kunde sätta i rörelse af Kongl. Råd, grefvinno fröknar, läkare och kammartjenare, begagnades fö att bestämma hans val för den Danska prinsessar Åtskill:i st ganska pikant cch roligt förekomme med afseende härpå i deras brefvexling. Vi gör åter några utdrag. (d. 6 Juli 4698.) Konungen börjar att få inklins tion för fruntimmer, och serdeles för en fröken Le wenhaupt, som är vid hofvet. Hon har förstånd oc är här i huset (hos Juels) på en mycket förtrolig fot dock är det ännu ej längre kommet, än att han söke att få tala och vara tillsammans med henne, hvares han kan. Han har velat ge henne ansenliga presentei men hon har på ett skickligt sätt afböjt det. De hände en af dessa dagar, då de lekte riddarspel p slottet och prinsessan af Gottorp blef kungens fång att denna fröken, medan Kungen satt och talade me: henne, sade till honom: der står prinsessan af Got torp, som är E. Maj:ts fånge, och E. M. borde ju va ra hennes. Är det FÅ allvar ? svarade kungen Nej! — sade hon — E. M. plägar ju hafva god smak? aJag skulle så tron, sade han. Derpå sade fröken Nu skulle E. M. söka sig en drottning, sådan son E. Maj:t: fru moder var, då ville jag i all min ti blifva ett inventarium vid hofvet. Kungen: Ja, hva finnes en sådan? Hon: Nog vet jag en, som skul le vara en riktig kopia af originalet. Derpå kom ei af Holsteinarne löpandes, då kungen steg upp oci smålog åt henne och sade: låt oss nu tiga. (d. 14 Dec. 4698.) — — Kungen kom i går af ton in i prinsessans rnm, kastade sig på en stol oci sade: Jag vore tillfreds jag vore död. Prinsessar svarade: Vill du nu dö? Kungen: Ja det tror jag väl. Jag sitter och arbetar hela dagen, och när ja; kommer ner och borde hafva en vacker hustru, son smekte mig, finner jag den gamla (enkedrottninger Hedvig Eleonora) för mig, som står och spottar och nickar med hufvudet. Sedan gingo de upp och neq på golfvet och hviskade till hvarandra. Drottninger sade till min hustru för 2:ne dagar sedan, att hor plågade kungen att han måtte gifta sig, och nu börja: de han att lyssna dertill. Hos henne är väl ickt stor finesse. Det är sannt att Konungen numera vi sar sig mera böjd för giftermål än förut, men hvac som hindrar tiden, skall jag göra min yttersta flit att komma under fund med., (d. 27 Nov. 4697.) Ständerne äro mycket allarmerade öfver prinsessan Fredrira Amalias hitkomst, emcdan man känner att hon endast kommer för att intrigera. Alla äro porterade för prinsessan Sophia Hedvig, och säga att man bör så länge kontinuera alliansen, till dess alla 3 kronorna kunna komma på ett hufvud. Nu frukta de blott, att när prinsessan Fredrika Amalia kommer hit upp med sin prinsessa, att kungen, som är ung och ingen åtskilnad vet att göra, skall taga den första han får se, blott saken kommer i gång. Men jag kan på min ära och vid min sjä!s salighet försäkra E. M., att icke det allraringaste skall försummeas af allt det, som kan befrämE. Moj:ls tjenst. Jag har i mina händer flere a! den gamla adeln, som ingenting hafva att äta, och dem har jag lofvat att deras lycka skall vara gjord, såvida prinsessan Sophia Hedvig kommer hit upp. Jag ger dem väl också något, hvilket inalles icke skal! stiga till 200 Rdr, och de underrätta mig om allt som passerar på riddarhuset, så att jag kan vara säker på, att de, som äta och dricka med mig alla dagar, icke bedraga mig) — — (d. 4 Dec. 1697.) — — I förrgårs hafva 3:ne deputerade af de tre lägsta stånden varit hos kungen, och begärt prinsessan Sophia Hedvig till deras drottning, hvarpå kungen tackade dem och sade, att han skulle hafva saken i sin nådiga hågkomst. Adeln anser det ej nödigt, emedan de hvarje dag hafva tillträde till kungen, och behöfva ej deputera någon in forMa; dessutom är vox populi, vox Deinr (d. 44 Dec. 4697.) — — Jag har ej fått tala vid Bjelke sedan hans hitkomst, förrän i går. Han bad mig försäkra E. M. om sin allra underdänigste devoir, och sade derjemte, att jag kunde försäkra E. M., att så framt det blef parti af emellan kungen och prinsessan af Holstein, så skulle han nedlägga sina embeten; men han yttrade tillika: Jag är vid godt mod. Jag frågade kungen i dag huru prinsessan behagade honom, hvartill han svarade: ,Hon är ful som fan, och har en djefla stor mun. Han (Bjelke) svarade dertill: Det är ganska sannt E. M. Jag är blott en fattig karl, men aldrig skulle jag kunna blifva kär i henne. Kungen svarade: det har också ingen faran ; och derpå började han tala om prinsessan Sophia Hedvig, hvilket han äfven förut gjort, såsom jag känner af tillförlitlig hand, utom det att det i går blef konfirmeradt af honom sjelf. Han talade med mig så, att ögonen plirade i hufvudet på honom, liksom ban ville hafia sagt: Gud gifve jag hade tag i hennel — — Ett par märkliga upplysningar, hörande till följderna af Carl XI:s reduktion, torde förtjena citeras ur Hr Luxdorphs missiver. I ett bref till konungen i Danmark, skrifvet ett par dagar efter Carls död, heter det: Salig Konungen har före sin död mycket illa bemött grefve Gyllenborg, som är Kongl. Råd och direktör öfver reduktionen, och sagt honom, att han och de andre, som instigerat honom till allt det, som han gjort emot sina undersåtare, voro orsaken dertill, att han nu måste på detta sätt ligga och pinas, och han stämde dem inför Guds stränga och rättfärdiga domstol, att der stå honom till svars. Han ville vara alldeles oskyldig uti hvad som skelt, emedan det aldrig varit hans afsigt, att vilja med orätt taga nåTot ifrån någon; men de hade inbillat honom att det var rält. Den ytterliga stränghet, och man kan i många fall säza våld och orältvisa, hvarmed reduktionen bedretfs, skulle naturligtvis reta de personer och slägter, som derigenom blefvo lidande, ja, ofta bragtes till tiggarestafven. Alt deras tankar gått ut på, att vid Konungens död och under thronarfvingens minderårighet söka återtaga hvad de förlorat, lider intet tvifvel, och bestyrkes till öfverflöd af flere bland de storas meddelanden i denna väg till Hr Luxdorpb. Skulle något dödsfall påkomma, — skrifver han ett par veckor före Konungens död — så kommer här att ske stora revolutioner, efter deras tanka, som våga tala dristigt, hvilket de nog våga med mig; ty de tala så, att håren kunna resa sig på hufvudet. Schaonthynachten Lewenhaunt sade mig i går. att han