kunde sätta i rörelse af Kongl. Råd, grefvinno
fröknar, läkare och kammartjenare, begagnades fö
att bestämma hans val för den Danska prinsessar
Åtskill:i st ganska pikant cch roligt förekomme
med afseende härpå i deras brefvexling. Vi gör
åter några utdrag.
(d. 6 Juli 4698.) Konungen börjar att få inklins
tion för fruntimmer, och serdeles för en fröken Le
wenhaupt, som är vid hofvet. Hon har förstånd oc
är här i huset (hos Juels) på en mycket förtrolig fot
dock är det ännu ej längre kommet, än att han söke
att få tala och vara tillsammans med henne, hvares
han kan. Han har velat ge henne ansenliga presentei
men hon har på ett skickligt sätt afböjt det. De
hände en af dessa dagar, då de lekte riddarspel p
slottet och prinsessan af Gottorp blef kungens fång
att denna fröken, medan Kungen satt och talade me:
henne, sade till honom: der står prinsessan af Got
torp, som är E. Maj:ts fånge, och E. M. borde ju va
ra hennes. Är det FÅ allvar ? svarade kungen
Nej! — sade hon — E. M. plägar ju hafva god smak?
aJag skulle så tron, sade han. Derpå sade fröken
Nu skulle E. M. söka sig en drottning, sådan son
E. Maj:t: fru moder var, då ville jag i all min ti
blifva ett inventarium vid hofvet. Kungen: Ja, hva
finnes en sådan? Hon: Nog vet jag en, som skul
le vara en riktig kopia af originalet. Derpå kom ei
af Holsteinarne löpandes, då kungen steg upp oci
smålog åt henne och sade: låt oss nu tiga.
(d. 14 Dec. 4698.) — — Kungen kom i går af
ton in i prinsessans rnm, kastade sig på en stol oci
sade: Jag vore tillfreds jag vore död. Prinsessar
svarade: Vill du nu dö? Kungen: Ja det tror jag
väl. Jag sitter och arbetar hela dagen, och när ja;
kommer ner och borde hafva en vacker hustru, son
smekte mig, finner jag den gamla (enkedrottninger
Hedvig Eleonora) för mig, som står och spottar och
nickar med hufvudet. Sedan gingo de upp och neq
på golfvet och hviskade till hvarandra. Drottninger
sade till min hustru för 2:ne dagar sedan, att hor
plågade kungen att han måtte gifta sig, och nu börja:
de han att lyssna dertill. Hos henne är väl ickt
stor finesse. Det är sannt att Konungen numera vi
sar sig mera böjd för giftermål än förut, men hvac
som hindrar tiden, skall jag göra min yttersta flit att
komma under fund med.,
(d. 27 Nov. 4697.) Ständerne äro mycket allarme-
rade öfver prinsessan Fredrira Amalias hitkomst, emc-
dan man känner att hon endast kommer för att in-
trigera. Alla äro porterade för prinsessan Sophia
Hedvig, och säga att man bör så länge kontinuera
alliansen, till dess alla 3 kronorna kunna komma på
ett hufvud. Nu frukta de blott, att när prinsessan
Fredrika Amalia kommer hit upp med sin prinsessa,
att kungen, som är ung och ingen åtskilnad vet att
göra, skall taga den första han får se, blott saken
kommer i gång. Men jag kan på min ära och vid
min sjä!s salighet försäkra E. M., att icke det allra-
ringaste skall försummeas af allt det, som kan befräm-
E. Moj:ls tjenst. Jag har i mina händer flere a!
den gamla adeln, som ingenting hafva att äta, och
dem har jag lofvat att deras lycka skall vara gjord,
såvida prinsessan Sophia Hedvig kommer hit upp.
Jag ger dem väl också något, hvilket inalles icke skal!
stiga till 200 Rdr, och de underrätta mig om allt som
passerar på riddarhuset, så att jag kan vara säker på,
att de, som äta och dricka med mig alla dagar, icke
bedraga mig) — —
(d. 4 Dec. 1697.) — — I förrgårs hafva 3:ne de-
puterade af de tre lägsta stånden varit hos kungen,
och begärt prinsessan Sophia Hedvig till deras drott-
ning, hvarpå kungen tackade dem och sade, att han
skulle hafva saken i sin nådiga hågkomst. Adeln an-
ser det ej nödigt, emedan de hvarje dag hafva tillträ-
de till kungen, och behöfva ej deputera någon in for-
Ma; dessutom är vox populi, vox Deinr
(d. 44 Dec. 4697.) — — Jag har ej fått tala vid
Bjelke sedan hans hitkomst, förrän i går. Han bad
mig försäkra E. M. om sin allra underdänigste devoir,
och sade derjemte, att jag kunde försäkra E. M., att
så framt det blef parti af emellan kungen och prin-
sessan af Holstein, så skulle han nedlägga sina embe-
ten; men han yttrade tillika: Jag är vid godt mod.
Jag frågade kungen i dag huru prinsessan behagade
honom, hvartill han svarade: ,Hon är ful som fan,
och har en djefla stor mun. Han (Bjelke) svarade
dertill: Det är ganska sannt E. M. Jag är blott en
fattig karl, men aldrig skulle jag kunna blifva kär i
henne. Kungen svarade: det har också ingen faran ;
och derpå började han tala om prinsessan Sophia
Hedvig, hvilket han äfven förut gjort, såsom jag kän-
ner af tillförlitlig hand, utom det att det i går blef
konfirmeradt af honom sjelf. Han talade med mig
så, att ögonen plirade i hufvudet på honom, liksom
ban ville hafia sagt: Gud gifve jag hade tag i hen-
nel — —
Ett par märkliga upplysningar, hörande till
följderna af Carl XI:s reduktion, torde förtjena
citeras ur Hr Luxdorphs missiver. I ett bref
till konungen i Danmark, skrifvet ett par dagar
efter Carls död, heter det:
Salig Konungen har före sin död mycket illa be-
mött grefve Gyllenborg, som är Kongl. Råd och di-
rektör öfver reduktionen, och sagt honom, att han
och de andre, som instigerat honom till allt det, som
han gjort emot sina undersåtare, voro orsaken der-
till, att han nu måste på detta sätt ligga och pinas,
och han stämde dem inför Guds stränga och rättfär-
diga domstol, att der stå honom till svars. Han ville
vara alldeles oskyldig uti hvad som skelt, emedan det
aldrig varit hans afsigt, att vilja med orätt taga nå-
Tot ifrån någon; men de hade inbillat honom att det
var rält.
Den ytterliga stränghet, och man kan i många
fall säza våld och orältvisa, hvarmed reduktionen
bedretfs, skulle naturligtvis reta de personer och
slägter, som derigenom blefvo lidande, ja, ofta
bragtes till tiggarestafven. Alt deras tankar gått
ut på, att vid Konungens död och under thron-
arfvingens minderårighet söka återtaga hvad de
förlorat, lider intet tvifvel, och bestyrkes till öf-
verflöd af flere bland de storas meddelanden i
denna väg till Hr Luxdorpb.
Skulle något dödsfall påkomma, — skrifver han
ett par veckor före Konungens död — så kommer
här att ske stora revolutioner, efter deras tanka, som
våga tala dristigt, hvilket de nog våga med mig; ty
de tala så, att håren kunna resa sig på hufvudet.
Schaonthynachten Lewenhaunt sade mig i går. att han