dessa ögonblick icke har råd att mycket
meddela. Dessa tankar inger mig äsynen af denna
församling, ynglingar från Nordens olika universiteter,
medlemmar af politiskt skiljda nationer, men äck,
också tillrättakomne söner från samma fädernehus.
I denna betydelsefulla församling, en ständer!örsam-
ling, befullmäktigad af framtiden, räknar äfven vår
akademi ledamöter, och det är å deras vägnar jag
bringar eder, Upsalas studenter, från ett annat Caro-
lina, en varm, en broderlig helsning. Mottagen den
och tillåten oss att uttrycka allt det osägliga, som
skulle sägas. allt det outtaleliga, som skulle uttalas,