4, 41, 14 och 17 S. Rättegångsbalken, som, jemnfö le de med 41 8. Kongl. ordningen d. 6 Juli 1649, sku le hindra Kämnersrätten att döma i målet, 10 kap. rättegångsbalken uppställer först sin al tl männa princip om laga domstol, uti 4 S, som star 2. I gar: Vill man till annan kära, ehvad det är för gä .s aeller i annat tvistemål, som thes person rörer; Jå 1-) tå stämma honom till then rätt, therunder han s n) bo och hemvist hafver; och de undantag, som frå denna allmänna regel finnas, äro sedermera i åtskill ga paragrafer af samma kapitel uppräknade. För a förstå stadgandets rätta mening, synes mig att ma t egentligen bör söka för sig utreda, hvad som men rl med orden: asom thes person rörer. Hvarje rätt gång rörer någons eller någras person, till och me -) om parterne skulle vara korporationer och person e) morales; ty äfven dessa bestå i hvarje särskildt ögon blick af vissa individer, som af sakens utgång hafy personlig nytta eller skada. Om ett härad, en socke processa med ett annat härad, en annan socken or en ega, ett fiskvatten o. d.. så hafva de personer, sor PI (nu eller vid rättegångens slut) ega del i det ena cl Aller andra samfundet, utan tvifvel vinst eller förlust a N utgången. Lagen måste således med sitt uttryck ha! va någon särskild afsigt, som ieke genast uppenbara a) Sig uti det lingvistiska begrepp, hvar och en utan syn nerlig eftertanka tror sig kunna fästa vid ordet per son. Det säkra är, att af hvarje mål, som ifrån bör jan varit af den natur, att undantag måst ega run från första paragrafens allmänna princip, slutligen ka? HH blifva sådant mål, som der menas, nemligen så snar I hos en person skall utsökas den fordran, som icke kar utbekommas hos ett dödt ting, i synnerhet om det in. träffar, att detta icke vidare finnes i den persons ego mot hvilken krafvet anställes, eller om det väl så fin. I nes, men är så graveradt, att ingen ting derutur kar Jutbekommas. Lagsökning till utbekommande af forI dran kan alltid sluta med återgång till första paraI grafens allmänna regel. Den invändningen, att fordrans vcrkliga tillvaro måste bevisas genom undersökningar på annan ort, kan ingalunda vara ett skäl att förvisa rättegången dit; ty Idå skulle äfven hvarje mål alltid förvisas till den ort, der händelsevis vitlnen finnas, som skola upplysa förhållandet. Efter dessa allmänna reflexioner vill jag öfvergå till en korrt granskning af de af Kämnersrätten citerade lagrums tillämplighet till förevarande tvist. Hvad först angår 4 , så synes det mig nästan, som vore det icke på fullt allvar rätten anfört densamma. Det är jag, som instämt målet; och en kontrastämning, som lärer vara afgifven, har aldrig vederbörligen blifvit mig tillställd. I sin förklaring öfver min stämning har väl motparten framkastat, att jag icke tillbörligen redovist mina befattningar: men tiden till klander derå är långt före detta förbi, enligt Handelsbalkens 18 Kap. 9 . Min redovisning är laga kraftyunnen; och ingen domstol orten skulle på denna grund upptaga målet, som helt och hållet upphört att vara ett redovisningsoch är ett skuldfordringsmål, på grund af den numera oomkullstötliga, i rätter tid afgifna redovisningen. Ifrågavarande paragraf talar blott om, huru förvaltare skall svara, men bestämmer icke, att han bör mot sin principal kära under samma vilkor. Troligen upptoge domstolarne i orten icke mitt käromål; och om Kämnersrättens beslut blefve beståndande, så vore jag sålunda helt knapphändigt ulfan domstol att vända mig till, hvilket också tyckes vara uträkningen å motpartens sida, ehuru besynnerligt det än ser ut. Den 44:te är alldeles onödigtvis citerad: vi hafva så mycket mindre åsämjats, om Kämnersrätten, som motparten formligen bestridt den domstolens behörighet. Det enda af de anförda lagrummen, som vid första påseende kan tyckas äga någon tillämplighet till målet, är 44:de S, som lyder: Tvista män om jord och gods å landet, ehvad det är om äganderätt, besittning och nyttjande, missbyggnad, vanhäfd, afrad, bolstada skiäl eller åverkan; thet skall alt dömas af then Rätt, ther jorden ligger. Besittningz och nyttjande är det enda, som här kan komma i fråga; derom har lagen ansedt ingen annan kunna döma än domstol i orten. Men först och främst tvistas här icke om besittning och nyttjande, som ägt rum, utan just derom, att besittning och dyttjande (nemligen af Svartlå) icke ägt rum enligt kontrakt, utan jag olagligen blifvit derifrån skild — ett factum, som man icke behböfver vara i orten för att bedöma —; och sedan utgör denna fråga endast en ringa del af mina anspråk, hvilka sålunda, enligt Kämnersrättens åsigt, skulle förlora all rätt att på vederbörligt ställe 4 sin helhet afdömas, cmedan en liten del af dem möjligen genom en hårdragen tydning kunde betraktas såsom icke hörande Lill samma ställe. För att komma i tillfälle att riktigt förundra sig öfver. citationer, bör man genomläsa den sista af KämNersrätten citerade paragrafen, neml. den 17:de. Hvad all verlden denna må hafva att beställa med förevarande mål, kan väl ingen menniska upplysa. Hvarcen har jag svedjat å några allmänningsskogarp, ler angifvit någon för svedjande; hvarken har jag vistat med någon om besittning af bergsmanshemnan (af hvilken sorts hemman icke något exemplar, å vidt jag känner, finnes i hela Norrbotten), eller om hyttors och hamrars drifvande, kolning, malmstreck, förlag emellan bruksidkaren och förläggaren, icke ns om uppdämning annan till mehn; och detta är lock allt, hvarom paragrafen talar. Ingendera af de citerade fyra paragraferne har såunda någon tillämplighet till det af mig instämda kuldfordringsmålet. Då Kämnersrätten, enligt hvad ag redan nämnt, rubricerat mälet såsom trefalldigt, eml. 1:0 att det skulle angå frågor och tvistigheter afseende å förvaltning af gods utom Riättens domsmråde; 2:0 att det skulle handla om besittning cler wyttjande och afrad af egendom å landet ; 3:0 att let skulle innefatta klagomål och besvär, som vid ruk och bergverk uppkommit emellan husbonde, mbelsfolk och tjenare; har Kämnersrätten tydligen nisstagit sig. All förvaltning har långt före detta pphört; redogörelse derför är afgifven och många ånger den tid är förliden, inom hvilken derå bordt alas; alla klagomål och besvär, i afseende på denna ;rvaltning hafva upphört att kunna andragas; och är återstår blott fråga om utsökande af en fordran, om visserligen uppkommit genora dylikt, eller rätare genom sådane åtgärder och händelser, hvilka derned haft sammanhang, men icke vidare kan ökas cl IS et