—LLRKRMRAA RR pålägger eder och som han tusen gånger skall välsigna. Prascovia stödde sig rörd mot gallerporten. De länge tillbakabållna tårarne flödade öfver hennes kinder, Modren ville störta fram till henne, abbedissan vinkade med handen och ett förhänge drogs för gallerverket, Nunnorna uppstämde en psalm; man följde Lopouloff och hans hustru till kyrkodörren, der deras vagn väntade; de hade sett sin dotter för sista gången. Den nya nunnan vände sig utan svårighet vid de stränga klosterreglorne; hon uppfyilde sina pligter med den största noggranhet uch tillvann sig allt mer och mer aktning och tillgifvenbet bland nunnorna; men hennes kelsa, som synbart försömrades, kunde icke uthärda med det lif hennes noviciat fordrade; bennes bröst hade blifvit angripet. Klostret i Nijeni, bygdt på elt berg, öppet för vindarna, var en otjenlig vistelseort för patienter som ledo af bröstsjukdomar. Sedan hon ett år vistats på deita ställe, rådde benne läkarne att byta om vistelseort. Abbedissan, som måste göra en resa till S:t Petersburg, beslöt att taga Prascovia med sig. Utom boppet att resan skulle verka fördelaktigt på hennes helsotillstånd, trodde den goda damen med skäl, att novisens reputation och den tillgifvenbet, hvarmed hon omfattades i hufvudstaden, skulle blifva af nytta för klostret. Prascovia blef också en lika verksam, som 0egennytlig supplikant för klostret. Men i följd af sin nya ställning visade hon sig denna gång icke sällskaperna, utan såg endast sådana bekanta som erkänslan och vänskapen ålade henne att söka. Hennes anletsdrag buro redan en stämpel af den tvinsot som tärde på hennes lifstråd; men äfven