RÄTTEGÅNGEN MELLAN INSPEKTORE GRAVE OCH HANS MAJ:T KONUNGEN JURIDISKA OMBUD. Denna rättegång har i hofrätten avancerat s vida, att kärandens besvär, svarandens svar der och kärandens påminnelser blifvit till rätten in gifna. Få nu se hvad hofrätten kan göra deraf. Det förefaller alltid betänkligt, när man ser e liten och ringa man, som en inspektor, i under dånighet nappas om rätten med en så hög ocIl mäktig som en kung, ty rättvisan är ändå e! qvinna af litet tvetydigt rykte och har alltid va rit svag för purpurn och guldet; men dels är de icke derföre sagdt, att Svea hofrätt skall gill; hennes svagheter, dels är den till hofrättens pröf. ning hänskjutna formfråga af den natur, att de synnerligen måste intressera hofrätten att deri meddela ett lagenligt och för framtiden beståndande svar. Afven utan allt afseende på den all männa önskan, att inspektor Grave måtte i la garne finna ett medel att få sina fordringsansprål behörigen utredda, är det nemligen af största vig! att sätta en gräns för det gamla sjelfsvåldet i bestämningarne af laga forum, genom hvilka advokatyren åstadkommit så mycken skandal, att vår lagskipnings historia företer flera exempel, att er part blifvit bortvist från alla fora och i ett land. som skryter af sina lagar, icke kunnat någorstädes finna en domare. Att förekomma sådane skandaleroch inskränka möjligheten för underrätterne att utan bastanta skäl afvisa parter, och för parterne att genom exception af forum komma ifrån skyldigheten att göra rätt för sig, är för en öfverrätt af så stor vigt, att allt afseende både på kungar och inspektorer dervid försvinner. Också är det klart och visar sig redan af den vid hofrätten förda skriftvexling, att den serskilda tvisten om formen bättre reder sig i hofrätten, der den framstår isolerad, än vid underrätten, der man har svårt vid att frigöra den från hufvudsaken och de deraf beroende tvister. Man synes nu å ena sidan hafva reducerat tvisten till den frågan: är den petition, å hvilken Grave begär kämnersrättens utlåtande, af den natur, att Rätten, för att lemna ett sådant utlåtande, måste ingå i pröfning af äganderätt till jord, besittning, nyttjande, vanhäfd etc. etc., eller af allmänningsskogar i bergslagerne, svedjande derå, hyttors och hamrars drifvande etc. etc.? ÅA den emot synes vederparten uppställa det svar, att forum bestämmes, icke af beskaffenheten hos de anspråk, som till pröfning framställas, utan af beskaffenheten hos de aftal o. d., hvarifrån dessa anspråk ursprungligen härleda sigs. Det är egentligen för att komma till uppmärksamhet på dessa distinktioner, som vi gjort denna inledning. Det är nemligen tydligt att den sista definitionen innefattar något alldeles nytt i lagtolkningen, och tillika något, som ger en oändlig utsträckning åt grunderna för exceptio forum. Denna definition förekommer i svarandens skrift, hvilken skall meddelas näst efter kärandens besvärsinlaga, som här följer: Till Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hofrätt! Stockholms stads Kämnersrätt har förklarat sig obehörig i ett mål, som jag nyligen dit instämt; och jag nödsakas öfver utslaget anföra besvär och deri ödmj. yrka rättelse. Sakens sammanhang är följande: Redan för 48 år tillbaka blef jag anställd vid förvaltningen af Hans Maj:t Konungens enskilda egendomar i Norrbottens län; och sedan jag lemnat Dbefattningen såsom inspektor och förvaltare, innehade jag i ett par år arrende af en af Hans Maj:ts landtegendomar därstådes. Under alla dessa beställningar ippstodo pekuniera förhållanden, som det aldrig 1ycsats mig att få liqviderade, oaktadt flere års ihärdiga bemödanden å min sida och löften å den andra, såsom jag inför Kämnersrätten utförligt ådagalagt. Jag såg mig då nödsakad att i sistlidne April månad till Kämnersrätten instämma H. M. Konungens juridiska ombud i hyad bemälde egendomar rörer, Herr advosatfiskalen och riddaren P. Staaff, med påstående, att, nligt ett gammalt löfte, kompromissrätt måtte för