- 4, 41, 14 och 17 S. Rättegångsbalken, som, jemnfö
le de med 41 8. Kongl. ordningen d. 6 Juli 1649, sku
le hindra Kämnersrätten att döma i målet,
10 kap. rättegångsbalken uppställer först sin al
tl männa princip om laga domstol, uti 4 S, som star
2. I gar: Vill man till annan kära, ehvad det är för gä
.s aeller i annat tvistemål, som thes person rörer; Jå
1-) tå stämma honom till then rätt, therunder han s
n) bo och hemvist hafver; och de undantag, som frå
denna allmänna regel finnas, äro sedermera i åtskill
ga paragrafer af samma kapitel uppräknade. För a
förstå stadgandets rätta mening, synes mig att ma
t egentligen bör söka för sig utreda, hvad som men
rl med orden: asom thes person rörer. Hvarje rätt
- gång rörer någons eller någras person, till och me
-) om parterne skulle vara korporationer och person
e) morales; ty äfven dessa bestå i hvarje särskildt ögon
blick af vissa individer, som af sakens utgång hafy
personlig nytta eller skada. Om ett härad, en socke
processa med ett annat härad, en annan socken or
en ega, ett fiskvatten o. d.. så hafva de personer, sor
PI (nu eller vid rättegångens slut) ega del i det ena cl
Aller andra samfundet, utan tvifvel vinst eller förlust a
N utgången. Lagen måste således med sitt uttryck ha!
- va någon särskild afsigt, som ieke genast uppenbara
a) Sig uti det lingvistiska begrepp, hvar och en utan syn
nerlig eftertanka tror sig kunna fästa vid ordet per
son. Det säkra är, att af hvarje mål, som ifrån bör
jan varit af den natur, att undantag måst ega run
från första paragrafens allmänna princip, slutligen ka?
HH blifva sådant mål, som der menas, nemligen så snar
I hos en person skall utsökas den fordran, som icke kar
utbekommas hos ett dödt ting, i synnerhet om det in.
träffar, att detta icke vidare finnes i den persons ego
mot hvilken krafvet anställes, eller om det väl så fin.
I nes, men är så graveradt, att ingen ting derutur kar
Jutbekommas. Lagsökning till utbekommande af for-
I dran kan alltid sluta med återgång till första para-
I grafens allmänna regel.
Den invändningen, att fordrans vcrkliga tillvaro må-
ste bevisas genom undersökningar på annan ort, kan
ingalunda vara ett skäl att förvisa rättegången dit; ty
Idå skulle äfven hvarje mål alltid förvisas till den ort,
der händelsevis vitlnen finnas, som skola upplysa för-
hållandet.
Efter dessa allmänna reflexioner vill jag öfvergå till
en korrt granskning af de af Kämnersrätten citerade
lagrums tillämplighet till förevarande tvist. Hvad först
angår 4 , så synes det mig nästan, som vore det
icke på fullt allvar rätten anfört densamma. Det är
jag, som instämt målet; och en kontrastämning, som
lärer vara afgifven, har aldrig vederbörligen blifvit
mig tillställd. I sin förklaring öfver min stämning har
väl motparten framkastat, att jag icke tillbörligen
redovist mina befattningar: men tiden till klander
derå är långt före detta förbi, enligt Handelsbalkens
18 Kap. 9 . Min redovisning är laga kraftyun-
nen; och ingen domstol orten skulle på denna
grund upptaga målet, som helt och hållet upphört att
vara ett redovisnings- och är ett skuldfordringsmål,
på grund af den numera oomkullstötliga, i rätter tid
afgifna redovisningen. Ifrågavarande paragraf talar
blott om, huru förvaltare skall svara, men bestäm-
mer icke, att han bör mot sin principal kära under
samma vilkor. Troligen upptoge domstolarne i orten
icke mitt käromål; och om Kämnersrättens beslut
blefve beståndande, så vore jag sålunda helt knapp-
händigt ulfan domstol att vända mig till, hvilket ock-
så tyckes vara uträkningen å motpartens sida, ehuru
besynnerligt det än ser ut.
Den 44:te är alldeles onödigtvis citerad: vi hafva
så mycket mindre åsämjats, om Kämnersrätten, som
motparten formligen bestridt den domstolens behö-
righet.
Det enda af de anförda lagrummen, som vid första
påseende kan tyckas äga någon tillämplighet till må-
let, är 44:de S, som lyder: Tvista män om jord och
gods å landet, ehvad det är om äganderätt, besitt-
ning och nyttjande, missbyggnad, vanhäfd, afrad, bol-
stada skiäl eller åverkan; thet skall alt dömas af then
Rätt, ther jorden ligger. Besittningz och nyttjande
är det enda, som här kan komma i fråga; derom har
lagen ansedt ingen annan kunna döma än domstol i
orten. Men först och främst tvistas här icke om be-
sittning och nyttjande, som ägt rum, utan just derom,
att besittning och dyttjande (nemligen af Svartlå) icke
ägt rum enligt kontrakt, utan jag olagligen blifvit
derifrån skild — ett factum, som man icke behböfver
vara i orten för att bedöma —; och sedan utgör den-
na fråga endast en ringa del af mina anspråk, hvilka
sålunda, enligt Kämnersrättens åsigt, skulle förlora all
rätt att på vederbörligt ställe 4 sin helhet afdömas, c-
medan en liten del af dem möjligen genom en hår-
dragen tydning kunde betraktas såsom icke hörande
Lill samma ställe.
För att komma i tillfälle att riktigt förundra sig öf-
ver. citationer, bör man genomläsa den sista af Käm-
Nersrätten citerade paragrafen, neml. den 17:de. Hvad
all verlden denna må hafva att beställa med före-
varande mål, kan väl ingen menniska upplysa. Hvar-
cen har jag svedjat å några allmänningsskogarp,
ler angifvit någon för svedjande; hvarken har jag
vistat med någon om besittning af bergsmanshem-
nan (af hvilken sorts hemman icke något exemplar,
å vidt jag känner, finnes i hela Norrbotten), eller om
hyttors och hamrars drifvande, kolning, malmstreck,
förlag emellan bruksidkaren och förläggaren, icke
ns om uppdämning annan till mehn; och detta är
lock allt, hvarom paragrafen talar.
Ingendera af de citerade fyra paragraferne har så-
unda någon tillämplighet till det af mig instämda
kuldfordringsmålet. Då Kämnersrätten, enligt hvad
ag redan nämnt, rubricerat mälet såsom trefalldigt,
eml. 1:0 att det skulle angå frågor och tvistigheter
afseende å förvaltning af gods utom Riättens doms-
mråde; 2:0 att det skulle handla om besittning cler
wyttjande och afrad af egendom å landet ; 3:0 att
let skulle innefatta klagomål och besvär, som vid
ruk och bergverk uppkommit emellan husbonde,
mbelsfolk och tjenare; har Kämnersrätten tydligen
nisstagit sig. All förvaltning har långt före detta
pphört; redogörelse derför är afgifven och många
ånger den tid är förliden, inom hvilken derå bordt
alas; alla klagomål och besvär, i afseende på denna
;rvaltning hafva upphört att kunna andragas; och
är återstår blott fråga om utsökande af en fordran,
om visserligen uppkommit genora dylikt, eller rät-
are genom sådane åtgärder och händelser, hvilka der-
ned haft sammanhang, men icke vidare kan ökas cl
IS
et