,Jengelsk park, hvart man vänder sig, och inta
gande genom treflighet och städning; men för an
-komlingar från en af de nyssnämnda orterna an
-Itager denna natur småningom någonting enformig
loch tröttande, utan att man kan begripa hvar
före. Grefvinnan Idas forskareblick, öfvad genon
I vidsträckta resor i Fcehweitz, Frankrike, Spanien
IPortugal, Italien, upptäcker orsaken genast. Na
turen, säger hon, är här helt och hållet detalj.
Iskönhet. Hvar holme är cen bild för sig, och hva
för sig har ett vänligt utseende; på fasta landel
gäller samma förhållande med de enstaka huser
och gårdarne och de omhägnade betesmarkerna
allt grupperar sig af sig sjelf till en landskaps-
tafla. Men hvad skall landskapsmålaren företags
med en sådan utsigt som den af Montblanc, eller
den från golfen vid Neapel, eller den vid Taor-
mina? Han kan sätta sig ned med sammanknäppte
händer och låta förtjusningen genomströmma sin
själ, men penseln måste hvila. Detta ljus, dessa
färger, denna oerhörda rikedom, denna öfverväl-
digande herrligbet äro för hans konst oti!lgängliga,
och hvad han må försöka att skugga till deraf,
skall förekomma honom sjelf och andra, som ett
fattigt fragment. Der det bela har en så öfver-
flödande mångfald, räcker det serskilda ej till.
Här gäller motsatsen: här finner man enskildbe-
terna tillfredsställande. Men derföre att de stän-
digt återsynas, förefaller det hela entonigt. —
Ofverallt har landskapet samma karakter: öfver-
allt visar det sig som ett slags fortsättning af skä-
ren, blott med den skillnad, att dessa klippspetsar
ej alltid dyka upp ur vatten, utan äfven ur mar-
ken. Der, hvarest denna ej är alltför stenbunden,
vexa sköna träd, ekar, lindar, till och med askar;
annars är det barrskog, blandad med ensamma
björkar, eller ock blott mossa och busksnår, med
ängar emellan. Vattnet skjuter på och tränger
sig emellan öfverallt; än är det hafvet, än Mäla-
ren, än någon mindre sjö, och öfveralit bildar
det en kringstängd damm, en stilla med skogsramar
försedd spegel. Ingenstädes får man en ötversigt
af vattenytans hela omlång; derföre är utsigten
ingenstädes storartad, och i dessa små ensamma
bilder herrskar en sådan likformigbet, att främ-
lingen har svårt att icke bortblanda den ena med
den andra. Byggnader ses inströdda i detta land-
skap, icke just så sparsamt, men alltid ensligt.
An är det en lada, än en bondgård, än ett herre-
säte; alla väl underhållna, hvart och ett på sitt
sätt: bondkojan af trä, låg, rödmålad; herregården
af sten, hvitmenad, hög och ljus. Alla ligga en-
staka; man måste uppsöka dem, man hittar dem
ej på egen hand. När de skymta fram, inkläm-
da mellan skog och sjö, med vattnet till råmärke
på ena sidan och den mörka skogsranden på den
andra, så tyckas de nästan otillgängliga. Men vä
garne sno och vrida sig fram, till dess de riktigt
leda dit. Dessa vägar äro verkligen undersköna
och göra lustresor högst angenäma. Man färdas
ej tre minuter rakt fram! Beständigt i kroklini-
er, backe upp, backe ned, aldrig serdeles högt,
men märkvärdigt brant. Markens klipputvexter
och vatteninskärningarne föreskrifva dessa slingriga
vägar. Man tycker sig alltjemnt resa i en park;
och i verkligheten skiljer sig Hagaparken ej från
det öfriga landskapet i annat, än att den har mera
löfskog, och Djurgården ej derifrån i annat än att
den har flera boningshus och öppnar de vackraste
utsigterna åt Stockholm. Hvad man hos oss
skulle önska sig till en park — speglande vatten,
trän, bergsklintar, ängar, — det erbjuder naturen
bär; men den erbjuder det blott i dimensionerna
af en park. Vördnadsbjudande genom storhet,
storartad genom vildhet blir den ingenstädes; den
ersätter icke genom nordisk höghet hvad som
attas den i söderländsk yppighet och godtgör ej
bristen på behag med öfverflöd på kraft. Om
man köper sig en halfö eller holme i Mälaren —
han säges ha 4,300 sådana — och bygger sig der-
på ett hus och anlägger några vägar, så bar man
en park fullfårdig; och en sammanhopning af
sådana parker är trakten kring Stockholm ett par
mil rundtom. Men den som icke will köpa sig
någon ö här, det är jag. Den som skall finna
smak för denna höga nord, den måste icke förut
ia skådat södern. Man besöke Mälaren först, och
edan Geneversjön: då är det möjligt att Mälaren
ör ett tillfredsställande och outplånligt intryck,
nen i omvändt fall kommer man att låta sina
Blickar kringsväfva Mälarens stränder utan till-
redsställelse; ty han hvarken brusar eller bländar.n
Sannolikt ges det mången Svensk, som, utan
tt ha sett Genfersjön, betraktar Stockholm och
ess omgifningar på samma sätt, fastän han ej
alar derom, derföre att han vet sig vara i mino-j
iteten mot den vanliga jargonen. Men fruktans-
ärdt är att hvar och en utländning skall instäm-
ra med författarinnan, i fall han med henne de-
ir de af så många pompösa beskrifningar alstra-