—LLRKRMRAA RR
pålägger eder och som han tusen gånger skall väl-
signa. Prascovia stödde sig rörd mot gallerporten.
De länge tillbakabållna tårarne flödade öfver hennes
kinder, Modren ville störta fram till henne, abbe-
dissan vinkade med handen och ett förhänge drogs
för gallerverket, Nunnorna uppstämde en psalm;
man följde Lopouloff och hans hustru till kyrko-
dörren, der deras vagn väntade; de hade sett sin
dotter för sista gången.
Den nya nunnan vände sig utan svårighet vid
de stränga klosterreglorne; hon uppfyilde sina plig-
ter med den största noggranhet uch tillvann sig
allt mer och mer aktning och tillgifvenbet bland
nunnorna; men hennes kelsa, som synbart för-
sömrades, kunde icke uthärda med det lif hennes
noviciat fordrade; bennes bröst hade blifvit angri-
pet. Klostret i Nijeni, bygdt på elt berg, öppet
för vindarna, var en otjenlig vistelseort för pati-
enter som ledo af bröstsjukdomar. Sedan hon ett
år vistats på deita ställe, rådde benne läkarne att
byta om vistelseort.
Abbedissan, som måste göra en resa till S:t Pe-
tersburg, beslöt att taga Prascovia med sig. Utom
boppet att resan skulle verka fördelaktigt på hen-
nes helsotillstånd, trodde den goda damen med
skäl, att novisens reputation och den tillgifvenbet,
hvarmed hon omfattades i hufvudstaden, skulle
blifva af nytta för klostret.
Prascovia blef också en lika verksam, som 0-
egennytlig supplikant för klostret. Men i följd af
sin nya ställning visade hon sig denna gång icke
sällskaperna, utan såg endast sådana bekanta som
erkänslan och vänskapen ålade henne att söka.
Hennes anletsdrag buro redan en stämpel af den
tvinsot som tärde på hennes lifstråd; men äfven