läggningar, t. ex. i vestra Dalarne och nordligaste!t
Wermland, få betala så dryga forlöner för sitt stång-!
jern, att nästan hela förtjensten på smidet, äfven un-l4
der en fördelaktig konjunktur, derigenom försvinner. j
Belägenheten vid hafvet är naturligtvis, i afseende på l:
transporterna, den fördelaktigaste, och de grufvor,l!
hyttor och bruk, som äro så belägne, komma väl all-
tid att lida minst af en misskonjunktur, så vida de
hafva tillgång på kol. Man bör dock icke förglömma,
att äfven trävaror lemna största behållningen, då de
hemtas nära hafvet, och att således skogarne der
hafva högsta värdet; detta motväger till en del för-
delen af sjötransport för jern och malm. Mycket har
blifvit gjordt till lättande af kommunikationerne inom
landet, men mycket återstår att göra, och det fordras
åcke blott åratal, utan decennier, innan våra aflägs-
Dare bergverk och bruk kunna hoppas på drägliga
sportkostnader. All jorntillverkning skulle vara
s, och det är på denna omständighet, som deras
existens för närvarande helt och hållet beror. Ja! det
wil nästan synas, som hela svenska jernhandteringen
Ttiterst beror på koltillgången och det pris, hvartill
kolen kunna erhållas. Detta är för öfrigt icke någon
ny sats; hvarföre skulle eljest bruk blifvit anlagde uti
Norilands skogar, der ingen tillgång finnes af jern-
malm; och hvarföre hafva malmfält blifvit bearbetade
uti Dalarnes och Wermlands finmarker, om icke med
afseende på skogen, som på dessa orter saknade vär-
de? Hvyarföre skulle icke heldre alla anläggningar af
hyttor och bruk skett vid hafsstranden, der vattenfall
icke saknas, som, till en stor del, ännu äro obegag-
nade, såsom t. ex. vid Elfkarleby? och hvarföre icke
de malmfält uteslutande bearbetats, som hafva sjö-
transport för sin malm? Man ser tydligt, att det är
sjötransport som sökts, och der den vunnits, utan att
transporterna blifvit alltför kostsamma för jernet, der
hafva b-rgverk och bruksanläggningar blifvit fördel-
aktiga. Vi hafva imedlertid nu kommit derhän, att
hvarken bergverk celler bruk längre vilja bära sig efter
gamla metoder någ n förändring är nödvändig, och
många kunna vara möjliga, som vi ännu icke inse;
men en inse vi, och det är: besparing af bränmate-
rialet. Hit hörer ock: användandet af den värma,
som bortgår, utan nytta. vidjerntillverkningen. Detta
är en omständighet, som förtjenar all uppmärksamhet,
men som intill sednaste tider merändels blifvit förbi-
sedd. I Frankrike har det lyckats, att med fördel be-
gagna värman från stångjernshärdar till uppglödgning
al ämnesjern för manufaktursmide; hos oss har vid
ett bruk samma försök nyligen skett och saken be-
funnits verkställbar. Det bör icke blifva omöjligt,
att likaledes draga någon fördel af den mängd värme,
som bortgår från masugnarne.
Hvad slutligen angår utskylder och onera, som be-
Jasta jerntillyerkningen, så bör man vara nog rättvis
att tillstå, det Regeringen på sednare tiden gjort hvad
den kunnat, för att lindra denna börda. Hammar-
skatten har blifvit nedsatt för stångjernsverken och
den utgående tullen på jernet förvandlad till en obe-
tydlighet. Om förändring i hammarsmedsordningen
äfven erhålles, i afseende på bestämmandet af kolåt-
gången för smide, så böra bruksidkarne med tacksam-
het erkänna, att, från statens sida, allt blifvit gjordt
för dem, som kunnat göras för närvarande; och det
återstår sedan för dem sjelfva, att utfinna metoder
till fördelaktigaste användande af så väl bränmateria-
Jet, som den bortgående värman. Riktar man upp-
märksamheten åt detta håll, och söker man att be-
gagna de uppfinningar, som i detta afseende redan
blifvit gjorda, så kan det icke betviflas, att man små-
Nningom skall komma till det mål, som åsyftas, näm-
ligen förminskning i tillverkningskostnaden för vårt jern.
Vi hafva, uti det nyligen utkomma första häftet afTid-
skrift för svenska bergshandteringen, öfver qvantiteten,
en beräkning af den värma, som bortgår utan nytta
vid våra vanliga stångjernshärdar, och det synes deraf,
som om icke fullt !V.:del af den värma, som utveck-
las, skulle komma till gagn för jerntillverkningen. Låt
vara, att de öfrige ,:delarne icke kunna helt och hållet
tillgodogöras; men det tyckes icke vara någon alltför
sanguinisk förhoppning, om man antager, att hälften
af hvad som bortgår, kunde användas till nytta. Göra
vi en beräkning öfver kostnaden för den värma, som
nu förbrukas till utsmidning af ett skeppund jern, så
finna vi, i enlighet med hvad här förut blifvit nåmndt,
att dertill åtgå 146 tunnor trädkol, hvartill kommer
värdet af ytterligare 4 tunnor, som skall betalas till
smeden, eller till ammans 20 tunnor kol, och antaga
vi, såsom medelpris för kolen urder de sednare åren,
t. ex. 2 Rdr 46 sk. Bko per läst om 42 tunnor, hvil-
ket icke är för högt, så blifver kostnaden för värman
Rdr 53: 42. 8 Bko på bvarje skeppund jern. Då man
nu vet att 46 tunnor kol äro fullt tillräcklige för ut-
smidningen, och att endast !,;:del af den värma, som
dessa kol utveckla, verkligen användes, så skulle kost
naden för värman sålunda kunna nedsättas till Rdr
4: 4. 9, Bko per sk:t; eller om man antager, att
isdel åf värman till en början icke kan tillgodogö-
Tas, åtminstone till Rdr 2: 3. 6v, Bko, hvarigenom
en besparing ändock crhölls af Rdr 4: 39. 4; Bko
på hvarje sk: jern. Häruti är likväl icke inberäknad
den besparing, som kunde göras vid tackjernsblåsnin.
gen, genom användande af den från masugnen bort
gående värman, och med hvars tillgodogörande Hr di
ektören G. Ekman just nu är sysselsatt, medelst försök