läggningar, t. ex. i vestra Dalarne och nordligaste!t Wermland, få betala så dryga forlöner för sitt stång-! jern, att nästan hela förtjensten på smidet, äfven un-l4 der en fördelaktig konjunktur, derigenom försvinner. j Belägenheten vid hafvet är naturligtvis, i afseende på l: transporterna, den fördelaktigaste, och de grufvor,l! hyttor och bruk, som äro så belägne, komma väl alltid att lida minst af en misskonjunktur, så vida de hafva tillgång på kol. Man bör dock icke förglömma, att äfven trävaror lemna största behållningen, då de hemtas nära hafvet, och att således skogarne der hafva högsta värdet; detta motväger till en del fördelen af sjötransport för jern och malm. Mycket har blifvit gjordt till lättande af kommunikationerne inom landet, men mycket återstår att göra, och det fordras åcke blott åratal, utan decennier, innan våra aflägsDare bergverk och bruk kunna hoppas på drägliga sportkostnader. All jorntillverkning skulle vara s, och det är på denna omständighet, som deras existens för närvarande helt och hållet beror. Ja! det wil nästan synas, som hela svenska jernhandteringen Ttiterst beror på koltillgången och det pris, hvartill kolen kunna erhållas. Detta är för öfrigt icke någon ny sats; hvarföre skulle eljest bruk blifvit anlagde uti Norilands skogar, der ingen tillgång finnes af jernmalm; och hvarföre hafva malmfält blifvit bearbetade uti Dalarnes och Wermlands finmarker, om icke med afseende på skogen, som på dessa orter saknade värde? Hvyarföre skulle icke heldre alla anläggningar af hyttor och bruk skett vid hafsstranden, der vattenfall icke saknas, som, till en stor del, ännu äro obegagnade, såsom t. ex. vid Elfkarleby? och hvarföre icke de malmfält uteslutande bearbetats, som hafva sjötransport för sin malm? Man ser tydligt, att det är sjötransport som sökts, och der den vunnits, utan att transporterna blifvit alltför kostsamma för jernet, der hafva b-rgverk och bruksanläggningar blifvit fördelaktiga. Vi hafva imedlertid nu kommit derhän, att hvarken bergverk celler bruk längre vilja bära sig efter gamla metoder någ n förändring är nödvändig, och många kunna vara möjliga, som vi ännu icke inse; men en inse vi, och det är: besparing af bränmaterialet. Hit hörer ock: användandet af den värma, som bortgår, utan nytta. vidjerntillverkningen. Detta är en omständighet, som förtjenar all uppmärksamhet, men som intill sednaste tider merändels blifvit förbisedd. I Frankrike har det lyckats, att med fördel begagna värman från stångjernshärdar till uppglödgning al ämnesjern för manufaktursmide; hos oss har vid ett bruk samma försök nyligen skett och saken befunnits verkställbar. Det bör icke blifva omöjligt, att likaledes draga någon fördel af den mängd värme, som bortgår från masugnarne. Hvad slutligen angår utskylder och onera, som beJasta jerntillyerkningen, så bör man vara nog rättvis att tillstå, det Regeringen på sednare tiden gjort hvad den kunnat, för att lindra denna börda. Hammarskatten har blifvit nedsatt för stångjernsverken och den utgående tullen på jernet förvandlad till en obetydlighet. Om förändring i hammarsmedsordningen äfven erhålles, i afseende på bestämmandet af kolåtgången för smide, så böra bruksidkarne med tacksamhet erkänna, att, från statens sida, allt blifvit gjordt för dem, som kunnat göras för närvarande; och det återstår sedan för dem sjelfva, att utfinna metoder till fördelaktigaste användande af så väl bränmateriaJet, som den bortgående värman. Riktar man uppmärksamheten åt detta håll, och söker man att begagna de uppfinningar, som i detta afseende redan blifvit gjorda, så kan det icke betviflas, att man småNningom skall komma till det mål, som åsyftas, nämligen förminskning i tillverkningskostnaden för vårt jern. Vi hafva, uti det nyligen utkomma första häftet afTidskrift för svenska bergshandteringen, öfver qvantiteten, en beräkning af den värma, som bortgår utan nytta vid våra vanliga stångjernshärdar, och det synes deraf, som om icke fullt !V.:del af den värma, som utvecklas, skulle komma till gagn för jerntillverkningen. Låt vara, att de öfrige ,:delarne icke kunna helt och hållet tillgodogöras; men det tyckes icke vara någon alltför sanguinisk förhoppning, om man antager, att hälften af hvad som bortgår, kunde användas till nytta. Göra vi en beräkning öfver kostnaden för den värma, som nu förbrukas till utsmidning af ett skeppund jern, så finna vi, i enlighet med hvad här förut blifvit nåmndt, att dertill åtgå 146 tunnor trädkol, hvartill kommer värdet af ytterligare 4 tunnor, som skall betalas till smeden, eller till ammans 20 tunnor kol, och antaga vi, såsom medelpris för kolen urder de sednare åren, t. ex. 2 Rdr 46 sk. Bko per läst om 42 tunnor, hvilket icke är för högt, så blifver kostnaden för värman Rdr 53: 42. 8 Bko på bvarje skeppund jern. Då man nu vet att 46 tunnor kol äro fullt tillräcklige för utsmidningen, och att endast !,;:del af den värma, som dessa kol utveckla, verkligen användes, så skulle kost naden för värman sålunda kunna nedsättas till Rdr 4: 4. 9, Bko per sk:t; eller om man antager, att isdel åf värman till en början icke kan tillgodogöTas, åtminstone till Rdr 2: 3. 6v, Bko, hvarigenom en besparing ändock crhölls af Rdr 4: 39. 4; Bko på hvarje sk: jern. Häruti är likväl icke inberäknad den besparing, som kunde göras vid tackjernsblåsnin. gen, genom användande af den från masugnen bort gående värman, och med hvars tillgodogörande Hr di ektören G. Ekman just nu är sysselsatt, medelst försök