RÄTTEGÅNGEN MELLAN INSPEKTORE
GRAVE OCH HANS MAJ:T KONUNGEN
JURIDISKA OMBUD.
Denna rättegång har i hofrätten avancerat s
vida, att kärandens besvär, svarandens svar der
och kärandens påminnelser blifvit till rätten in
gifna. Få nu se hvad hofrätten kan göra deraf.
Det förefaller alltid betänkligt, när man ser e
liten och ringa man, som en inspektor, i under
dånighet nappas om rätten med en så hög ocIl
mäktig som en kung, ty rättvisan är ändå e!
qvinna af litet tvetydigt rykte och har alltid va
rit svag för purpurn och guldet; men dels är de
icke derföre sagdt, att Svea hofrätt skall gill;
hennes svagheter, dels är den till hofrättens pröf.
ning hänskjutna formfråga af den natur, att de
synnerligen måste intressera hofrätten att deri
meddela ett lagenligt och för framtiden bestån-
dande svar. Afven utan allt afseende på den all
männa önskan, att inspektor Grave måtte i la
garne finna ett medel att få sina fordringsansprål
behörigen utredda, är det nemligen af största vig!
att sätta en gräns för det gamla sjelfsvåldet i bestäm-
ningarne af laga forum, genom hvilka advokaty-
ren åstadkommit så mycken skandal, att vår lag-
skipnings historia företer flera exempel, att er
part blifvit bortvist från alla fora och i ett land.
som skryter af sina lagar, icke kunnat någorstä-
des finna en domare. Att förekomma sådane
skandaler- och inskränka möjligheten för under-
rätterne att utan bastanta skäl afvisa parter, och
för parterne att genom exception af forum kom-
ma ifrån skyldigheten att göra rätt för sig, är för
en öfverrätt af så stor vigt, att allt afseende bå-
de på kungar och inspektorer dervid försvinner.
Också är det klart och visar sig redan af den
vid hofrätten förda skriftvexling, att den serskil-
da tvisten om formen bättre reder sig i hofrät-
ten, der den framstår isolerad, än vid underrät-
ten, der man har svårt vid att frigöra den från
hufvudsaken och de deraf beroende tvister. Man
synes nu å ena sidan hafva reducerat tvisten till
den frågan: är den petition, å hvilken Grave be-
gär kämnersrättens utlåtande, af den natur, att
Rätten, för att lemna ett sådant utlåtande, må-
ste ingå i pröfning af äganderätt till jord, besitt-
ning, nyttjande, vanhäfd etc. etc., eller af all-
männingsskogar i bergslagerne, svedjande derå,
hyttors och hamrars drifvande etc. etc.? ÅA den
emot synes vederparten uppställa det svar, att
forum bestämmes, icke af beskaffenheten hos de
anspråk, som till pröfning framställas, utan af be-
skaffenheten hos de aftal o. d., hvarifrån dessa
anspråk ursprungligen härleda sigs. Det är egent-
ligen för att komma till uppmärksamhet på dessa
distinktioner, som vi gjort denna inledning. Det
är nemligen tydligt att den sista definitionen in-
nefattar något alldeles nytt i lagtolkningen, och
tillika något, som ger en oändlig utsträckning åt
grunderna för exceptio forum. Denna definition
förekommer i svarandens skrift, hvilken skall med-
delas näst efter kärandens besvärsinlaga, som här
följer:
Till Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hofrätt!
Stockholms stads Kämnersrätt har förklarat sig obe-
hörig i ett mål, som jag nyligen dit instämt; och jag
nödsakas öfver utslaget anföra besvär och deri ödmj.
yrka rättelse. Sakens sammanhang är följande:
Redan för 48 år tillbaka blef jag anställd vid för-
valtningen af Hans Maj:t Konungens enskilda egen-
domar i Norrbottens län; och sedan jag lemnat Dbe-
fattningen såsom inspektor och förvaltare, innehade
jag i ett par år arrende af en af Hans Maj:ts landt-
egendomar därstådes. Under alla dessa beställningar
ippstodo pekuniera förhållanden, som det aldrig 1yc-
sats mig att få liqviderade, oaktadt flere års ihärdiga
bemödanden å min sida och löften å den andra, så-
som jag inför Kämnersrätten utförligt ådagalagt. Jag
såg mig då nödsakad att i sistlidne April månad till
Kämnersrätten instämma H. M. Konungens juridiska
ombud i hyad bemälde egendomar rörer, Herr advo-
satfiskalen och riddaren P. Staaff, med påstående, att,
nligt ett gammalt löfte, kompromissrätt måtte för-